Den andra sidan av myntet

Ibland (Ja ok, rätt ofta, då...) funderar jag på hur det hade varit att kunna höra och se som "normala" människor gör.


Igår skulle jag förklara för en person HUR jag ser och hör och när hon svarade: "Men, ser du inte mer än mina ögon när vi sitter här och pratar? Ser du inte ens vad jag har på mig? Men...Jag ser ju bordet och alla stolarna och glaset här på bordet och alla fönsterna och whiteboarden där till vänster och..."


Medan jag försökte förklara för henne insåg jag mer och mer att jag glömt eller kanske aldrig ens vetat hur mycket man KAN se och höra?


Och sen slog det mig: Tänk om jag plötsligt skulle vakna en morgon och se och höra allt det där som "vanliga, normala" människor gör? För det första skulle jag få panik redan i sovrummet när jag öppnade ögonen och fick se allt stök jag har där, på en och samma gång. Nu ser jag  - tack och lov - ;-) bara lite i taget av den röran. Sen skulle jag få panik när jag kom utanför min dörr och insåg hur mycket som rör sig där ute: Bilar, gående och springande människor, hundar, cyklister mm mm. Jag förmodar att jag skulle bli helt överväldigad av allting och trycka mig mot husväggarna i en rädsla att alla skulle köra eller springa på mig. Tänk att dessutom höra en massa massa ljud från alla möjliga håll och försöka sortera dem alla! Panik igen!


HUR reder ni som ser och hör allting ut allt som händer precis samtidigt?! Hur kan ni koncentrera er???


Jag inser att jag blivit van vid mitt nuvarande tillstånd där jag måste, och för den delen bara kan fokusera på en sak i taget...


Ett är säkert: Samtalar du med mig kan du vara alldeles säker på att det är du och bara du som är centrum i mitt universum just då. Du har min fulla uppmärksamhet! =)

Det som syns inuti hushållsrullen är det jag ser. De flesta andra skulle se alla tavlorna på väggen samtidigt - och antagligen även soffan, soffbordet, stolarna, fönsterna och bokhyllan och...

Min mångkulturella mikrofon! =)

Var på Island under en långweekend förra veckoslutet. Alltför kort tid i ett land som har så mycket att visa upp av storslagen natur! =) Jag har bestämt att jag måste dit igen och stanna ett par veckor. Kanske kan vi hyra bil och ta oss runt ön? DET hade varit underbart! 

Vi deltog förstås i den obligatoriska rundturen "Gyllene cirkeln", en guidad heldagstur med buss. Jag hade varit smart och tagit med mig min nya Phonak-mikrofon och frågade snällt guiden om hon kunde tänka sig att ha den på sig. "Självklart gör jag det för dig!" svarade hon. Tack-och-lov för det! Jag fick ännu större behållning av utflykten än jag först vågat hoppas på! Visst fanns det mikrofon i bussen, så att folk skulle kunna höra henne var de än satt, men den räckte inte till för mig. (Hade det varit en svensktalande person utan någon svår dialekt/brytning hade det säkert gått, men även om det finns sådana på Island, är de inte i majoritet.) Emellanåt hoppade vi av bussen och gick runt och tittade på olika sevärdheter och att försöka följa med en klunga på femtio personer och samtidigt hålla sig nära guiden för att höra, det är inte det lättaste. Speciellt inte när man har svårt att se också. Räckvidden på cirka tjugo meter på micken gjorde att jag inte behövde anstränga mig så förbaskat. Dessutom fick jag merinfo eftersom guiden svarade på frågor från olika personer under promenaderna som jag också kunde tjuvlyssna på =) 

Efteråt var guiden väldigt nyfiken på och undrade hur man kunde få tag i en sådan mikrofon, för de skulle ju kunna köpa in sådana och ha till sina hörselskadade resenärer. En väldigt intressant och positiv reaktion från henne! =) 

Jag och Svava

Någon dag senare deltog jag i en annan tur: Ridning på Islandshästar! Pojkvännen valde att åka med på en jeeptur uppe bland vulkaner medan jag hellre ville rida. Tiden räckte tyvärr inte till för båda utflykterna... Visst var jag lite nervös innan för hur jag skulle klara ut detta, men alla jag mötte var hur gulliga och hjälpsamma som helst. Tjejen som skulle leda ritten hängde på sig mikrofonen och jag hade inga problem med att njuta till fullo av ridturen. Två timmars ritt i underbart landskap - förvisso med påföljade ont i rumpan, men det var det definitivt värt! Tack vare mikrofonen hörde jag, och vad gäller synen behövde inte jag tänka så mycket på det heller: Hästen såg ju var han skulle sätta "fötterna" ;-) Han hette förresten Svava (Svavel).

.

Jag erkänner, jag har fått pippi ;-)

Valborgshelgen bjöd på underbart vårväder och ett par fina tillfällen att njuta av skånsk natur på nära håll.


En guidad skogstur med en ornitolog i Dufvestubbeskogen var söndagens höjdpunkt! Har man lyckan att få möta en sådan person blir upplevelsen ännu större! "Åh, där har vi en duva, ser ni. En rödhake där, ja! Och lyssna där bort bakom mig en lövsångare till höger en gransångare. Hör ni? Gransångare: 'salt sill, salt sill'. Lövsångare: En vacker melodi såhär 'visselvisselvissel'. Vänta nu... Där har ni rödhaken igen - och där svarar duvan mig. 'Hutuhu' och duvan svarar mig igen där borta, hör ni?" =) Sen fick vi lite flora och fauna på köpet och som avslutning köpte vi grillad korv av scouterna.

Pappa Korp håller vakt

Jag hörde fåglarnas olika läten tack vare maxvolym på Höronen, men jag tror ärligt talat inte jag såg en enda liten pjodd (skånska för småfågel). Däremot såg jag korpens bo. Det rörde sig i boet av hungriga små korpar och Pappa Korp vaktade noga. 

Ekorr'n satt i boken

Nästa utflykt gjorde vi till ett annat naturreservat i närheten där vi fann en underbar grillplats intill ett kärr. Väntad mygginvasion i sommar... Det var bara jag och pojkvännen i hela skogen. Förutom oss två; miljoner harsyreblommor, vitsippor, antydan till liljekonvaljer, nyutslagna boklöv (vi käkade både harsyra och boklöv - kanske inte för att det är så gott egentligen, utan mer för att man "ska" nu när det är vår), en ekorre, ett antal pjoddar. Högst troligt fanns där många, många tusen andra individer, som vi varken såg eller hörde ;-) DÅ fick jag för första gången i mitt liv höra en hackspett!!! Jag hörde den alltså på riktigt i skogen! En äkta levande hackspett! =)))

Jag fick en bok av en kompis förra året där man kan lyssna till fåglar, så jag visste hur en hackspett skulle låta. Dessutom hade pojkvännen visat mig en liten film från senaste löprundan där han spelat in ljudet för mig. Nu när pojkvännen talade om för mig att den hördes i skogen lyssnade jag efter ordentligt. Sen hade jag inte några problem att höra den. Vilket mysigt ljud!: "Drrrrt!"


.

Säg mig du lilla fågel...

