Känseln. Det taktila sinnet.

Taktil = https://sv.wikipedia.org/wiki/Taktil

Jag tänkte på en sak som hände igår morse: Jag kom in i spinningsalen tio minuter innan passet skulle börja. Några personer redan var på plats och lyset var nersläckt. Jag famlade mig framåt längs med cykelstyrena, räknade ett två tre fyra fem tills jag visste att det var dags att svänga höger och sedan stöta emot tårna i två trappsteg för att därefter vara framme vid "min" cykel. Då hände något märkligt men ändå fullständigt naturligt:

Jag höll fram min hand lite försiktigt så att jag skulle känna var "mitt" cykelstyre var. Då kände istället jag hur någon tog tag lite mjukt i min hand, förde den sakta framåt och placerade därefter min hand på styret. TACK! Jag förstod genast att det var L, som brukar sitta på cykeln snett framför mig. Vilken härlig känsla! =D (Helt tvärtemot det som hände förra veckan, skulle man kunna säga.)

Bara några dagar tidigare träffade jag min förra kollega E i träningssalen och hon gjorde också en sån där "naturlig" grej genom att ge mig sin arm och leda mig fram till hantlarna eftersom någon just då hade släckt ner till "mysbelysning".

På gymmet är ofta musiken är för hög för mitt CI. Då blir det många gånger så att jag stänger av ljudet och istället känner ljudvågorna vibrera i cykelstyret och jag kan trampa i rätt takt.

Förresten, jag provade att tända upp ordentligt en dag när jag trodde jag var ensam i lilla träningssalen. (Då när jag skulle boxas med Mr Usher.) Ett par röster höjdes från olika håll i rummet. "Oj, jag är synskadad, så jag visste inte att det var någon här. Gör det något att jag tänder lamporna?" sa jag. "Nej nej nej absolut inte" var de olika rösterna överens om "jag blev bara lite rädd." Så om man bara förklarar och frågar snällt är det alltså INGEN som är upprörd för att lamporna är tända.

Jag vaknar på morgonen av att min mobiltelefon vibrerar under kudden. Sedan för jag handen under kudden, hittar telefonen och trycker på en knapp på sidan av telefonen för att snooza. Detta brukar jag upprepa i en timmes tid ungefär. (!!!)

När jag så småningom får upp min lekamen från sängen stapplar jag ut till badrummet. Fyra steg från sängen finner vänster hand  dörrkarmen medan fingertopparna på höger hand förs längs väggen, vänster hand hittar alldeles strax dörrkarm två och rundar ett skåp i hallen, sedan lyfter höger hand toalocket (Toalocket är ALLTID stängt hos mig, för inte skulle jag se om något trillade ner däri!), vänster hand tar toapappret... Höger hand vrider på vattenkranen och vänster hand hittar tvålen, till höger hänger handdukarna. Hittills har jag inte behövt vare sig öppna ögonen eller tända lamporna.

Så småningom gör jag det ändå, men likväl känner jag mig framåt hela tiden.

Jag känner knapparna på Nespressobryggaren, jag känner på koppen så att handtaget är vänt åt höger, jag känner kaffekapselns flata sida, så att den är vänd emot mig när jag stoppar ner den i bryggaren. Sedan håller jag handen emot diskbänken så att jag känner när bryggaren slutar vibrera. Då är kaffet klart. Efter frukosten diskar jag så att det blir "blindrent" - ett ord jag lärde mig nyligen i en facebook-grupp - dvs man känner med fingrarna att det man diskat är slätt och rent.

Jag knyter mina kängor helt i blindo, men fingrarna hittar snabbt hakarna, ett två tre och för att sen knyta en rosett på skosnörena behöver man inte se. Eftersom jag avskyr att gå nerför trappor tar jag alltid hissen ner. Då vet jag att det är andra knappen från vänster jag ska trycka in. Vad det står på den minns jag knappt, men det är nog E för entré och inte BV för bottenvåning...

Framme på jobb känner jag efter vilken av nycklarna jag ska använda, det är den med rundad topp som inte har några taggar.

Så där fortsätter dagen. Vad jag än gör, är händerna och fingertopparna med mig. Mina kollegor knackar i skrivbordet så att jag känner när de vill ha min uppmärksamhet.

När jag hämtar kaffe från kaffeapparaten står jag - precis som hemma - kvar och håller handen mot bordet tills jag känner ett knäpp som talar om för mig att koppen är klar.

En brun keramikmugg förs mot ett brunt teakbord.
Handen som håller i muggen sträcker diskret
ut fingrarna för att känna var bordskanten är.

För att bli medveten om att jag verkligen använder mitt taktila sinne så mycket som jag gör, blir jag tvungen att koncentrerat gå igenom hur jag gör i varje detalj. För mig har det nämligen blivit så naturligt att jag inte ens tänker på att jag gör det. Bara en sån grej som att dricka ur en kopp och sedan sätta den ifrån sig på bordet. Jag har alltid koppen framför mig, lite till höger. Jag håller med fingrarna koll på var koppen är och dricker sedan (utan att kunna se koppen, vilket min kompis blev väldigt förvånad över när hon med hjälp av fingerad teknik provade på hur det var att ha dövblindhet.) "Men!? Jag ser ju inte koppen när jag dricker! Gör inte du det heller, Tina?" frågade P. "Ser koppen när man dricker?" svarade jag "Neeej, ska man kunna det?" Efter att jag druckit håller jag muggen fram mot bordskanten, men strax innan jag ska sätta ner den, håller jag ut två fingrar lite diskret för att känna var bordskanten är innan jag kan sätta ner koppen. Jag tror knappast att någon annan heller lägger märke till hur jag gör om de inte ingående studerar mig och mitt rörelsemönster.

Bortsett från känseln är näsan en ytterst viktig detalj för att informera mig om vad som händer runtomkring mig, men det berättar jag mer om en annan dag.

Boxningsrond med Mr Usher

(Jag har i inlägget nedan lånat min vän Tobbes uttryck "Mr Usher" som en pseudonym för min dövblind-diagnos "Ushers Syndrom, typ 2".)

Ibland blir saker och ting absolut inte som jag föresatt mig... Jag är inte alltid så där genompositiv och glad som jag helst av allt vill vara. Jag tar inte alls så lätt på att den där förbaskade Mr Usher valt att invadera min kropp. Att han jävlas med mina ögon och med mina öron.

Ok, jag har väl någonstans insett att det inte är mycket jag kan göra åt honom. Han har bestämt sig för att stanna hos mig, men jag vill inte låta honom ta över för mycket. Jag försöker därför att (helt emot Mr Ushers livsgärning) se saker och ting från den positiva sidan. Jag försöker vända och vrida på saker och hitta lösningar där så är möjligt. 

Men tyvärr... Ibland vinner inte jag kampen mellan oss. Ibland vinner Mr Usher några game, häromdagen vann han ett helt set. Det var lite oroligt ett tag när han fick ett tie-break och jag plötsligt låg under i matchen.

