tisdag 4 november 2014

Man FÅR INTE svära i kyrkan!


NU har jag anmält mig till Fsdb, Föreningen Sveriges DövBlindas årliga julbord i Malmö...

Faktum är att jag - och nu kommer det att låta som att jag svär i kyrkan - är nervös inför detta! Jag har gruvat mig och oroat mig och helst inte velat, men så lovade jag M att jag självklart skulle vara med på denna trevliga tillställning.

VAD har jag att vara nervös för då? VAD är det jag gruvar mig så för?

Fsdb borde ju passa mig som handen i handsken. ALLA där förstår hur det är att inte se och höra något vidare, att kanske inte se eller höra något alls. Det mesta är anpassat och vid möten finns det ofta teknik som gör att man både kan se och höra eller åtminstone delta på bästa möjliga sätt. Så VARFÖR vara nervös?

En del har anhöriga med sig och många har ledsagare och eller tolkar för att över huvud taget kunna delta utefter sina förutsättningar. Vid sådana här tillställningar brukar det även hända att tolkelever från folkhögskolorna passar på att praktisera lite.

NU förstår ni mitt dilemma, va? Vi är inte ett tjugotal dövblinda som träffas och som krockar och går in i varandra, fäller varandra med våra käppar och knockar varandra när vi ska hälsningskramas utan ett FEMTIOTAL människor i en salig blandning! 

För mig som "kan själv" och ännu inte accepterat - eller ska jag säga kommit till den insikten - att jag också kan behöva en dövblindtolk/ledsagare är det ALLDELES för många ansikten och jag upplever det som ett mindre kaos med allt detta folk. 

VILKA är dövblinda, VILKA är anhöriga och VILKA är tolkar? (OK, en tolk har svarta kläder, men det har ju de flesta nuförtiden.) Det räcker inte med att jag ska försöka hålla koll på tjugo ansikten, vilket är många nog, utan... 

Den dagen kommer kanske, när jag också lärt mig hur jag kan ha nytta och glädje av en egen dövblindtolk, men idag är det bara jobbigt med alla dessa människor.  

Det är en del av processen. Processen i att leva med Usher, den progredierande åkomma jag bär runt på. Vi som har Usher går alla igenom den här processen i olika takt. En del i valstakt: ett två tre - ett två tre, en del i jenka: ett fram och sen ett tillbaka igen, en del i chachacha: först åt höger och sedan åt vänster medan andra tar det som i en snoa: det bara snurrar och snurrar. 

Jaja, jag erkänner. Det kan inte undgå er att jag är på lite dåligt humör och sur på Usher just nu på grund av bland annat det här:


1) Vintertid. Det är MÖRKT så himla tidigt om dagarna! 



2) Diskkrasch! Jag såg inte att jag stötte emot och hade itu ett av mina fina vinglas... 

3) När jag vattnade blommorna såg jag inte att jag av misstag kom åt med vattenkannan. Jag bröt av den långa fina stängeln med knoppar på min Orkidé...


2 kommentarer:

  1. Oj, oj, vet inte vilket av "olyckorna" som är värst. Tror jag skulle bli mest ledsen över orkidéen.... Jag råkade bryta av en lite kortare stjälk en gång men blomman var på G och det kom en ny stjälk. Hoppas det blir så för dig också! Mörkret kan vi ju tyvärr inte göra nåt åt. Förhoppningsvis blir festen riktigt trevlig! L-M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är orkidén jag är mest ledsen över också. Den kunde ha blommat i flera månader och lyst upp vintermörkret för mig. Jag tröstar mig med att jag har små blommor på gång på fler av mina orkidéer, jag är så stolt när jag lyckas få dem att blomma om.
      Japp, julbordet blir säkert toppen! =D

      Radera