...där mellan almens blad: Hur kan du ständigt sjunga och ständig vara glad? Jag hör din röst var morgon, jag hör den varje kväll. Och lika ren är stämman och tonen lika säll.


 Lång dag på jobbet, på vägen hem gick jag inom affären och handlade lite nödvändiga saker. Tonfisk, toapapper, keso och sånt där ni vet...


Det är den 26 april. Om några dagar firar vi Valborgsmäss och Första Maj, men jag har både fleece och vindtät jacka. Tidigare idag regnade det. Så får jag höra fågelsång. Ljuvlig fågelsång från en koltrast inne i buskagen någonstans. Det är helt omöjligt att hålla tillbaka ett stort leende som drar sig mot båda öronen =) 


För ganska exakt två år sen träffade jag Claes Möller, en av landets, ja världens, främste öronläkare och forskare på just Ushers syndrom. Jag berättade för honom att jag snart skulle operera in Cochlea Implantat och han sa: "Ja, då kommer du att få höra fåglarna sjunga!" Jag minns så väl att jag tänkte: "Fåglar? Jag vill väl inte höra fåglar heller, jag vill höra människor." Jag sa det inte högt, och det är jag glad för idag, för idag vet jag att det sällan behövs mer än fågelsång för att göra en mörk dag ljus igen!


När jag går där på trottoaren med en kolsyrepatron under ena armen och ett paket toarullar under den andra armen tänker jag att livet är både sprudlande och sprittande och samtidigt mjukt, lugnt och lent som en barnarumpa. Jag lyssnar till koltrasten och är nära att börja vissla tillbaka till honom. Vet ärligt talat inte varför jag inte gör det egentligen, för jag vill inget hellre än att vissla! Vi hade en så fin konversation förra året, jag och Herr Koltrast. Mitt leende blir ännu större.


Ingen av de jag möter har någon aning om varför jag ler så stort, men faktum är att alla ler tillbaka =)))


.

Syns man inte, finns man inte! En sanning med modifikation ;-)

Nu är våren på gång och i samband med det kommer det en massa små flygfän. Sådana där små som man bara känner krypandes på kroppen, men knappast ser... 


Läste en annan blogg häromdan, av Anette, som på ett mycket lättfattat sätt beskriver just det här med hur synfältet krymper, och blev då påmind om att: "Ja just det, insekter har det ju blivit färre av på sistone! Eller inte..."


Jag kan fullständigt få spatt på sommaren när jag försöker sola och det kommer envisa kryp och kliar på ryggen i ett, i ett. Jag kliar och rycker i spasmer för att få bort dem, jag springer runt ett varv, men likväl är de där.


Dock finns det insekter som kanske INTE väljer att sätta sig på mig i första hand. Dem ser jag inte.


Till exempel fjärilar, som är så vackra. Det är väldigt sällan jag lyckas få syn på en sådan. Getingar är kanske vackra, men desto mindre kul att ha närkontakt med. Dem ser jag inte. Och eftersom jag inte heller kan höra dem, så finns de inte?! Väl?!


Minns alldeles speciellt en situation förra sommaren när jag var med syskonbarnen och deras mamma på Zoo i Köpenhamn. Vi satte oss vid några bänkar och skulle äta medhavd matsäck. Barnen hade korvmackor och saft i tetrapack. Jag hade mjukost i tub, som jag klämde ut på ett tunnbröd och rullade ihop. Till detta dracks bubbelvatten på flaska. Tydligen var det många getingar som försökte äta vår mat. Barnen for omkring och skrek. Deras mamma är inte heller något fan av getingar och snart var de alla tre försvunna. Bara jag och getingarna var kvar. 


Om det nu fanns några getingar? För jag, som varken såg eller hörde några getingar, jag satt ju lugnt kvar och åt min matsäck. Visst, eftersom jag visste att det kunde finnas getingar, så kollade jag noga varje tugga innan jag satte mackan mot munnen, men som sagt: Den som inte syns, den finns inte. I varje fall inte förrän den sticks ;-)




.

Teknikens underbara under

Har fått lite nya hjälpmedel, som jag tänkte berätta om.


På jobbet lyssnar jag med FM-system; Comfort Audios nya digisystem. Det innebär att jag kopplar på FM-mottagare på mina Höron och trådlöst kan jag sedan tala i telefon, hänga med (hyfsat i all fall) på möten och lyssna på datorn. Det består bland annat av en stor kombinerad mikrofon som jag kan koppla antingen till telefonen, till datorns hörlursuttag eller lägga på bordet vid sammanträden, samt två mindre mikrofoner som jag önskar att mina arbetskamrater ska tala direkt i när vi har stora gruppmöten. Grejerna fungerar väldigt bra i en miljö där mycket armatur stör det som annars kunde använts, T-slingan. Problemet är att de är avsedda enbart som arbetshjälpmedel, de kostar multum och det går inte att teckna separat försäkring för dessa prylar via försäkringsbolaget, så de vågar jag inte ta med utanför dörrarna till min arbetsplats. 

Halslinga, mikron - här kopplad till min mobil som har radio -
samt fjärrkontrollen som är ett måste till CI:t. 

Nu har jag fått lite nya grejer på prov: En Phonak mikrofon, som kan läggas på bordet i mindre grupper eller hängas om halsen på en person. Själv har jag då en halsslinga och jag kopplar om Höronen till T-slingans läge medelst fjärrkontrollen. Mycket prylar blir det, men OJ, vad bra jag kan höra! =) Mikrofonen fungerar även som en hörlur, genom att man kopplar samman denna med hörlursuttaget på mobilen, datorn, eller varför inte till en Daisyspelare! Den bärbara lilla Daisyspelaren har ett litet minneskort, på vilket kan man ladda ner bland annat ljudböcker, lämpligen då i Daisy-format. 

Halsslinga samt mikrofon som här är kopplad
till den lilla bärbara Daisyspelaren. 

Stadsbiblioteket fick finbesök ;-) av mig igår och av dem fick jag en kod till Tal- och punktskriftsbiblioteket. Nu har jag laddat ner Varg Gyllanders senaste bok "Ingen jord är den andra lik" och kan trådlöst lyssna till talbok! Det är också en otrolig glädje att kunna lyssna på radio igen! Det har inte fungerat på många många år. Jag väljer helst program där man diskuterar aktuella ämnen, men inte så gärna musikprogram.


I fredags kväll var jag och en kompis på en pub och när hon hängt på sig mikrofonen kunde jag stänga ute en hel del av sorlet och fokusera på hennes röst. Lycka! Vilken märklig, men fantastisk känsla att kunna föra en nästan normal konversation på ett sådant ställe! (Ok, skadar kanske inte att tillägga att jag hörde som bäst tidigt på kvällen. Om det berodde på antalet övriga gäster som sorlade eller antalet drinkar jag inmundigat överlåter jag åt din egen fantasi att bestämma ;-) )


Enda smolket i bägaren är väl att jag fått lite mer tinnitus i och med att det blir så mycket och så högt ljud. Tror jag måste sätta en gräns på max en timme om dan, även om det är svårt... ;-)


Nästa steg blir att skaffa mig en slinga till mobilen så att jag kan tala i telefon på något mer ställe än på jobbet. 


