Den vita käppen (avsnitt sjuttioelva)

En bild på en krabba, lånad från internet.

Igår fick jag ett plötsligt ryck; Jag gick inom fiskaffären och köpte två stora krabbor till mig och särbon F. Grejen är att jag har inte en aning om hur man äter dem, så jag får väl googla lite. Krabborna är i varje fall både kokta och delade i två halvor. Nötknäckare och kräftverktyg har jag, så på något sätt ska det nog gå att få ut köttet ur dem. 

Efter dagens fikastund på stan med syrran följde jag henne hem för att få ihop lite extra motion. Hon bor nämligen i andra änden av stan. Intill hennes bostad ligger en ganska stor och välsorterad Ica-affär och jag behövde ju införskaffa tillbehör till de där krabborna vi skall avnjuta ikväll. Dessutom är den billigare än affären hemmavid. "Jag passar på att handla när jag ändå är här. Sen kan jag förhoppningsvis hinna promenera hem innan mörkret anfaller." 

Nu efteråt undrar jag hur jag tänkte egentligen. Jag hittar ju inte i affären! Eftersom jag nästan aldrig besöker den vet jag inte var saker och ting finns, dessutom är den väldigt stor och jag fick leta i många gångar upp och ner. Det tog väldigt lång tid! När jag långt om länge kom till kassorna var köerna milslånga, men jag passade i alla fall på att prata med en kvinna framför mig som tydligen var 'hemma' i butiken. "Jodå, på lördagseftermiddagarna brukar det vara sådana här köer, men det finns en självbetjäningskassa där borta." "Tack, men jag tror jag blir här." sa jag, när jag insåg att det skulle jag nog inte fixa med min taskiga syn. 

Snart hade jag i alla fall betalt och stod och packade ner mina varor i en kasse och i min axelremsväska. Jag stoppade ner min plånbok ordentligt i en innerficka med dragkedja och knäppte igen alla remmar på väskan. Därefter flyttade jag min kasse till en ledig bänk för att kunna ögna igenom kvittot i lugn och ro. Så fort jag satt ner kassen kom en flicka i tioårsåldern och satte sig kloss intill min kasse. "Märkligt var du är närgången tänkte jag, hela bänken är ledig." Strax därpå uppfattade jag att hon pratade med någon och kände i samma stund ett par händer som smög över mina jeansbakfickor och på ryggen, där väskan hängde. Jag vände mig snabbt om för att finna en äldre kvinna, troligen flickans mormor/farmor där och frågade henne vad hon höll på med. Den äldre kvinnan fortsatte prata med flickan och låtsades som att hon inte hörde mig. Det verkade inte alls som hon brydde sig om att hon blivit påkommen utan gick istället vidare bortåt bland folket som packade ner sina varor medan flickan satt kvar och skrattade åt mig på ett väldigt obehagligt sätt när jag hade flyttat mina grejer en bit bort.

Då upptäckte jag att dragkedja i jackfickan var nerdragen. I fickan förvarade jag mobiltelefonen, men den var tack och lov kvar. Snabbt lämnade jag butiken med en fruktansvärt obehaglig som känsla sitter kvar ännu. De tjugo kronorna jag eventuellt tjänade på att handla i en "billigare" affär kunde snart blivit en förlust på många tusenlappar istället. Helt klart inte värt det!

Nu hade det redan hunnit mörkna och promenaden hem förbyttes istället till en bussresa. Jag ville hem så fort som möjligt. När jag klivit på den ganska fulla bussen var platserna i främre delen av bussen som är märkta med symbol för folk med handikapp upptagna. Jag vände mig mot en ung kille med stora hörlurar, knackade honom lätt på armen och frågade om jag möjligen kunde få sitta där. Han tittade på mig med stora ögon: "VA?" "Jo, jag undrar om jag skulle kunna få sitta här?" "VA?" Då var jag ganska irriterad; min käpp är inte osynlig och om han inte hörde mig kunde han väl lyfta bort hörlurarna. "Jag undrar om jag kan få sitta här?" sa jag en gång till - nu med ännu större bokstäver och lyfte samtidigt upp käppen så att han verkligen skulle se den. Samtidigt lyfte han på sina hörlurar och det hela måste nog ha verkat ganska komiskt när jag skrek åt honom. (Sen KUNDE det förstås varit så att det var en annan person med dövblindhet, yrsel eller annat som redan satt där, men då hade han nog upplyst mig om det.)

Väl hemma funderar jag över min situation. Vit käpp med röda markeringar innebär att folk för det mesta förstår att jag inte ser och hör så bra och den hjälper mig i väldigt många situationer. MEN: Den vita käppen signalerar också min utsatta situation och visar vilket lätt offer jag kan vara för personer som inte har ärliga avsikter. Det blir en slags avvägning jag måste göra, där käppen nog måste få vinna slaget trots allt.

Hädanefter kommer i varje fall jag att undvika delar av stan som jag inte är så bekant med och som jag tycker känns snäppet obehagligare att vistas i. Eller så får jag helt enkelt se till att alltid ha sällskap om jag har ärende dit. Ett par (extra) ögon och öron är aldrig fel.