Det var förra fredagen. Jag var på morgonträning på Sats och när jag skulle hänga tillbaka träningsmattan på krokarna vid väggen efter träningspasset råkade jag krocka med X, en av de andra som också tränar på fredagarna. (Hon heter förstås inte X, men vi kan kalla henne så.) "AJ! Jag står faktiskt här!" röt X åt mig. "Oj förlåt, jag trodde du var klar, jag..." "Vadå, du SÅG mig ju!" röt X tillbaka. Jag blev helt stum. Sa hon verkligen "du SÅG mig ju"? Jag måste ha hört fel, sa hon verkligen så? Jag MÅSTE har hört fel, för så KAN hon bara inte ha sagt!

Jag smög försiktigt ut till omklädningsrummet och gick igenom vad som hänt och vad hon sagt om och om igen. Jo minsann, hon sa faktiskt så. "Du SÅG mig ju!" Denna kvinna har tränat på samma pass som jag nästan varje fredag morgon i säkert sju-åtta år vid det här laget. Hon har sett mig komma med min vita käpp VARJE fredag morgon när vi samlas utanför dörrarna och nu har hon mage att skälla ut mig för att jag inte såg henne?!?!?! Jag hade väl inte krockat med henne om jag hade sett henne!!! 

Jag ältade detta medan jag rafsade ihop min handduk och duschtvål. När jag stod under duschen blandades vattenstrålarna med tårar som flödade nerför mina kinder. Nu var det riktigt nära att Mr Usher höll på att vinna hela matchen. Det var matchboll och Mr Usher hade serven.

Jag gick ut ur duschen och torkade bort alla spår av tårar. Efter morgonträningen serveras frukost på Sats. När jag kom dit såg jag att det fanns två lediga platser kvar. Den ena var vid det bord där X redan satt och den andra vid ett bord där jag skulle ha fått solen i ögonen om jag satte mig där. "NEJ, här ska INTE Mr Usher få vinna! Jag sätter mig vid samma bord som X. Får jag tillfälle ska jag minsann fråga henne vad hon menade med att säga sådär till mig." 

Nu blev det tack och lov inte så burdust att jag ställde henne mot väggen. X satt och ondgjorde sig högljutt inför ett par andra som kikade på sina mobiltelefoner. "Jag har nästan ALDRIG min mobiltelefon med mig. Jag tycker det är trevligare att prata med folk öga mot öga." HÄR såg jag min chans och klämde snabbt in en replik om att "För oss som har dövblindhet - ja, jag har ju som du vet bara några graders synfält - har de senaste mobiltelefonerna blivit ett fantastiskt hjälpmedel. Jag kan använda den som förstoringsglas, som karta, som ficklampa, som..." Då blev X svarslös! Mr Usher slog bollen i nät och jag lyckades vända matchen ännu en gång.

I gymmet står en två meter
hög svart boxningssäck. På
golvet syns boxhandskarna.

Idag skulle jag varit på morgonpasset igen, men jag valde att sova lite längre och pausa en vecka från X. Istället gick jag dit några timmar senare. L i receptionen mötte mig med: "Vi saknade dig i morse!" Sådana ord blir man väldigt glad över. 

Jag hade tagit med mig mina boxhandskar och slogs ilsket mot en "Döing" nere i gymmet. Denne "Döing", dvs svarte boxningssäck är härmed döpt till Mr Usher. Om ni visste vad mycket aggressioner man kan bli av med när man boxas. Det var inte bara slag utan han fick ta emot massor av sparkar också. Om ni bara visste vad Mr Usher har ont i kroppen nu! =D 

I bakgrunden syns boxningssäcken.
I förgrunden syns min vänstra
boxhandske, redo för slag.

Själv lär jag säkert ha träningsvärk imorgon, men det gör absolut ingenting, för det påminner mig bara om att Mr Usher förlorade den här matchen också. 

Gästbloggande hos "Punkter i Livet

Tja, om ni tyckt att det varit dåligt med uppdateringar på den här bloggsidan på sistone, så kan jag berätta att jag varit lite flitigare som gästbloggare hos "Punkter i Livet" den här veckan. 

Det är alltid en ära att få skriva för någon annan och nu var det alltså ungdomarna på Instagram/Blogg/Vlogg-sidan "Punkter i Livet" som erbjöd mig den här hedervärda uppgiften. Under en hel vecka har jag fått tillgång till deras inloggningar på både Instagram och på Bloggen där jag har lagt ut lite bilder och kort berättat om vardagliga ting som händer i livet hos en alldeles vanlig medelålders svensk kvinnlig banktjänsteman som har dövblindhet. 

Jag råder dig att klicka på någon av länkarna ovan och kika in där du också. Det är många intressanta inlägg; dels från ungdomarna som startat sidan, men också från flera olika gästbloggare av olika slag. (Jag är bara en i raden.)

Det enda som egentligen knyter samman alla dessa olika skribenter är dövblindhet/deafblindness. Antingen lever man med det själv, eller så känner man kanske på något sätt någon som har det. 

Innan jag fick tillgång till lösenorden fick jag ett par förhållningsregler som gick ut på att jag 1) skulle presentera mig och 2) att alla bilder skulle syntolkas. Vi kan säga så här: 1) Det är mycket svårare att syntolka en bild än man tror. 2) Det är märkligt så svårt det ska vara att komma ihåg sitt eget namn. ;-) 

Syntolkning av bilden ovan: Ett foto taget på en grön gräsmatta. På gräsmattan bildas långa skuggor av en sol som står lågt på himlen bakom fotografen. Dels ser man en mycket lång skugga av en person (fotografen) men man ser även långa skuggor av glesa träd. Högt upp i bilden ser man några vita hus och ett träd, men eftersom solen lyser så skarpt på dem är de svåra att urskilja. 

Huskurer(ad)

För några år sen reste jag till Indien ett antal gånger. Eller, jag ska vara ärlig, till "Indien light", jag var nämligen i Goa, en plats som det är lätt att bli förälskad i. Alla pratar engelska, är nyfikna och vänliga och landet har därtill en temperatur som gör att det är enkelt att leva där som turist. Den indiska maten ska vi bara inte tala om - mums! Indisk "dehli belly" talar vi däremot tyst om...

En av de gånger jag var där åkte jag på en rejäl förkylning och Bobby som förestod hotellet jag var inkvarterad på kurerade mig med något som han kallade för "Harbour Sea", en dryck bestående huvudsakligen av ingefära och sen lite annat. Jag länkar till dagboksinlägget från nämnda resa HÄR. 

Syntolkning: En ljusbrun keramikkopp
innehållande en gulaktig bubblande sörja
fotograferad uppifrån.

I veckan som gått har jag åkt på vinterns första förkylning och därmed var det dags att prova lite huskurer, varför inte "Harbour Sea", eller i varje fall en försvenskad variant av densamma med ingefära som den gemensamma nämnaren.