.

Gubbjävel! Version 3.1 och 3.1.½ (Var kommer de alla ifrån?)

Igår tidig kväll, solen sken ganska skarpt i ögonen. Knatade bort till busshållplatsen. Skulle iväg en sväng för att dansa salsa. Humöret på topp. 

Buss dyker upp på hållplatsen, jag som kommer utifrån solljuset ser nästan ingenting. Jag upplever det som mycket mörkt i bussen. Känner mig fram med händerna, hittar kortläsaren och lyckas betala med busskortet. Sätter mig därefter ner på närmaste platsen, den längst fram i bussen alldeles vid dörren, till höger i färdriktningen, eftersom det inte sitter någon där. 


Men bussen kör inte iväg. Istället hör jag en ilsken röst som ryar. Vad är det som händer, tänker jag och får till sist syn på att chauffören vänt sig mot mig. Vad nu då? Jaja, jag får väl ta fram busskortet igen. Han ville väl se legitimation eller något, eftersom jag har ett så kallat Servicekort. Här bör nämnas att chauffören talar med mycket svår brytning och eftersom jag hör så dåligt som jag gör, har jag mycket svårt att uppfatta vad han säger. 
"Vad sa du?" frågar jag. 
"Oppta!" skriker han åt mig och reser sig ur förarstolen. 
"Ursäkta men jag hör inte vad du säger." 
"Oppta!" Nu har jag lyckats få in hans ansikte i synfältet och lyckas medelst läppavläsning få fram följande: "Den platsen är upptagen!" 
"Va?" säger jag, för där sitter ju bara jag. 
"Den är upptagen! HAN ska sitta där!" Och då får jag syn på en förskrämd pojke i sex- sjuårsåldern som står i gången intill chauffören. 


(Varför pojken står där och inte sitter på "sin" plats förtäljer dock inte historien. När jag senare ser likheten mellan dem förstår jag att det är busschaufförens son. Det får jag ganska klart för mig senare när jag hör pojken prata med chauffören och detta sker på ett för mig helt obegripligt språk.)  


"Ehh, jaha... Alltså, jag är synskadad. Jag hade ingen aning om att den platsen var upptagen." 
"Nej, jag förstår det. Det är därför jag säger det till dig! Den platsen är upptagen, du får flytta dig! HAN ska sitta där!" 
"Jaha, ja..." säger jag och reser mig upp. 
"Du får flytta dig, HAN ska sitta där!" skriker "Gubbjävel Version 3.1" (Det är det namn jag nu i tysthet har gett honom.)
"Jaja, jag trodde den platsen var till för synskadade. Jag ska..." säger jag medan jag plockar upp min vita käpp ur väskan. Nu kan jag inte famla mig fram med händerna längre, nu måste jag ha min käpp, för att känna mig fram i den mörka bussen. 
"Du får flytta dig, den är upptagen!" 
"Jaja, lugna ner dig nu." säger jag alldeles lugnt medan jag vecklar ut käppen och går bakåt i bussen. Genast är det en person som reser på sig så jag kan få dennes plats istället. Undrar vad de andra i bussen tänkte egentligen???


Själv blev jag fruktansvärt ledsen. Ska JAG behöva få utskällning för att jag sätter mig på en - till synes - ledig plats, som dessutom är reserverad för just handikappade? Och är det riktigt att en busschaufför som inte kan få barnvakt till sin son ska få bete sig som han gjorde??? Visst, jag har rätt till Färdtjänst, men jag undviker det gärna om jag KAN åka buss istället, men om det är såhär man ska bli bemött av busschaufförerna, då kanske jag ska boka Färdtjänstbil framöver istället?


Ett antal hållplatser senare hoppar jag av bussen och går mot salsastället. För att komma dit måste jag bland annat korsa en gata via ett övergångsställe. När jag kommit över halva gatan kommer "Gubbjävel Version 3.1.½" (Välförtjänt namn även här.) körandes i en bil och klipper nästan fötterna på mig. Bilen kommer bakifrån mig och svänger alltså in till höger precis framför mina fötter. Jag blev så förbannad, så käppen råkade lyftas ett par decimeter från marken och "nudda" bilen. Med lite tur tror den gubbjäveln att han fått ett stort stenskott i lacken... 


När jag sedan tog bussen hem igen möttes jag med ett stort leende från en jättegullig chaufför som sa: "Och du klarar dig själv, eller?" "Jajamensan! Tack!" sa jag, log brett där jag satt: På den närmaste platsen, den längst fram i bussen alldeles vid dörren, till höger i färdriktningen eftersom det inte satt någon där =)




.

Att höra med ögonen

Body Pump på Sats. Jag är där i GOD TID för att "markera revir"... När man ser och hör som jag, är sånt extra viktigt. Jag vill inte hamna bakom någon men samtidigt kan jag inte stå alltför nära instruktören, för i så fall ser jag inte vad hon/han gör för övningar, utan det blir bara ett öga, en mun, en halv arm eller ett knä... 

Den här speciella dagen ställer en tjej sig mitt emellan mig och instruktören. Jag vill inte föreslå att vi ska byta plats... Jag får helt enkelt "gilla läget", för passet är fullbokat och alla ska ju få plats. Men men, jag ser ju mig själv i spegeln och instruktören har jag hyfsad koll på eftersom jag kan se ryggen på henne i spegeln. På så sätt ser jag i vilken takt hon gör knäböj, eller vad det nu vara månde. Dessutom blir avståndet i spegeln dubbelt så långt bort, så jag får med mer i synfältet. Smart, va? Passet har jag varit på tidigare och jag vet ju ungefär vilka övningar vi ska göra. Sen har jag ju mitt CI, så något ska jag väl höra också? 

Då slår det mig, att jag inte alls hör vad instruktören säger... =( Jag flyttar mig några decimeter åt sidan för att få in hennes ansikte i synfältet, inimellan armbågen och över axeln på tjejen som står framför mig med skivstången på axlarna. NU kan jag uppfatta det mesta. Då förstår jag att jag fortfarande hör minst 50-75% med ögonen. På ett ställe med störande ljud, som musik i träningssalen tex, kan jag nog säga att jag hör med ögonen till 90%. På ett ljudmässigt optimalt ställe, skulle jag nog säga att jag kan höra till 90% med Höronen. Tyvärr är de ställena ganska få om jag vill umgås med andra människor - och det vill jag ju! =)

Visa mig ett "S" och jag ska säga vem du är! =)

Tittar i princip aldrig på TV, men det händer att jag tittar på svtplay eller liknande på datorn. OM det är textat, vill säga - annars får det vara. Ibland händer det att det dyker upp en reklamsnutt och jag kan komma på mig själv med att inbilla mig att jag hör, trots att ljudet är avstängt. Jag läppavläser på den som pratar och hjärnan lägger till en röst. En dag såg jag att en av de som pratade på skärmen pratade skånska, så jag var tvungen att slå på ljudet och ta på Höronen för att se om jag hade rätt - och det hade jag! Herregud, jag kan tom avläsa dialekter! =D


Jag kan med lätthet avläsa "utrikiska", såtillvida att jag kan se att översättningen inte alltid stämmer. Här i Skåne har jag sedan barnsben tittat på dansk TV och ofta hunnit se en hel film innan jag kommer på att texten är ju på danska! Minns ett tillfälle när det stod översatt "din moegspand" och jag avläste "you bloody bastard". På det sättet fick jag förklaringen till just det danska uttrycket ;-) Ibland avläser jag flera ord eller meningar som inte ens är översatta, eller direkt felöversatta. Så visst hör jag otroligt mycket med ögonen, och visst är jag extremt beroende av den lilla syn jag har. Inte minst märks det extra mycket när jag är trött, när belysningen är fel, när solen strålar eller när det är mörkt. 


