Valborgshelgen bjöd på underbart vårväder och ett par fina tillfällen att njuta av skånsk natur på nära håll.
En guidad skogstur med en ornitolog i Dufvestubbeskogen var söndagens höjdpunkt! Har man lyckan att få möta en sådan person blir upplevelsen ännu större! "Åh, där har vi en duva, ser ni. En rödhake där, ja! Och lyssna där bort bakom mig en lövsångare till höger en gransångare. Hör ni? Gransångare: 'salt sill, salt sill'. Lövsångare: En vacker melodi såhär 'visselvisselvissel'. Vänta nu... Där har ni rödhaken igen - och där svarar duvan mig. 'Hutuhu' och duvan svarar mig igen där borta, hör ni?" =) Sen fick vi lite flora och fauna på köpet och som avslutning köpte vi grillad korv av scouterna.
 |
| Pappa Korp håller vakt |
Jag hörde fåglarnas olika läten tack vare maxvolym på Höronen, men jag tror ärligt talat inte jag såg en enda liten pjodd (skånska för småfågel). Däremot såg jag korpens bo. Det rörde sig i boet av hungriga små korpar och Pappa Korp vaktade noga.
 |
| Ekorr'n satt i boken |
Nästa utflykt gjorde vi till ett annat naturreservat i närheten där vi fann en underbar grillplats intill ett kärr. Väntad mygginvasion i sommar... Det var bara jag och pojkvännen i hela skogen. Förutom oss två; miljoner harsyreblommor, vitsippor, antydan till liljekonvaljer, nyutslagna boklöv (vi käkade både harsyra och boklöv - kanske inte för att det är så gott egentligen, utan mer för att man "ska" nu när det är vår), en ekorre, ett antal pjoddar. Högst troligt fanns där många, många tusen andra individer, som vi varken såg eller hörde ;-) DÅ fick jag för första gången i mitt liv höra en hackspett!!! Jag hörde den alltså på riktigt i skogen! En äkta levande hackspett! =)))
Jag fick en bok av en kompis förra året där man kan lyssna till fåglar, så jag visste hur en hackspett skulle låta. Dessutom hade pojkvännen visat mig en liten film från senaste löprundan där han spelat in ljudet för mig. Nu när pojkvännen talade om för mig att den hördes i skogen lyssnade jag efter ordentligt. Sen hade jag inte några problem att höra den. Vilket mysigt ljud!: "Drrrrt!"
.
...där mellan almens blad: Hur kan du ständigt sjunga och ständig vara glad? Jag hör din röst var morgon, jag hör den varje kväll. Och lika ren är stämman och tonen lika säll.
Lång dag på jobbet, på vägen hem gick jag inom affären och handlade lite nödvändiga saker. Tonfisk, toapapper, keso och sånt där ni vet...
Det är den 26 april. Om några dagar firar vi Valborgsmäss och Första Maj, men jag har både fleece och vindtät jacka. Tidigare idag regnade det. Så får jag höra fågelsång. Ljuvlig fågelsång från en koltrast inne i buskagen någonstans. Det är helt omöjligt att hålla tillbaka ett stort leende som drar sig mot båda öronen =)
För ganska exakt två år sen träffade jag Claes Möller, en av landets, ja världens, främste öronläkare och forskare på just Ushers syndrom. Jag berättade för honom att jag snart skulle operera in Cochlea Implantat och han sa: "Ja, då kommer du att få höra fåglarna sjunga!" Jag minns så väl att jag tänkte: "Fåglar? Jag vill väl inte höra fåglar heller, jag vill höra människor." Jag sa det inte högt, och det är jag glad för idag, för idag vet jag att det sällan behövs mer än fågelsång för att göra en mörk dag ljus igen!
När jag går där på trottoaren med en kolsyrepatron under ena armen och ett paket toarullar under den andra armen tänker jag att livet är både sprudlande och sprittande och samtidigt mjukt, lugnt och lent som en barnarumpa. Jag lyssnar till koltrasten och är nära att börja vissla tillbaka till honom. Vet ärligt talat inte varför jag inte gör det egentligen, för jag vill inget hellre än att vissla! Vi hade en så fin konversation förra året, jag och Herr Koltrast. Mitt leende blir ännu större.
Ingen av de jag möter har någon aning om varför jag ler så stort, men faktum är att alla ler tillbaka =)))
.
Måste bara berätta: Allt är verkligen inte skit med att ha handikapp. I söndags råkade jag ut för ett riktigt mysigt möte tack vare mina handikapp! =)
Det var söndag med hyfsat vårväder och jag och pojkvännen bestämde oss för att vi skulle nyttja detta på bästa sätt. Vi for upp till Söderåsen. Han skulle springa en mil och jag hade istället med mig kameran med fulladdade batterier. Ok, vi ses här vid bilen om en timme, bestämde vi. Så knatade han iväg. I denna skog har han sprungit många många mil och han kan väl nästan varje träd utantill. Det kan dock inte jag, så jag använde mig av den mycket smarta appen "Mina Spår" som jag lagt till i min mobil. Jättebra! Den ritar ett rött streck på en karta där man gått och om man nu skulle råka gå vilse, är det bara att följa det röda strecket tillbaka ;-) Eller så kan man, som jag gjorde, hitta en runda tillbaka till bilen.
Jag skruvade upp volymen på mitt CI till max och när fåglarna kvittrade som allra bäst och tydligast ställde jag mig under träden och kikade upp. Med mitt minimala synfält kan jag ju få leta i evigheter, speciellt som jag inte har riktningshörsel och alltså inte har en aning om från vilket håll ljudet kommer. Stod där en lång stund och glodde. Det hördes så tydligt, men VAR var pjodden???
När jag stått där en längre stund kom ett par gående och frågade om jag hittade något kul? Njae... Jag förklarade lite snabbt för dem om mitt CI och varför jag var så nyfiken på fågelläten som jag ju aldrig hört förr men att jag även är synskadad så jag hittade inte de små fåglarna. Det gjorde inte de heller, sa de. Fåglarna brukar visst inte vara så lätta att se, men detta var nog en svartmes, det lät så, sa kvinnan. De såg så mysiga ut båda två. De hade likadana färgglada indianponchos på sig och hon hade en slags cowboyhatt med stort brätte och han en läderkeps. Riktiga bohemer och ena jäklar på fåglar. De blev riktigt nyfikna på mig och min hörsel och tyckte det var jättekul att jag nu kunde höra som jag gör. Jag berättade om fågelljudsboken jag fick av en väninna i födelsedagspresent förra året och de tipsade mig att jag först skulle lära mig talgoxe och domherre ordentligt, för dem skulle jag lätt kunna identifiera när jag kom ut i skogen. Sen var det bara att fylla på med fler fåglar efter hand ;-)
Så glad man blir av sådana människor!!!
Jag tackade dem för en väldigt trevlig pratstund och vandrade vidare. Nu hörde jag en annan fågel som jag nästan kan komma ihåg ljudet på. Måste komma ihåg att kolla upp vilken fågel det kvittret passar in på. Saken är den, att när jag sätter volymen på CI:t på max och hör en fågel på nära håll, då är det inte bara det vanliga "tjip tjip tjip" utan mer en massa "tjip tjyyp tjirrrp", om nån förstår vad jag menar?
Sen kom jag till en brädhög. Nysågade granar - åh vilken underbar doft!
En skogspromenad om våren ska verkligen inte underskattas! =D