I julklapp fick jag en zester, dvs ett rivjärn för köksnördar, av min mamma. Den har använts i stort sett varje dag sedan dess. Vi åt torsk med massor av nyriven pepparrot en dag och lax med pepparrot en annan dag. Citron och lime kan man hitta många skäl att riva, ingefära ska vi bara inte prata om och att riva parmesanost går också finfint med denna eminenta pryl.

Syntolkning: Ett rivjärn
och en stor bit ingefära.

Så med andra ord har jag druckit min citron- och ingefärsdricka (ekologiska varor såklart) ett par gånger varje dag den senaste veckan med gurkmeja och cayennepeppar i. Jag drack det så starkt att ögonen nästan tårades och tillät mig själv att ta i en tesked honung i den ljumma drycken för att mildra den något. Honung har som bekant många goda egenskaper och att denna honung dessutom kommer från en bikupa i en kollegas trädgård gör ju inte saken sämre. Mer lokalproducerat och småskaligt kan det knappast bli.

Igår lagade vi mat på särbon F:s nya spis med induktionshäll. Den uppfinningen är en helt ny erfarenhet för mig och jag tror att matlagningen hädanefter kommer att nå helt nya höjder. Vi experimenterade med någon slags asiatiskt sesamlax i tillsammans med grönsakswok kryddat med MASSOR av färsk chili och ingefära, förstås. Zestern kunde jag inte lämna hemma, så den hade jag tagit med mig hem till F. Nog kändes det märkligt att gå runt med ett sylvasst föremål i väskan, men nöden har ingen lag.

När jag sedan kom hem UTAN min kära zester skickade jag genast ett sms till F: 
"Jag glömde mitt rivjärn hemma hos dig!" 
"Äh vadå, du har ju redan ett." 
"???" frågade jag. 
"Du är ju själv ett rivjärn." svarade F då.
"!!!"

Att karl'n bara understår sig! Är han inte orolig att detta "rivjärn" ger igen och river ner tredubbla mängden ingefära eller pepparrot i maten hädanefter?!

*ruvar på gruvlig hämnd* 

Nyårsförberedelser 2015/2016

Särbon F bor i en liten bostadsrättsförening där en av han bästa vänner P också bor. Kring första advent knackade det på dörren då P och hans särbo T kom in och frågade om vi skulle fira nyår tillsammans.

Och det ville vi förstås. Det passar mig ypperligt att kunna umgås med bara några stycken som jag därtill känner väl. Jag behöver inte ursäkta eller förklara min dövblindhet och dessutom är det så nära "hem" att jag kan sätta mig på rumpan och kasa ner steg för steg i trapphuset ner till F:s lägenhet om champagnen skulle slå till alldeles för mycket ;-) 

Vi satte genast igång att diskutera nyårsmenyn och var snabbt överens om räkcocktail till förrätt, fin köttbit med hasselbackspotatis och rödvinssås med ett bra rödvin till huvudrätt samt ananas och glass till efterrätt. 80-tal, here we come! 

I tisdags föll det sig så väl att både jag och T hade ledigt från våra respektive jobb. T bjöd mig på frukostbuffé på Grand hotell (Flott värre!) och vi diskuterade detaljerna kring menyn. Buffé är väl egentligen inte så optimalt för mig med min syn, men vi valde att gå dit lite senare än de flesta gästerna och T visade mig runt ordentligt innan vi började ta för oss. "Här har du ostar, olika pålägg och grönsaker. Glutenfritt bröd är på det lilla bordet bakom oss. På andra sidan har du fil, yoghurt och olika fröer till höger, frukt i mitten samt sill och lax till vänster. Varm mat och ägg finns vid väggen därborta och till höger om den hittar du kaffe. Äh, jag hämtar en kopp kaffe till dig, så slipper du krångla med det. Svart, väl?"

"Tack tack för alltihop, T!" Vi satt lite avskilt i en tystare hörna och när jag skulle hämta påfyllning av kaffe var det så lyckat, att trappsteget som jag visste fanns någonstans, hade kontrasterande färg mot golvet. 

"Jag har blivit tipsad om en ny köttaffär där de har ekologiskt kött," sa jag. "Ja! Det måste vi kolla!" T var genast med på noterna och vi hade hyfsad koll på vad vi skulle ha, så vi började faktiskt med Systembolaget och bad två olika expediter tipsa om vin till vår meny. De föreslog några olika alternativ och JA, jag lyssnar gärna på deras förslag, har hittills aldrig blivit besviken på dem. Av någon anledning (Försäljningskampanj?) sammanföll ett av förslagen och vi som inte har vidare koll på franska viner bestämde oss för att slå till. En liten flaska vin till såsen skulle vi ha, förstås. Enklare bubbel till tolvslaget slank också ner i korgen.

Jag fick en flaska äkta champagne av familjen B i julklapp, så den har redan tingats till förrätten. Här lyssnar vi på expertisen och dricker bästa bubblet medan smaklökarna fungerar. =D 

Den nya köttaffären visade sig vara jättespännande. Om kunderna bara hittar hit fortsättningsvis kan det bli jättebra! Vi köpte varsin fin bit ryggbiff (av gräsätande ekologisk kossa) som kommer att tillagas enligt konstens alla regler. Dvs så enkelt som möjligt för att behålla smakerna. Min ska vara lite blodig, "medium rare". F brukar vilja ha den genomstekt... 

Morgonen idag började med en timmes spinning så nu kan jag frossa utan dåligt samvete ikväll ;-) Som kvinna är man tacksam att det är gott om tid kvar, håret är nytvättat och fluffat (tja det är krylligt av födsel och ohejdad vana, så jag har inte så mycket alternativ), naglarna har fixats, sminket i nyllet är på plats och klänningen är nystruken. Om någon timme ska vi träffas och laga maten tillsammans. Gott om tid, med andra ord.

(Nu ska jag bara dubbelkolla så att slingan till Höronen är laddad. Även om det är folk jag känner väl, vill jag inte riskera missa för mycket av konversationen, så den måste jag ha med mig.)

Syntolkning: Champagneflaska
fotograferad på en rödrandig julduk.
Fotot är taget uppifrån så att guldfoliet
på korken fyller upp halva bilden.

Härmed önskar jag er alla ett Gott Slut 2015 och ett fantastisk Gott Nytt År 2016! 

Julklappsöppning i slow motion

Syntolkning: Fönster på
gammalt hus i omålat trä.
Innanför fönstret syns ett tänt
vitt stearinljus, ett lerkrus
med en knippe lingonris och
tre röda äpplen.

På julafton i vår familj brukar vi vara ganska många, närmare bestämt fjorton stycken om man räknar med polisen som jobbade under eftermiddagen/kvällen men som dök upp när det närmade sig midnatt.

Det är, som brukligt, min närmaste släkt mellan 9-79 år; föräldrar syskon respektive och barn, så alla känner naturligtvis till varandra utan och innan. På gott och ont. Vi har också hyfsad koll på varandras tillkortakommanden. (Om man nu kan räkna dövblindhet till kategorin "tillkortakommanden"...)