Däremot kan jag avläsa bäst när det är tyst eller när ljudet stämmer exakt överens med läpprörelserna. Ibland kan man på film se att det blir fördröjning på ljudet, det behöver inte vara många millisekunder för att jag ska reagera. Då hör jag mycket sämre. Finns det annat ljud som stör, tex två röster som pratar och jag ska avläsa den ene, då är det nästan värre än om det varit helt tyst och jag bara behövt koncentrera mig på läppavläsningen. Detta händer ofta på mitt jobb, att jag sitter och pratar med en kund och det samtidigt finns andra röster i banklokalen som "stör". Då får jag hålla tummarna för att min kund har tålamod med mig! ;-)


.

En helt vanlig måndag...

Simultankapacitet... Det är ett ord som vi kvinnor ofta skryter över att vi besitter. I verkligheten kan man diskutera huruvida det bara är ett fint ord som vi tycker att det är kul att svänga oss med eller om vi faktiskt behärskar detsamma?


Själv blir jag nog snart tvungen att revidera det hela lite grand... 


Jag har tidigare berättat om hur en helt vanlig onsdag kan te sig i mitt liv. Nu ska jag berätta om en helt vanlig måndag. Den måndagen som var i förrgår kan jag berätta om tex. (Alltså dagen efter den förste april då jag blivit grundligt lurad av min pojkvän, på ett så pinsamt sätt att jag inte tänker prata mer om den saken.) Måndagen började med att jag snoozade som vanligt i sisådär fyrtiofem minuter. Masade mig så småningom upp, klev in i badrummet, satte i badkarsploppen och började fylla karet. Det brukar ta sin lilla tid, så under tiden gick jag ut i köket och stoppade in en mugg te i micron samtidigt som jag mätte upp havregryn och vatten i en djup tallrik. Gröttallriken bytte plats med temuggen och jag gick vidare in i vardagsrummet för att slå på datorn.


Efter att ha scrollat och läst nyheter en stund vid datorn kom jag på att gröten stod i micron och OJ, den hade visst kokt över. Blev till att samla ihop kladdet som flutit ut över brickan och diska lite. Tillbaka till nyheterna på nätet. Vänta nu... Höll jag inte på att fylla badkaret?! NEJ! Men JO, så var det! Badrumsmattan var genomdränkt! Fick vrida ur efter bästa förmåga och sen torka upp golvet.


Nu var alltså teet kallt... In med det i micron igen en sväng medan min lekamen tvagades. Tillbaka till köket, teet hade stått en stund och svalnat, men nu pallade jag inte värma om det en tredje gång, så det drack jag halvljummet. Gröten då? Jo, den hade stelnat och kallnat, men det är så jag brukar äta den, den slinker ner i alla fall. Antingen ståendes vid diskbänken, eller framför datorn. Kan dock avråda från att dricka te eller kaffe vid datorn! Det händer så lätt olyckor där, kan man säga. Jag rekommenderar inte heller att dricka rödvin framför datorn! Inte för att jag brukar göra det en måndag morgon, men jag nämner det för säkerhets skull.


Borstade tänderna, fluffade till håret och skulle smörja in mitt ansikte. Tog en klick i handen och råkade slänga en blick mot spegeln strax innan jag fick upp händerna mot ansiktet. Hoppsan! Av med glasögonen först! La dem på toalettlocket, som INTE VAR NERFÄLLT! Tur det var spolat i alla fall... Ok, smörja ansiktet först, men NEJ, jag hade fått fatt i tandkräm! Inte så mysigt i ansiktet, kan jag berätta...


Irriterad for jag in i vardagsrummet och klädde mig - förhoppningsvis i matchande färger. Ljuset i vardagsrummet kunde varit bättre... Fönsterna är så smutsiga att man fortfarande tror att det är filmjölkstjock dimma, trots att det varit klart väder i en vecka nu. Känns inte som om det är någon idé att tvätta fönsterna heller... Ute på gatan står det nämligen stora grävmaskiner och gräver. De gräver nya hål varje dag och har hållit på så i ett halvår, minst. Fattar inte när de ska bli klara? Kastade ett nytt öga på datorn, fastnade på en intressant artikel... OJ vad tiden går! Till jobb! 


For ut med jackan halvöppen, handskarna i ena handen och en ganska hög adrenalinnivå. För var dag finns det nya hål där ute på gatan och var kväll har några andra hål grävts igen. Jag hinner aldrig lära mig VAR jag ska se upp mest. Just nu är trottoarerna på båda sidorna uppgrävda och gående ska försöka samsas med biltrafiken i makadamen mitt på nånstans. Ja, utom där det är hål förstås. Varför jag inte går en annan väg??? Men det finns ju ingen annan väg att gå - de gräver på de andra vägarna här också! Vita käppen får vara framme för det mesta. 


Men vänta, det är nåt som inte stämmer? Vad tysta grävmaskinerna är idag? Nog borde det höras när grävskopan trycks ner i makadamen - och motorerna - nog brukar de brumma rätt högt? Åååhh, jag hade glömt hörapparaterna uppe i lägenheten! Hur kan en person som i princip är helt döv ge sig till att gå hemifrån utan Höron!? De låg i torken över natten, så jag tänkte väl inte på dem. Tillbaka hem igen, upp för trapporna i ilfart, nerför trapporna i mindre ilfart. Det är "farligare" att gå nerför upplever jag det som, så då går det inte så fort. 


Nio dagar av tio kommer jag till jobb med andan i halsen och en puls högre än Turning Torso. I bästa fall ramlar jag in på klockslaget halvnio, men ofta hinner hon bli både en och två minuter över halv... =/ 


Någon som är förvånad? ;-)




.

DövBlindhet kan leda till något positivt också =D

Måste bara berätta: Allt är verkligen inte skit med att ha handikapp. I söndags råkade jag ut för ett riktigt mysigt möte tack vare mina handikapp! =)


Det var söndag med hyfsat vårväder och jag och pojkvännen bestämde oss för att vi skulle nyttja detta på bästa sätt. Vi for upp till Söderåsen. Han skulle springa en mil och jag hade istället med mig kameran med fulladdade batterier. Ok, vi ses här vid bilen om en timme, bestämde vi. Så knatade han iväg. I denna skog har han sprungit många många mil och han kan väl nästan varje träd utantill. Det kan dock inte jag, så jag använde mig av den mycket smarta appen "Mina Spår" som jag lagt till i min mobil. Jättebra! Den ritar ett rött streck på en karta där man gått och om man nu skulle råka gå vilse, är det bara att följa det röda strecket tillbaka ;-) Eller så kan man, som jag gjorde, hitta en runda tillbaka till bilen.

Jag skruvade upp volymen på mitt CI till max och när fåglarna kvittrade som allra bäst och tydligast ställde jag mig under träden och kikade upp. Med mitt minimala synfält kan jag ju få leta i evigheter, speciellt som jag inte har riktningshörsel och alltså inte har en aning om från vilket håll ljudet kommer. Stod där en lång stund och glodde. Det hördes så tydligt, men VAR var pjodden???


När jag stått där en längre stund kom ett par gående och frågade om jag hittade något kul? Njae... Jag förklarade lite snabbt för dem om mitt CI och varför jag var så nyfiken på fågelläten som jag ju aldrig hört förr men att jag även är synskadad så jag hittade inte de små fåglarna. Det gjorde inte de heller, sa de. Fåglarna brukar visst inte vara så lätta att se, men detta var nog en svartmes, det lät så, sa kvinnan. De såg så mysiga ut båda två. De hade likadana färgglada indianponchos på sig och hon hade en slags cowboyhatt med stort brätte och han en läderkeps. Riktiga bohemer och ena jäklar på fåglar. De blev riktigt nyfikna på mig och min hörsel och tyckte det var jättekul att jag nu kunde höra som jag gör. Jag berättade om fågelljudsboken jag fick av en väninna i födelsedagspresent förra året och de tipsade mig att jag först skulle lära mig talgoxe och domherre ordentligt, för de skulle jag lätt kunna identifiera när jag kom ut i skogen. Sen var det bara att fylla på med fler fåglar efter hand ;-)


Så glad man blir av sådana människor!!! 


Jag tackade dem för en väldigt trevlig pratstund och vandrade vidare. Nu hörde jag en annan fågel som jag nästan kan komma ihåg ljudet på. Måste komma ihåg att kolla upp vilken fågel det kvittret passar in på. Saken är den, att när jag sätter volymen på CI:t på max och hör en fågel på nära håll, då är det inte bara det vanliga "tjip tjip tjip" utan mer en massa "tjip tjyyp tjirrrp", om nån förstår vad jag menar?

Sen kom jag till en brädhög. Nysågade granar - åh vilken underbar doft!

En skogspromenad om våren ska verkligen inte underskattas! =D

Gubbjävel! (Version 2.1.½)

När jag kom hem efter en tur på stan idag såg jag en snubbe sitta på trappen framför min ytterdörr. Bredvid honom stod en väldigt stor okopplad hund. Jag har viss respekt för hundar och kan ibland vara ganska hundrädd. Speciellt om jag inte alls känner ägaren. Den här snubben såg ovårdad och obehagligt smutsig ut. Som en uteliggare eller vad vet jag, en missbrukare? (Fick känslan av att han var bekant med kvinnan i frisörsalongen/hundnattiset/massageinstitutet här i närheten...) 


Jag stannade en bit ifrån och sa: "Ursäkta men jag ska in genom den där porten, du skulle inte vilja vara snäll och koppla din hund?"
"Haha, nää det tänker jag inte alls göra!" skrattade snubben. "Och jag sitter så bra här, så lycka till med att komma in!" 
Ehh, han måste driva med mig, tänkte jag... I samma stund började hunden kliva fram mot mig och jag blev riktigt rädd istället och backade, samtidigt som jag bad ägaren att genast ta rätt på sin hund. Min vita käpp fungerade som ett slags skydd framför mig, men nu var jag vettskrämd. Hunden slutade gå mot mig och gick tillbaka till sin ägare igen. Jag käppade mig fram mot dörren medan husse klappade sin hund, dock utan att flytta på sig en millimeter. Medan jag försökte sträcka mig över idioten på trappen för att slå in portkoden kallade han mig för "en bindgalen, hotfull idiot och att såna som jag borde spärras in". Själv försökte jag förklara för honom att jag faktiskt var rädd för hunden. Först efter fyra försök fick jag rätt på portkoden - pust! 


Ursäkta, men nu har det väl ändå gått för långt!!! En hundägare med minsta vett i skallen visar förståelse och respekt för att andra människor faktiskt kan vara hundrädda och om man inte vill koppla sin hund, då bör man åtminstone ha begrepp på att gå undan med hunden. Speciellt när det, som i detta fallet, är en nyfiken hund som vill fram och "hälsa". Dessutom, ska en synskadad person behöva kallas hotfull och galen för att hon/han använder sin vita käpp? (En annan sak kanske om jag hade lyft käppen en halmeter och slagit vilt i luften, vilket jag med facit i hand kanske borde ha gjort? ;-) ) Nej, men jag menar: en uppfostrad och frisk hund med en frisk ägare bör väl ändå kunna klara av att det finns käppar, rullstolar, barnvagnar och annat utan att uppfatta sådant som hot. Jag försöker trösta mig med att han nog verkligen VAR en missbrukare - om nu det kan vara en tröst? För djur som hamnat i fel människors händer är inget bra. 


VARFÖR VARFÖR VARFÖR råkar jag ut för såna här typer jämt och ständigt??? Är det magneten jag har fått inopererad i skallen som drar allt skrot till mig...? 

Smak, Doft och Känsel

Efter hand som syn och hörsel minskar får de andra sinnena: Smak, Doft och Känsel lite mer betydelse för min upplevelse av omgivningen. Ja, sen finns det ju de som har ett sjätte sinne också, men jag tror jag avhåller mig från att fördjupa mig i den egenheten just nu ;-)


Jag har alltid tyckt om att äta goda saker såsom glass, choklad, kakor, godis, efterrätter mm. Jag tar mig friheten att skylla på att det var bara för att jag redan som liten hörde mycket dåligt. Nähä nä, den gick ni inte med på... ;-) Sant är i alla fall att jag redan som liten hade en ganska tilltagen rondör. Den har pendlat upp och ner i hela mitt liv och just nu ligger jag liksom på lite plus igen... Det har jag försökt sätta stopp för. Inte så att jag svälter mig, absolut inte, men jag försöker välja godsakerna med omsorg men ändå så att mina sinnen får njuta så mycket det går. 


Fika är jag tex väldigt förtjust i. Numera består fika kanske i att jag tar en lyxig kopp espresso på ett café, med - eller helst utan - en pytteliten chokladbit till. (Hellre än blaskigt bryggkaffe.) På helgen lyxar jag gärna till det med en bit smarrig gruyèreost, pecorino, prima donna eller liknande, skuret i pyttesmå bitar, som jag sedan äter med tandpetare med ett gott glas vin till. (Hellre än hushållsost i tjocka skivor.) Inte billigt halvdåligt vin utan hellre ett riktigt gott, eventuellt lite dyrare vin. Lyx kan även bestå i ett doftande skumbad, en härlig promenad vid havet eller varför inte i en riktigt mörk chokladbit med mycket smak (hellre än Marabous mjölkchoklad).