Hur som haver så finns det i det här gänget goda möjligheter att få lov att säga "Va-sa-du?" eller att se förvirrad ut när någon säger ens namn för att man inte har en aning om VEM som sa det eller var vederbörande befinner sig någonstans. Ljuset är oftast lite "mysigt" men inte utan att den som har dålig syn först har blivit tillfrågad ifall det går att ha levande ljus på bordet eller helst inte? Vi har tålamod och väntar eller tar till annan taktik för att alla ska hänga med. Skämt kan till exempel upprepas några gånger utan att folk pustar och stånkar för att de "ska behöva säga om det där IGEN"! Den som är generationen äldre förstår kanske inte barnbarnens prat om senaste dataspelen men å andra sidan är det inte i första hand barnbarnen som sitter klistrade vid TV:n när det är "Kalle Ankas julafton".

När Tomten kommit och delat ut några av julklapparna vill de yngsta genast fortsätta med julklappsöppnandet men se det går inte för sig, för DÅ serveras maten. De yngsta äter fortast och står sedan ivrigt och stirrar ut oss andra medan vi äter om en gång till av den goda sillen, laxen, Jansson, skinkan, köttbullarna mm. Därefter dukar vi av i lugn och ro. Vi vill ha städat och fint och därtill vill vi dra ut på julstämningen så långt det går. Männen (ja, snacka om genusfälla) sätter sig oftast i soffan och börjar knäcka nötter medan vi kvinnor röjer upp i köket.

Vi dukar fram hemlagat godis, julmust och clementiner och SEN får vi äntligen börja med julklappsutdelandet! 

De yngsta barnen (nio och elva år) har tomteluvor på sig och springer ivrigt fram och tillbaka mellan granen och soffbordet för att dela ut paket till höger och till vänster.

När alla klappar är utdelade (några pakethögar består av två klappar medan andra pakethögar kan bestå av femton julklappar) brukar det vara dags att öppna dem. I vanliga fall sliter var och en upp pappret och folk har dåligt koll på vad de andra fått. "Vad tyckte syrran om den där tröjan jag köpte?" "Vem gav dig den boken?" "Vem fick jag det här halsbandet av?"

I år kom syrran (värdinnan) på en fantastiskt finurlig idè: Var och en öppnar EN julklapp medan de andra tittar på, sen går bollen över till nästa person som får öppna ett av sina paket osv. Det tog ganska mycket längre tid än vanligt men OJ vad det var trevligt! Alla kunde hänga med och alla var delaktiga på ett helt annat sätt än vanligt. Jag som har dövblindhet kan fortfarande tänka tillbaka på den här kvällen när jag fick känna en helt annan delaktighet än vad som tidigare varit en realitet. Faktum är att vi har pratat om det efteråt och det verkar som att alla tycker att detta är en himla bra tradition som vi ska ta till oss framöver. Till och med de ivriga barnen tyckte att det var roligare såhär. 

Så stort TACK till syrran för nya goda traditioner! 

Skånskt snökaos!

I lördags kväll gick jag och pojkvännen F ner på stan en sväng för att käka koreanskt. Det hade varnats (klass 1-varning) för vinterns första snö, så jag tog på mig mina rejäla Meindl vandrarkängor. Läder, goretexfoder och varma med dubbla yllestrumpor. Upptill hade jag klätt mig i ylletröja och dunkappa. Väl förberedd, med andra ord.

När vi börjat gå mötte vi en minitraktor med stor snöskrapa framtill och vi bara skrattade. Det fanns ju ingen snö att skrapa! Det började i och för sig komma några snöflingor i luften, men de försvann innan de nådde marken.

Det snöar på de upplysta
Terrasstrapporna i Helsingborg.

Medan vi satt på restaurangen och käkade såg vi hur flingorna la sig ovanpå varandra och snart var det säkert tre centimeter på marken. Vi bestämde oss för att gå vidare och ta en drink någon annan stans och när vi kom fram till Stortorget var det alldeles vitt och de få människor som var ute verkade glada och lyckliga. Ett gäng karlar i yngre medelåldern lekte snöbollskrig och vi skrattade glatt med dem. 

Snö som faller på gammaldags gatlyktor
 som lyser i mörkret.

Efter en Irish Coffee på "Bishops Arms" var det dags att plocka fram mobilkameran och fotografera snön, för nu var det riktigt mysigt. Sedan traskade vi vidare till nästa utskänkningsställe och beställde in en ny drink. Vi sjönk ner i varsin fåtölj och njöt av att betrakta snöandet som fortsatte utanför de stora fönsterna. Hopklumpade snöflingor stora som femkronor singlade ner och snart låg hela landskapet gömt under ett två decimeter högt täcke av en massa gnistrande vitt.

Någon gång kring midnatt var det dags att gå hem och gissa om jag var tacksam för mitt klädval! Kängorna och dunjackan var ju helt rätt. Allting var som sagt helt vitt, nästan ingen trafik ute, endast ett par bilar hade kört upp hjulspår som F fick gå i medan jag trampade i den djupa snön. Det var ju jag som hade de bästa skorna. Vi nådde inte att hålla i varandra om vi gick i varsitt hjulspår, nämligen. Så mysigt det var, trots att snön yrde i ögonen och det var kämpigt att trava i den djupa, orörda snön. Men ljudet! Åh, vilket underbart ljud snön gör ifrån sig när man trampar i det. "Knarr, knarr, knarr..."

Frågan var förstås: Hade mannen i den lilla minitraktorn med snöskrapan blivit översnöad? ;-) 

Jag står mitt i bilden i ljusgrå dunkappa och
gör en segergest. Runt mig står träd och det
blixtrar i snön så att det ser ut som om jag
står på en scen.

En lyckligt skrattande Tina i grå dunjacka.

Om snön bara får ligga (dvs helst under minus fem grader) så älskar jag snön eftersom jag då kan se något även när det är mörkt ute. Dagtid med solsken är å andra sidan snön ett helsicke eftersom jag blir dubbelt bländad, men det kan jag stå ut med om jag bara har kepsskärm och solglasögon. Fast, nu är det som så, att jag bor ju i Skåne och då är det sällan snön ligger kvar mer än några timmar. 

Idiotiskt nog missade jag att göra snöänglar. HUR kunde jag missa att göra snöänglar??? 

Dagen därpå skottar F trottoaren.
Två översnöade bilar skymtar och
snön har redan börjat smälta bort.

Den mesta snön smälte bort i söndags, men kommer det mer snö i vinter LOVAR jag att göra snöänglar och föreviga dessa på bild åt er. 

Den rosa elefanten i rummet.

Bild på rosa elefant som trumpetar från
"Fem myror är fler än fyra elefanter"

Befinner mig inne i en sybehörsaffär. Det är trångt mellan hyllorna och prylar precis exakt överallt! Ägarinnan har för avsikt att gå i pension och en stor del av varorna säljs ut till halva priset. Jag är där för att köpa gamla hederliga pärlemorknappar till en kofta jag håller på att sticka. JA, du läste rätt: Jag håller faktiskt på att sticka en kofta! =D 

Enkronasstora grå pärlemorknappar ovanpå
en kofta som jag håller på att sticka i
ljust grå ylle/siden-garn.

Medan jag står där och väljer bland de hundratals vackra gamla knapparna hör jag hur ägarinnan pratar glatt på bredaste småländska bakom ryggen på mig. "Vilka roliga grejer du har där i väskan! Vad är det för något skojigt? Är det gåstavar, eller?" Jag funderar en stund på vad hon möjligen kan syfta på. Jag har en liten ryggsäck på ryggen och jag förstår om hon möjligen är orolig att jag ska råka riva ner något i hennes fullproppade butik, vilket på så sätt kan ha fått henne att studera min ryggsäck extra noga. Vad i hela friden menar hon? Gåstavar? Aha, NU vet jag vad det är! I ytterfacket på sidan har jag vikt ihop och stoppat ner min vita käpp! "Nej, det är min vita käpp. Jag är synskadad." svarar jag henne, varpå hon nervöst mumlar: "Eeehh, jaha, eeehh..." Därefter försvinner hon bakom disken illa kvickt och jag blir istället expedierad av hennes kollega...? 

Hallå! Jag har en vit käpp, det är inte böldpest vi pratar om. (Men nej, käppen nämner vi inte, den är som den rosa elefanten i rummet.)



En regnig dag när jag stiger på bussen hem famlar jag efter ett ledigt säte. Det verkar inte finnas något sådant i första halvan av bussen, så jag lutar mig tätt intill väggen för att säkert ha stöd när bussen senare kränger. Då hör jag en svag kvinnoröst: "Vill du sitta här?" Jag letar mig omkring och ser en liten ynklig dam i åttiofemårsåldern som är beredd att resa sig för min skull. "Tack snälla, men NEJ tack, du är den sista som ska behöva resa dig för min skull." 

Nu har jag nämligen börjat kunna skönja hur folket ser ut i bussen. På vartenda säte sitter det någon som kvickt skyndar sig att se väldigt upptagen ut. Någon stirrar djupt ner i sin mobiltelefon, någon annan har blicken långt ut genom fönstret och andra är fullt fokuserade i djupa samtal med varandra. Inte någon (förutom den där äldre lilla skröpliga kvinnan som är i långt större behov av att få sitta än jag) har en tanke på att resa sig för en person med vit käpp. (Nejdå, ingen ser den vita käppen som återigen fått ikläda sig rollen som den rosa elefanten i rummet.)


Någon lördag senare är jag nere på stan för att träffa en kompis och när jag vandrar längs gågatan med min vita käpp rullandes fram och tillbaka framför mig dyker det plötsligt upp en person från sidan mellan mig och käppen. Jag hinner inte uppfatta detta förrän jag råkar trampa denna någon lite lätt på foten. "Oj ursäkta!" säger jag samtidigt som kvinnan säger något som låter som "Oj oj oj oj!" men i verkligheten inser jag att hon skriker "Oh oh oh oh!" samtidigt som hon kramar hårt om min arm och drar mig tillbaka. 

"Oh oh oh oh!" Jag tittar mot den fullsatta uteserveringen på det anrika caféet precis intill oss. Förmodligen har ylandet dragit allas blickar till oss vid det här laget. Inom mig tänker jag: "Vad är det med tanten?" (Japp, personen som visade sig vara en kvinna har nu blivit en tant och kommer alldeles strax att förvandlas till en kärring...) Så skriker hon: "Vet du vad du gjorde?!" (Tja, jag vet att jag råkade trampa dig lite nätt på foten, men det måste ha hänt något betydligt allvarligare som jag uppenbarligen har missat, tänker jag.) Istället säger jag: "Nej, vadå...?" "Du trampade på min fot!" (Men herregud!) "Jaha, men vet du vad du gjorde?" säger jag helt lugnt medan jag lyfter upp min vita käpp i luften så att hon och hennes man kan se den i närbild. "Du gick rakt framför en synskadad. Jag har bett om ursäkt. Det är inte mycket mer jag kan göra åt det." svarar jag och tittar på henne för att få någon slags reaktion. Inte ett ord kommer över hennes läppar, jag som trodde hon skulle säga något i stil med: "Hoppsan, inte såg jag att du hade vit käpp!" Jag rycker mentalt på mina axlar och går vidare. 

Lite senare ser jag att kärringen står bredvid sin gubbe och stirrar åt mitt håll. Undrar om hon skämdes för sitt tilltag att skälla ut en synskadad, speciellt som hon lyckades rikta hela uteserveringens uppmärksamhet mot oss, eller om hon fortfarande var upprörd över att jag trampat på hennes fot... (Käppen nämner vi inte, den är som den rosa elefanten i rummet.)




Sen kan man fråga sig varför JAG har svårt att ta till mig den vita käppen...! 

CI-PR. (Reklam för cochleaimplantat.)

Nyligen fick jag äran att hålla ett föredrag på temat "Jag och mitt CI" (cochleaimplantat) och när jag förberedde mig och letade fram material inför min presentation såg jag tydligare än jag tidigare förstått vilken otrolig vinst detta har blivit för mig!

En bild ur min presentation. Rubrik: "Vad bra,
då kommer du snart att kunna höra fåglar!"
samt bilder på olika fåglar med "tråkiga" läten.

Utan CI hade jag knappast klarat av att arbeta kvar på banken idag. Det var extremt energikrävande för mig innan operationen, men min naturliga hörsel har dessutom fortsatt att minska med åren. Med hjälp av mitt CI och annan hörselteknik kan jag numera inte bara tala med mina kollegor och kunder ansikte mot ansikte utan kan även genomföra telefonsamtal.

Att jag därtill kan uppleva en otrolig njutning i att höra de allra enklaste vardagsljud, såsom vågorna på havet, vindbrus i träden, fåglarnas kvitter, bilmotorer, när vattnet kokar i grytan, plinget som hörs när kameran fokuserat, ljudet som hörs när man river av en bit hushållspapper, brummandet när tvättmaskinen sätter igång, det krispiga ljudet när man skalar en apelsin eller biter i äpple, porlandet när man häller upp kaffe, pennan som skrapar mot pappret när jag skriver, surrandet när kontorsskrivaren printar ut dokument med mera gör ju inte saken sämre. Det är inga ljud som på något sätt är nödvändiga för att kunna leva ett fullgott liv och inga ljud som en fullt hörande ens tänker på, men för mig är hörselskadad och som lever och alltid har levt i *den hörande världen, har blivit SÅ VIKTIGA för att jag ska kunna fortsätta känna mig delaktig i just *den hörande världen. 