Lyx består, som sagt, i espressokaffe. Jag brukar sätta mig på Zoéga's lilla butik i stan och njuta av en dubbel espresso. Jag menar espresso kan väl inte innehålla några kalorier - inte utan dopp i alla fall - och doften ska vi bara inte tala om! Mmmmm! Dessutom är det så mysigt att sitta där och hålla i den pyttelilla, varma koppen. Nyligen när jag satt där och sippade på mina droppar bestämde jag mig för att jag minsann skulle investera i en egen espressobryggare. Inte nån sån där kapselbryggare utan en riktigt, som man har kaffepulver i. Samma dag hade jag varit hos tandläkaren och istället för de befarade fem-tiotusen som jag var rädd att det skulle gå på, räddades tanden för 330 kronor. Jag hade ju sparat massor av pengar!!! (Fri tolkning!)


Väl hemma började jag leta och gräva i information på nätet, jag kastade ut frågan bland mina Facebookvänner, jag läste prisjämförelsesidor och jag läste diverse tester. Samtidigt dök det upp en kampanj på Gaggias espressomaskiner hos en välkänd näthandel. Jag slog till! 2.500:- istället för 4.500:-, det skojar man inte bort! I fredags kom maskinen med posten och jag for genast ner på stan och köpte en kvarts kilo av Zoéga's dyraste och lyxigaste espressokaffe. Jag investerade till och med i sex espressokoppar. Ska det va, så ska det va ordentligt! =)


Nu visade det sig tyvärr att maskinen var kaputt! Följde manuelen till punkt och pricka medan besvikelsen blev allt större. Tog hit pojkvännen och samma procedur upprepades. Maskinen är sönder! =( Mailade och reklamerade maskinen hos säljaren som meddelade att de tyvärr inte hade fler maskiner i lager. De skulle skicka mig en returlapp och sen skulle jag få pengarna tillbaka. Men jag ville ju ha espressomaskinen! :'( Nu står jag på ruta 1 igen. Dricker kaffe i Zoéga's butik ibland och får väl se det som så; att jag får så mycket mer kaffedoft för pengarna varje gång jag går dit. Dessutom får jag motion eftersom det är en dryg kilometer till butiken ;-)


.

Med fladder i luggen, precis som på Mamma Mu ;-)

Häromdan skulle jag på möte på DövBlindteamet i stan. Jag var sen. Ja, sen och sen, jag var lite sent ute, kan man kalla det... Hinner jag gå ner? Nej, men om jag halvspringer så hinner jag. Eller så skulle jag ju kunna...? Cykla? 

Ok, så får det bli. Det var mulet väder men inget regn = ingen sol som bländade och inget regn som skulle blöta ner mina glasögon. Det var en bit frampå förmiddagen = det skulle vara förhållandevis lite trafik och lite folk i rörelse.

Jag plockade fram och snabbtorkade av min cykel. Den står ute hela året, förvisso under ett tak, men likväl utomhus = väldigt smutsig när den så sällan används. Det var dåligt med luft i däcken, men så fort jag fått lite fart på den insåg jag hur mycket jag saknat att cykla =( Visserligen cyklar jag på spinningcykeln varje vecka, men det går inte att jämföra... Jag kände vinden blåsa på ett skönt sätt i ansiktet och njöt av en slags frihet som jag sällan får uppleva nuförtiden. Färden ner till stan gick ganska långsamt, för jag är väldigt försiktig och tittar åt alla håll femtioelva gånger, som om jag inte riktigt vågar lite på att jag fixar det. Jag valde en bakväg där det nästan inte är någon trafik alls och när jag kom ner till stan cyklade jag på cykelbanan som är inklämd på den annars enkelriktade gatan. Då mötte jag en cyklist som cyklade MOT färdriktningen på "min" cykelbana. Han verkade väldigt ouppmärksam och hade stora hörlurar på sig. "Oj! Här är en som inte ser mig!" tänkte jag och började vifta och hojta för att vi inte skulle krocka. Han bara log lite överlägset och cyklade åt sidan. Jodå, han hade sett mig och hade tydligen full koll på att jag var där, men det kunde ju inte jag veta. Jag är överdrivet försiktig och kanske upplevs jag därmed som lite hispig av andra?

Jag kom i god tid till mötet och tjejen jag skulle träffa på DövBlindteamet sa: "Cyklade du hit? Du gillar utmaningar va? Att leva lite farligt?" Njae, men det är svårt att acceptera att jag blivit så begränsad. Jag tror jag hade cykeln framme två gånger förra året. Cykla i trafiken, det är inget jag gör om jag känner mig det minsta osäker. OM jag cyklar är det i så fall en tur ut på landet med fri sikt och naturligtvis i bra väder och med "ofarlig" trafik. 

Jag lånade en luftslang på stan och pumpade däcken och sen ledde jag cykeln hem. Men oj vad skönt det var att känna luggen fladdra i vinden igen!!! Jag är precis som min idol, Mamma Mu! Säger någon att hon inte kan, ja då ger hon sig katten på att genast prova och visa att hon visst kan! =D

.

Gubbjävel!

Så kom det sig då att veckans första arbetsdag var slut. 
Det var fint vårväder och jag gick i lugnt tempo hem från jobb för att byta om till mitt spinningpass. Njöt av livet, sådär som man kan göra i vårsolen. När jag var på sista sträckan, den till synes helt folktomma trottoaren utanför mitt hus, såg jag en bil som backade in på uppfarten på andra sidan gatan, där jag tänkt gå och jag tappade koncentrationen i ett par sekunder. Bäst att hålla koll på den där bilen, så jag inte blir påkörd... 


Så plötsligt ser jag något som rör sig ganska snabbt i ögonvrån samtidigt som jag hör ett "iiiihhhh" (gnisslande handbroms på en cykel). Jag blir rejält överraskad och lite rädd. Hjärtat tar ett litet skutt och pulsen dunkar i huvudet. I samma sekund upptäcker jag ett cykelhjul två centimeter från min vänstra fot. Tittar upp och ser en man i sjuttioårsåldern som gränslar en cykel vilken sitter fast i det där cykelhjulet. 
"Oh, vad rädd jag blev!" sa jag. "Men... Cyklar du på trottoaren? Du höll ju på att köra på mig!" 
"Vadå, jag står ju still!" röt gubben som grenslade cykeln. 
"Ja, nu, ja..." sa jag. 
"Men vadå, du får väl se dig för!" svarade gubben. 
"Vad sa du?" blev min kommentar. 
"Ja, du får väl titta var du går!" skrek gubben som vid detta laget hade förvandlats till en gubbfan i mina ögon. 
"Du, det är en trottoar, det här." svarade jag.
Då började gubbfan rulla sin cykel framåt och köra på mig samtidigt som han knackade med ett finger på sin cykelhjälm och sa: "Åh, du e ju helt jävla dum i huvudet!"
Då for fan i mig och samtidigt som jag knuffade gubben ifrån mig (som nu for ner på gatan med cykeln och TYVÄRR lyckades hålla balansen) sa jag: "Nej det är jag inte, men jag är nästan blind. GUBBJÄVEL!"