På den här träffen fick jag också lyssna till några andra föredragshållaren (bl.a. läkare inom CI-forskningen) och deras resultat visar på att CI absolut inte kommer att vara mindre prioriterat i framtiden. Det poängterades också att det anses VIKTIGT att de (i första hand små döva barn) som får CI även får teckenspråket med sig. Något som också var intressant, var att man nu kommit fram till att våra snäckor (cochlea) INTE är exakt lika stora, vilket man tidigare trott. Det betyder att man i framtiden kommer att individanpassa längden på elektroderna som opereras in i snäckan och kommer därmed att nå ännu bättre precision vad gäller ljudupplevelsen.

Observera att CI ALDRIG kan ersätta normal hörsel fullt ut! Det är ett tekniskt hjälpmedel som av olika anledningar kan sluta fungera, som inte är optimalt i alla miljöer, som kräver tillgång till batterier/ström mm. Dessutom hör vi med hjärnan, inte med öronen! Det kräver att vi har ett sätt att koppla ihop det vi får genom öronen till hjärnan med andra delar av hjärnan så att vi till sist uppfattar vad som menas. Är vi trötta eller sjuka har vi svårare att höra med vårt CI än när vi är utsövda och pigga. Listan kan göras lång. Själv har jag enorm nytta av de teckenspråkskunskaper jag trots allt har fått, när jag är trött eller som komplement till det jag hör via mitt CI. Det är bara det att jag inte känner så många som kan teckenspråk... 

Jag följer olika CI-forum, främst ett på Facebook, där andra som har CI eller som funderar på ett CI berättar om sina upplevelser och ställer frågor till de andra i gruppen. Det är ett otroligt brett spektrum från den som i princip inte fått någon nytta alls av sitt CI eller kanske tycker att ljudet är plågsamt till den som upplever att han hör nästan 100% idag. De allra flesta befinner sig dock någonstans mittemellan - och ett mycket litet fåtal (om ens någon) ångrar sin operation. Den som har extrem otur kan drabbas av ansiktsförlamning om tex ansiktsnerven råkat skadas vid operation men såvitt jag vet känner jag som tur är inte till något sådant fall.

Som en extra bonus ska jag dela med mig en solskenshistoria: En person som läst min blogg skrev att denne opererats för CI och nu skulle "kopplas in". (En förenklad förklaring: Först görs operation, sedan skall det läka i några veckor. Därefter sker inkoppling, dvs personen får själva apparaten där man ställer in ljudet till de olika elektroderna.) Jag önskade vederbörande lycka till, men skrev också att det kunde ta ett tag att lära sig tolka ljuden igen. Någon dag senare skrev personen tillbaka till mig och berättade att det gått jättebra och att denne hade genomfört ett samtal med inte mindre än fyra personer dagen efter inkopplingen!!! Mitt leende höll på att spräcka ansiktet i två delar när jag läste detta. Jag känner över huvud taget inte personen, men bara det faktum att vi båda är "cyborgs" gör att det känns som om vi är nära bekanta. 

Och ett är säkert: Delad glädje är dubbel glädje!

*den hörande världen i betydelsen "inte teckenspråklig"

En väldigt trevlig kväll med kollegorna =D

För några veckor sen hade vi en personalsammankomst. En omtyckt kollega, T, skulle flytta till ett annat kontor och vi bestämde oss för att fira av honom med en runda minigolf och ett restaurangbesök efteråt.

Jag funderade inte så länge på om jag skulle följa med eller om jag skulle stanna hemma, utan bestämde mig ganska snabbt för att jag faktiskt skulle hänga med den här kvällen. Vi skulle hålla till nere vid havet på gångavstånd hemifrån så OM det skulle kännas jobbigt med syn- och hörsel skulle det vara ganska enkelt att promenera hem.

Eftersom hösten inträtt och det numera blir mörkt ganska tidigt, var vi de enda på golfbanan. Vi valde att spela i lag om två-tre personer enligt reglerna "Texas Scramble". Då alla balanserade ett glas vin eller en öl och chips i den ena handen och spelade med en golfklubba i den andra handen får jag nog anse att vi alla hade samma "handicap" när vi gick ut på banan. 

På greenen mellan två stora stenar
finns hålet jag ska sikta mot.
I bakgrunden skymtar ett höghus.

Minigolf - eller "bangolf" som det heter i finare kretsar ;-) - är en av få sporter som jag kan syssla med där jag inte påverkas så mycket av att jag har en synskada. Eftersom jag ser i ett tunnelseende är det ganska lätt att se VART bollen SKA. Jag blir inte heller distraherad av någonting utanför, eftersom jag inte ser mycket annat än just hålet. Man kan väl säga att jag är en medelmåttig minigolfspelare. Efter hand som kvällen gick skymde det allt mer, men mina kollegor var rara och jag fick hålla dem i armen så att jag lotsades till rätt bana. Min boll var vald med omsorg, dvs den var neonrosa. Vårt lag vann faktiskt en knapp seger och jag kan stolt säga att jag bidrog med min tredjedel till den vinsten. =D 

Middagen intogs på en restaurang nere vid havet men när vi kom fram hade det redan mörknat, så det var väl mest tångdoften och vågornas brus som påminde oss om var vi befann oss. 

Vi hade reserverat ett långbord för elva personer och som huvudsaklig belysning fanns ett antal värmeljus mitt på bordet. Jag placerade mitt vinglas snett till höger framför mig och vattenglaset intill, så att jag visste exakt var jag hade dem. (Många gånger har jag svept ner inte bara mitt, utan även bordsgrannens glas. Inte kul.) När kycklingfilén jag hade beställt kom in upptäckte jag att jag inte alls kunde se vad som fanns på tallriken. Värmeljusen bländade mig alldeles, så jag flyttade på dem, men hade ändå svårt att se vad som fanns på tallriken. Kollegan O, som satt bredvid mig la märke till hur jag kämpade, så han tog mig på armen och tog sedan resolut tag i min tallrik. "Vänta nu här Tina, nu vrider jag din tallrik. Så, klockan tolv och in mot mitten har du din kycklingfilé, under dem ligger det kokta potatisar med sås och till höger har du grönsakerna."

!!! TACK !!! 

RP-sanning nr 065. "Om jag har svårt att se något, tänk dig en enorm
klocka framför mig. Berätta för mig var på klockan som sakerna finns ."
Bilden har jag hittat på http://rptruths.wix.com/rptruths

Restaurangen var inte så högljudd som många sådana kan vara, så jag kunde följa med ganska hyfsat i vad de närmaste bordsgrannarna pratade om, jag visste vad jag hade på tallriken, jag hade varit delaktig i minigolfen och vinet var gott. Stämningen var glad och jag var inte trött, så när jag förstod att tre av kollegorna ville gå vidare och ta en drink till tänkte jag för ovanlighetens skull: "Jamenvisst, klart att jag ska följa med!" 