Gubbjävlen bara cyklade vidare och jag som var arg som ett bi och kände tårarna innanför ögonlocken försökte intyga mig själv att det var HAN som gjort fel precis hela tiden. Även om jag nu hade varit en fullt seende person så kanske jag hade gått i andra tankar och kunde också ha missat en cyklande gubbjävel på trottoaren. VAD hade han där att göra över huvud taget? Det finns en stor bred gata intill. Finns väl ingen anledning att kasta sig undan för en sån. Sådana här elaka kommentarer kan man ofta få när man inte ser eller hör så bra. Sådana är folk. Folk man inte ens känner. Av vilken anledning, kan man fråga sig?


Kom in i lägenheten och var så upprörd och ledsen att jag inte alls hade någon lust att gå på spinning. "Jag bokar av mitt pass." tänkte jag. Men nej, sen for fan i mig igen! "I harrvitta att JAG ska missa mitt spinningpass för att en gubbjävel är dum mot mig. Jag ska cykla minsann!" Och det gjorde jag med en ilska och överskottsenergi som hette duga. Nu har jag lugnat ner mig betydligt... ;-) Villa bara avsluta det hela med att slänga in de sista arga orden här i min blogg... 




.

Jaså, bidde det ingen rock, Mäster Skräddare? Vad bidde det då?

Det kom ett mail häromdagen från en kompis med rubriken "Vill du sticka och virka?" I mailet fanns en länk till en film som visade hur man virkar mormorsrutor. Jag tittade på filmen och plötsligt blev jag VÄLDIGT sugen på att sticka eller virka något. När jag var tonåring var det en sån där stickboom, alla (tjejer) satt i korridorerna i skolan och stickade tröjor, halsdukar och mössor för glatta livet. Nu verkar den där garnvågen vara tillbaka igen.


För egen del har jag inte producerat några stora garnalster på många herrans år, väl?


Jovisst jo, jag stickade ju ett par raggsockor för ett år sen.


Jag visade brorsdottern hur man gör garnbollar förra vintern.


Jag stickade ett par lovvikkavantar för tio år sen.


Och det får jag inte glömma: mobiltelefonen fick ju ett lovvikkavantefodral förra året =)


Minns inte vad det kan ha varit dessförrinnan, men innan dess var det läääängesen jag gjorde något sånt pilligt, jag vill det ska vara stort och att det ska gå undan. Som tex sy hela klädesplagg, sy upp gardiner eller liknande.


Fast, jo, just det, jag sydde ju nya fickor i pojkvännens jeans i höstas. Tänk att jag tillåtit mig falla i den klassiska genusfällan! ;-)


Numera tycker jag att det är allt svårare med handarbete, kanske inte i första hand för att jag har så svårt att se det småttiga, som att jag tycker att ljuset inte räcker till. (Till stor del för att jag har grå starr.) Jag behöver bra ljus, men det får samtidigt inte blända. Svår balansgång, det där...


Jag tackade i alla fall "ja" till kompisens inbjudan om "Stick-, virk- och soppkväll" som jag verkligen ser fram emot! Nu har jag funderat på VAD jag ska ta med mig för handarbete... Var först inne på att göra något förfärligt litet, så det blir färdigt någon gång, men så såg jag den här på www.jarbo.se och föll för klänningen ni ser nere till vänster i bild. Den skall virkas med bomullsgarn och virknål nr 2,5. Jag klassas förmodligen som en galning som ens funderar på att ge mig på den. Att sticka är betydligt lättare när man inte ser, än att virka. 


Men men, det hela blir kanske som i sagan om "Mäster Skräddare" där tyget till rocken "inte bidde nån rock, utan det bidde bara en fingertipp" ;-)


(Redan innan jag skrev färdigt det här inlägget konstaterade jag att jag nog ska hålla mig till nåt litet ändå, som en hatt med brätte eller keps med skärm mot solen...)


.

Sex saxar i en laxask!

Satt här och funderade lite på alla de här nya ljuden jag fått i min skalle...


Som bokstaven "s" till exempel.


När jag var liten hävdade folk att jag läspade och om jag inte minns fel tror jag till och med att jag vid något tillfälle blev skickad till en talpedagog för att "lära mig" att säga bokstaven "s". Helt hopplöst eftersom jag ändå inte hörde bokstaven, men det fattade tydligen inte hon. Jag har ALDRIG i mitt liv, såvitt jag kan minnas, kunnat höra bokstaven "s". HUR skulle jag då kunna veta hur den skulle låta? Och framför allt HUR skulle jag kunna veta om den uttalades rätt??? Sen kan tilläggas att jag hade en glugg stor som en sockerbit mellan mina framtänder ;-) och vilket barn läspar inte då? 


Nu tror jag i och för sig att jag så småningom lärde mig ungefär hur "s" skulle sägas, för folk har inte klagat på något allvarligt läspande efter min tionde födelsedag...


Däremot, sen jag fick mitt CI kan jag verkligen och mycket tydligt höra bokstaven "s". Ibland tycker jag det låter ganska mysigt, det liknar inget annat ljud. Ibland tycker jag det låter fruktansvärt obehagligt. Det är ett väldigt vasst ljud, som liksom sticker i huvudet, om ni förstår vad jag menar?

Tex när jag åker bil med pojkvännen, vill han lyssna på nyheterna på radion. Eftersom motorljudet konkurrerar med radiopratet hör jag inte vad som sägs på radion, men jag hör alla "s" som sägs. Så det blir en massa vassa stick i huvudet hela tiden, och jag vill helst att han stänger av radion så fort som möjligt. Han får höra nyheterna, men sen när de övergår till sporten, då räcker det!!! 


Ett annat exempel är när jag kommer hem till vederbörande en lördag eftermiddag och TV:n står på och visar något sportprogram - fotboll ofta förekommande... Sportkommentatorer har en svada av utomjordiska mått, de hinner säga hur många "s" som helst på en minut och jag får fullständigt fnatt och går och sänker ljudet till ett minimum. Helst skulle jag stänga av TV:n helt om jag vågade! ;-)


Förvisso kan jag stänga av mitt CI, men det vore ju för tråkigt om jag skulle behöva göra det jämt och ständigt. 


Fast, jag har också märkt att jag kan prata lite tydligare nu. Nu när jag verkligen hör "s" brukar jag lägga mig vinn om att det verkligen uttalas rätt i varje "s"-ord. 


Ett annat ord som jag märkt att jag haft svårt att säga och som förmodligen har uttalats väldigt slarvigt tidigare är ordet "sushi". Först kommer ett vasst "s" och sen sche-ljud på det... Säg det fort tio gånger för dig själv, får du se/höra ;-) (Schuschi, eller hur?) Ordet "hemskt" är också svårt att få till ibland. Mitt i alltihop ska man klämma fram ett vackert, vasst s-ljud. HemSkt... Misstänker att det ibland har låtit som "hemt". Jag VET att jag alltid uttalat alla bokstäver som jag ska, i alla fall med munrörelserna, men HUR har det låtit? Har alla ljud kommit fram som de ska? Förmodligen inte - i varje fall inte när jag haft bråttom. 