Vi hamnade på en pub som man väl inte kan påstå är dövblind-optimal, men det var så mysigt att bara sitta där och vara en i gänget att det faktiskt inte gjorde mig något att jag varken såg något eller hörde vad de pratade om. Hahaha, egentligen är jag inte så säker på att de andra gjorde det heller, men de drack goda öl, sa de. Som tur är bor kollegan A inte så långt från mig, så jag fick hålla i hennes arm hela vägen till ytterdörren. Själv hade jag bara druckit Schweppes på puben och hade således INGEN huvudvärk när vi sågs på banken några timmar senare. 

Tack alla för en riktigt trevlig kväll! =D 

Blame it on Mr Usher!

På mina lediga dagar under veckan som gick pluggade jag Familjerätt. Kurslitteraturen skulle läsas från pärm till pärm, men mina ögon är inte sådär jätteglada för att läsa finstilt text i en vanlig bok. Jag beslöt mig för att ta en paus när ögonen klippte, texten började svaja och jag dessutom upptäckte att solen strålade utanför fönstret.

En stadig vandrarkänga rekommenderas för 
synskadade "snubblare". I skogen fungerar 
ofta vandringsstav bättre än vita käppen.

Med mina orange linser i ögonen, solglasögon på nästippen och keps som skärmade av mot bländning, vandrade jag iväg, väl klädd i stadiga kängor och en vandringsstav som "vit käpp". När jag går på skogspromenader och stigar har jag kommit på att vandringsstaven fungerar betydligt bättre än vita käppen. 

Björnbär utom räckhåll...

Först följde jag en stig som går längs landborgen mot Pålsjö skog. På den östra sidan finns bostäder och på den västra sidan en väldigt brant sluttning och bortom den ser man havet och Danmark. Landborgspromenaden är något man absolut inte bör missa om man besöker Helsingborg en vacker dag. Här växer massor av vilda björnbär, så jag var fullt fokuserad på att sträcka ut min kropp några extra centimeter. Vandringsstaven var ett ganska bra verktyg för att dra till sig några av de taggiga grenarna.

Blå runt läpparna som "Mors lilla Olle" traskade jag vidare i solskenet. Jag kisade i solen och noterade de orange "Skåneleden"markeringarna i ögonhöjd på träden till höger om stigen. Av någon anledning drog jag en slutsats att markeringarna alltid var till höger om stigen, så när jag såg nästa markering var jag i full färd med att ta vägen till vänster om trädet då jag i absolut sista stund upptäckte att jag höll på att kliva rätt ut för branten! Jag hade förlitat mig på min egen teori, när det i själva verket var slumpen som avgjort vilken sida av stigen som träden var färgmarkerade på... 

Inne i skogen var det fullt fokus på att inte snubbla över stubbar, stenar och trädrötter, så det kanske inte gick så fort på min promenad. Dessutom fanns det fler björnbär. Och ett gäng kravmärkta eko-kossor som jag var tvungen att stanna och snacka med ;-) Pålsjöpaviljongen (ett café mitt i skogen) var öppen, så jag passade på att ta en liten fikapaus och fick trevligt sällskap av en vän som också var ute på promenad. (Tack för kaffet, B!)

Morgonen därpå vad det dags för utbildning i Malmö, vilket innebar buss- och tågresa. Först var bussen sen och sedan var tåget sent, men jag hade som tur var tagit i rejält med tid eftersom detta är mer regel än undantag i Skåne. Dessutom ville jag vara på plats i extra god tid för att kunna se till att jag fick bästa möjliga placering i lokalen ur syn- och hörselperspektiv. Därtill skulle hörselslinga installeras och kontrolleras och kursledaren få lite enkel information i mikrofonanvändandet.

När jag sent omsider kom till Malmö var Centralen full av diverse folk och massvis av poliser som kryssade kors och tvärs. Stationen är ganska nyligen ombyggd och jag har ännu inte lärt mig att hitta, så jag ville bara UT ur byggnaden. Märkligt vad många det är som inte vet vad en vit käpp är till för?

Jag såg den nedersta svarta 
knappsatsen och lappen till höger, 
men missade översta knappsatsen...

Framme vid dörren till bankens utbildningslokal fann jag en svart knappsats där jag kunde ringa på för att bli insläppt. Jag läste på lappen bredvid dörren "Tryck B och invänta kopplingston, sedan anknytningsnummer. "Ok: B, sedan anknytningsnummer 45632." Jag tryckte och tryckte men ingenting hände. Då började jag undersöka knappsatsen och tänkte att det var märkligt vad den är smutsig, är det ingen som använder den? Jag fortsatte att försöka några gånger till, men kunde bara konstatera att den inte fungerade. Jag hörde i alla fall ingen kopplingston. Jag vände mig runt och hoppades att någon av de andra kursdeltagarna snart skulle dyka upp, så att jag fick bekräftat att jag åtminstone stod vid rätt adress. Tog ett par steg bakåt och började titta mig runt. DÅ SÅG JAG! Det fanns ytterligare en knappsats OVANFÖR den som jag stått och tryckt på. DEN FUNGERADE och jag blev insläppt av C-G. För att ni ska förstå hur min syn kan lura mig, tog jag en bild på dörren, de två knappsatserna och telefonlistan till höger där jag stod och begrundade instruktionerna och anknytningsnummerna utan att ens se den grå knappsatsen. 

Kursdagen var väldigt intressant, men det var också väldigt ansträngande att sitta och lyssna i sju timmar! Det var väl inte så svårt att höra kursledaren, som hade en egen mikrofon, men med femton deltagare som alla ställde frågor och började diskutera där jag inte hade så stor chans att följa med blev jag helt utmattad. När dagen var slut tog jag raka vägen till Centralen (där varken myllret eller poliserna minskat i antal och folket fortfarande inte förstod vad den vita käppen var till för). Jag kom ner på perrongen, skulle gå på tåget, men fick nästan panik i myllret och hittade inte till någon ingång. Konduktören (förlåt, Tågvärden) uppmärksammade mig faktiskt och kom fram och frågade om jag ville ha hjälp. Jag tittade upp mot det fullsmockade tåget och visste att jag inte skulle orka stå ända till Helsingborg, så jag tackade men sa att jag väntar till nästa tåg. I rusningstid går det ganska många tåg mellan Malmö och Helsingborg, ett par i timmen, så det skulle nog snart lösa sig.

Tjugo minuter senare dök det upp ett Expresståg som skulle gå till Helsingborg UTAN stopp, vilket kändes väldigt tryggt. Jag klev upp på det och fick en egen sittplats.

Hemma i Helsingborg klev jag upp på en fullsatt buss men blev erbjuden en sittplats av någon som observerade min vita käpp. Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många gånger det hänt mig under mina drygt tio år som käppanvändande bussåkare, så TACK, sa jag och satte mig.