Folk har alltid sagt att de inte kunnat höra på mig att jag är hörselskadad, men nu när jag fått mitt CI, upptäcker jag ändå att jag gjort och fortlöpande gör vissa smärre justeringar i mitt tal. Intressant! 

Någon som är gammal nog att känna igen programmeringsspråket "Basic"? ;-) 


10 PRINT "Sex saxar i en laxask!"
20 GOTO 10
RUN

Blurp!

I morse fyllde jag badkaret (ja, till alla miljöfantasters fasa gjorde jag det, men jag kan trösta er med att berätta att det är bara ett litet, litet sittbadkar) och när jag sen skulle tömma ut vattnet hörde jag "Blurp!" efter en stund. Jag hade inga Höron*** på, men jag hörde "Blurp!" ändå. "Blurp!" ligger nämligen på en väldigt låg frekvens, där jag fortfarande har lite hörsel kvar. Det roliga var att jag hörde precis varifrån ljudet kom - jag vände direkt blicken mot golvbrunnen under badkaret. 


För den oinsatte kan jag berätta att det krävs att man kan höra på BÅDA öronen för att kunna uppfatta riktning. Jag trodde faktiskt att jag förlorat nästan all hörsel när jag opererade CI, men jag har såpass mycket kvar av den låga basen på det örat att jag kan höra "Blurp!" =D (När jag har CI:t på, har jag dock ingen riktningshörsel...)

 Den här kon sitter på min toalettdörr.
Den är trevligare att se på än på min toastol ;-)

Annars kan jag väl inte påstå att det var så roligt med "Blurp!" eftersom vattnet nu for ut i en strid ström på golvet istället. Stopp i golvbrunnen! NEJ! Jag lyckades inte fixa det, så jag tryckte ner badkarsproppen nästan helt, så vattnet bara kunde sippra väldigt, väldigt sakta ut ur badkaret. 


När jag kom hem nu ikväll efter spinningpasset såg jag att badkaret var tomt och som väl var var golvet torrt. Men HUR skulle jag kunna duscha??? Jag hade - dumt nog - inte varit så smart att jag tagit med ombyte och duschat på Sats. 


Sen insåg att jag det - ve och fasa - var stopp i toastolen också!!! Hjälp, vad gör man klockan åtta på kvällen när det är stopp i alla avlopp? Jag valde iaf att spola, spola, spola och gräva med toaborsten efter bästa förmåga i toastolen. Hände inte så värst mycket till en början, men rätt som det var sa det "Blurp!" igen och då - eftersom jag åter hade tagit av mina Höron - hörde jag direkt var det kom ifrån. Vände mig mot toastolen där ljudet kommit ifrån och såg hur det bubblade - och sen var proppen löst! =D


Så man kan säga att "Blurp!" i det här fallet inte var speciellt roligt, det kunde ju slutat med att jag varit tvungen att kissa i köksvasken ;-) (NEJ, det hade jag förstås INTE gjort! Jag hade "flyttat" hem till pojkvännen tills problemet var löst.) Men man kan också säga att det var jätteroligt med "Blurp!" eftersom jag nu kunnat konstatera att jag hör "Blurp!" UTAN Höron och dessutom vet jag nu att jag har kvar en del av min riktningshörsel! 




*** Jag har förklarat vad "Höron" betyder förut, men för säkerhets skull kan jag ta det en gång till: Det är ett hemmasnickrat uttryck för att ha en hörapparat och ett CI. 




Bonus: "Det löser sig, sa han som sket i vasken." 
(Usch, jag skulle nog inte skrivit det här sista...) 




.

Vintergatan

Igår kväll var jag borta hos pojkvännen en sväng. När jag skulle gå hem hade det hunnit snöa en del. Med "en del" syftar jag alltså på normalskånska mått...

Det var mörkt men ändå inte. Lampornas ljus reflekterades bra i den ännu vita snön. =) 
Här i Skåne tar det nämligen inte många timmar innan snön är antingen bortsmält, bortskrapad eller saltad/sandad och därefter kvarstår endast en brunaktig äcklig sörja.


Det var kallt men ändå inte. Det kändes som om det vita ulliga ville värma samtidigt. =)


Det var tyst men ändå inte. Jag lyckades tack vare mitt CI njuta ordentligt av det härligt knarrande ljudet som snön åstadkommer under skosulorna. =)

Som du kan se på bilderna är gatorna ordentligt upplysta, medan trottoarerna är mörka och skuggade av de parkerade bilarna, I vanliga fall, när det inte finns någon snö, är trottoarerna ännu mörkare. 


Därför väljer jag faktiskt hellre att gå på gatan längs med de parkerade bilarna när jag ska gå den här sträckan. Så fort det kommer en bil kliver jag in mellan två parkerade bilar. Fast, det kommer tack och lov inte så mycket bilar här. Det är för det första alldeles för många korsningar, med höga hus som skymmer, så hastigheten måste anpassas därefter. Dessutom är det onaturligt stor brist på parkeringsplatser i området så de allra flesta bilar som rör sig här cirklar mest runt för att hitta en lucka att lagligt klämma in sitt fordon på. 


Det finns ytterligare några anledningar till att jag väljer att undvika att gå på trottoarerna här i mitt hemområde. Trottoarerna är nämligen belagda med nån slags klinkersplattor från tidigt 1900-tal som iofs är vackra, men fruktansvärt hala så fort det är det minsta fuktigt. 


På vissa ställen finns förvisso grusad trottoar men där växer det enorma anfallande buskar framför en del av hyreshusen. (I folkmun kallade "evakueringshusen" - de ska tydligen rivas/byggas om nån gång i framtiden...) 


Sen det värsta av allt - och det har jag nämnt ett par gånger tidigare i min blogg - hundbajshögarna!!! För inte låter man lille Fido, eller för den del store Buster skita mitt på gatan - nej, man låter så klart vovvsingen sitta mjukt och fint och säker från alla bilar mitt på trottoaren! Med tanke på hur ofta jag ser hundbajshögar i relation till hur ofta jag möter hundar här i området så får jag uppfattningen att endast varannan plockar upp efter hunden. (Och då ska påpekas att jag är synskadad, så jag upptäcker säkert bara var femte hög. Resterande högar riskerar fastna i skosulan alternativt på käppen.)


Här kan jag tillägga: Det var rent men ändå inte. Det som göms i snö kommer upp i tö... =/




Kuriosa:
Jag läste för ett tag sen om en person som sett en husse lämna bajshögen på trottoaren. Personen som såg det plockade upp bajshögen, följde efter hundägaren hem och tryckte därefter ner bajset i husses brevinkast! HAHAHA! 


.

Min nya 24" datorskärm

Jag har fått en ny datorskärm på min arbetsplats =)


En 24-(tjugofyra)tumsskärm !!!


Den är inte bara hyfsat stor !!!


Den är tung också =/


Min flexibla monitorarm orkar inte hålla upp den =(


Våra dator/inköpssnubbar håller på att kolla upp =)


Under tiden får jag låta skärmen vila mot dokumenthållaren... =(


Detta är ett av våra mycket få Dos-program, ett program som jag faktiskt kan se ganska bra att arbeta i =)


Inte missar man min orange muspekare mitt i bild, väl? ;-)

.