Idag var jag nere på Kulturhuset för att köpa Kulturkortet (ett års inträde till muséer och trädgårdar i stan). Jag käppade först rakt in i en soffa som inte brukar stå där den stod i dag. Jag hittade inte nummerlapparna, för jag kunde inte se åt vilket håll de konstnärligt ritade pilarna pekade. Jag hörde en röst någonstans, som kanske kan ha varit åt mig, men när jag inte hörde vad rösten sa, så valde jag att fullt fokusera på att se vilket mitt nummer var, var kassorna befann sig och vilka nummer kassorna hade. Mitt nummer stod på displayen som jag fann till slut och kassa 2 var... Där! Där satt en tjej som tydligen hade kallat på mig. Vad hjälper det när jag varken hör vad som sägs eller har någon riktningshörsel? Kulturkortet, ja... Visste ni att man som delvis sjukpensionär räknas som "pensionär" i detta sammanhang. Jag fick Kulturkortet till pensionärspris, tack för det! 

Inne i lakritsaffären lite senare "stal" jag en annan mans ask med lakrits som han tydligen precis stod i begrepp att betala. Jag såg inte att han befann sig där, bara asken som låg på bordet. "DEN ska jag köpa", tänkte jag och norpade åt mig den, men visste som sagt inte att den var "hans". Jag upptäckte snart mitt misstag och bad genast om ursäkt, men vilken blick jag fick, HU! Han såg ut som om han tänkte "Hon är fan inte klok, den". Hoppas att han såg min vita käpp och kom på bättre tankar sen. 

Därefter stod jag i en annan affär och försökte urskilja färgerna på ett par små skinnbörsar men insåg att det var omöjligt med mina gråstarrsögon, så jag hoppade på första bästa person som gick förbi. "Ursäkta, kan du hjälpa mig att se vad det här är för färger, jag kan inte se det?" Jag fick naturligtvis svar direkt och gick nöjd därifrån med en mossgrön dito. 

Mr Usher*, det är ditt fel! Du ställer till det för mig! 


*Mr Usher; en enklare benämning på Usher's Syndrom, min variant av dövblindhet.

Imagine stars in heaven... (Tänk dig stjärnor på himlen...)

Vi (jag och pojkvännen F) var bjudna till en tillställning ute vid ett torp i skogen. På plats hade man satt upp ett tält där det var dukat för ett femtiotal personer. Medan - det av värden egenhändigt skjutna - vildsvinet höll på att grillas och välkomstdrinken var uppdrucken skickades vi ut i skogen på en liten tipsrunda. Det var tidig kväll, solen var på väg ner och jag var lite oroad att det skulle hinna mörkna under tiden, så jag slog mig i sällskap med några av de få personer jag redan kände. (Ja, förutom F, alltså.) Jag vill ju helst klara mig själv och inte göra alltför stort väsen av den där Mr Usher*. Han behöver väl inte alltid vara den som dikterar villkoren. 

Jag, C och lilla W bildade lag och svarade på kluriga frågor efter bästa förmåga. Vi vann tydligen inte tävlingen, men trevligt hade vi. Solen var som sagt på väg ner bakom trädtopparna, marken vi gick på var täckt av tjock och härligt mjuk grön mossa. På vägen tillbaka rundade vi en liten sjö där det finns kräftor. Solstrålarna blänkte i vattnet och det var alldeles lugnt. A hittade en liten söt groda som förevisades och W hittade en död mus som vi helst slapp titta på ;-) 

Tillbaka i tältet var det lite skumt ljus och vid bordsplaceringen ville jag absolut ha F på min vänstra sida (det örat jag hör bäst på) för det kändes tryggast så. (Han fick agera både tolk och ledsagare, men jag tror inte det störde honom.) När femtio personer i blandade åldrar från fyra till åttiofyra år samsas i ett tält blir det förhoppningsvis snart ett väldigt sorl. Att alla pratar med alla är väl ett sunt tecken på att alla har trevligt. Tyvärr händer det sig då att jag mest sitter tyst och försöker följa med i blickarna för att KANSKE kunna avläsa vad någon säger. Ibland tolkade F, så helt utanför var jag inte.

Maten var himla god och stämningen som sagt riktigt trevlig. Att en trubadur (Nilla) samtidigt spelade gitarr och sjöng gjorde det SÅ mycket svårare för mig att höra vad som sades, men istället för att tycka att det var jobbigt, valde jag att fokusera på musiken. Det var inga problem att avläsa Nilla och då hennes repertoar denna kväll mestadels bestod av gamla härliga låtar som jag själv lyssnade på innan jag blev döv, så kände jag igen låtarna och satt och sjöng med istället.

Ni som har varit med ett tag kanske minns LP-skivorna? På innerfodralet fanns då alltid låttexterna och det var lätt för mig som hörselskadad att följa med och lära mig texten utantill. Dessutom har jag ju varit scout och den där känslan av att sitta runt en lägerbålseld och sjunga visor, det var den som infann sig den här kvällen. (Till och med myggen var med, det har jag kliande bevis på idag.) 

Jag kan alltså en massa gamla låtar och numera är jag själv så gammal att jag fullkomligt struntar i om jag sjunger falskt. För att citera min kompis L: "Tänk om bara de fåglar som sjöng vackrast fick lov att sjunga. Tänk så tyst det skulle vara i skogen då!" 

Nilla frågade mig om jag hade en önskelåt och då valde jag förstås en av mina favoriter John Denver's "Leaving on a Jetplane". Kvällen fortsatte med allmän allsång och flera önskelåtar spelades. Barnen lekte kurragömma och de vuxna drack kaffe med likör. När kvällen sedan gått mot sitt slut, sisådär närmre midnatt, tackade vi värden för en härlig kväll och beredde oss på hemfärd.

"Kom! Kom här, så ska jag visa dig något fint!" sa F när vi gick mot bilen. Jag tog honom i armen och han ledde mig ut i det totala skogsmörkret. 

"Titta så fint!" 

"???"

"Men titta rakt upp på himlen!"

"???"

"Rakt upp! Ser du inte...?"

"Nej... Vad för något?"

"Men... Neeejjjj, ser du inte alla de fina stjärnorna? =( "

"Nej, det är alldeles svart."

"Men... Det är massor av stjärnor. Som ett helt nät av stjärnor på hela himlen. Det är..." 

"Nej, jag ser bara svart. =( "

"Men du såg ju den där stjärnan härommorgonen..."

"Ja, den såg jag, men det var den där jättestarka, stora stjärnan som såg ut som en gatlykta. Några andra stjärnor kan jag inte se."

Jag förstod hur ledsen F var för att jag inte kunde se den fantastiska stjärnhimlen, han ville ju så gärna att jag skulle få se den. Men tyvärr. Sen blev jag ledsen för att jag inte kunde glädja honom med att säga "ja, vad fint det är" och sen blev jag arg på den där Mr Usher som förstör så mycket. 

Bild (som jag lånat på Internet) föreställande
stjärnhimmel ovanför träden i skogen.

Fast, jag har sett stjärnhimlen på foton och vi hade haft en jättetrevlig kväll, så egentligen gjorde det inte så himla mycket. Jag är i alla fall jätteglad att F fick se den fantastiska stjärnhimlen! =D 

* Mr Usher är ett namn som min vän Tobbe har gett Ushers Syndrom, vår variant av dövblindhet.