Visar inlägg med etikett Minne. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Minne. Visa alla inlägg

torsdag 6 december 2012

Hantverk är som konstverk


Var inom stadens hattmodist häromdagen för att skaffa mig en ny vinterkeps. Hon hade inget hemma som tilltalade mig, men kunde sy upp en sådan som jag önskade mig. "Vad vill du ha för färg?" "Gärna nån slags vadmalsgrönt," sa jag. "Vänta, jag har ett tyg som jag ännu inte kommit på vad jag ska använda det till", sa hon och sprang bakom skynket. Så kom hon tillbaka med ett tyg som jag gillade bättre än jag ens kunnat tänka mig! =) Det var yllebouclé, grönt i botten, med brunt, rost och annat i. Det kommer att passa mig perfekt! "Kan den vara färdig innan jul, tror du?" "Jadå, det ska jag se till!" lovade hon medan hon mätte upp runt skallen på mig. "Den kommer att kosta ungefär 600:-." 

Då slår det mig att 600:- inklusive material, det innebär att hon måste mäta, klippa, sy upp och stryka den på mindre än en timme om hon inte ska gå med ekonomisk förlust...

Min mormor var sömmerska. Hon sydde hemma åt folk som kom dit med specifika önskemål. Ofta var det brudklänningar, men vissa damer beställde både klänningar och dräkter. När jag var liten var jag hos mormor och morfar när mamma och pappa arbetade, så jag fick tidigt lära mig att trä trådar åt mormor. "Du som har så bra ögon, kan du hjälpa mig att trä den här nålen?" brukade hon säga. Senare fick jag också ett stort intresse av att sy. Mormor visade mig en del tips och trix. Massor av kläder har det blivit under åren och som den "hamster" jag alltid har varit, har jag köpt på mig massor av tyger. "Bra att ha." Har hittat massor av underbara tyger i härliga kvalitéer nu när jag städat. Tyvärr ser jag numera så dåligt, att det knappast blir annat sytt än möjligen en böta på ett par jeans, ett upplägg på en gardin eller liknande. Får se om jag kan få till nån "Jackie Kennedy-klänning" som jag tänkt mig av det orangeblommiga sextiotalstyget jag hittat i mormors gömmor senare i vår när det är bättre ljusförhållanden. 

Min egen mamma har aldrig varit så värst intresserad av att sy, det gjorde ju hennes mor åt henne =) Däremot har hon alltid varit en hejare på att sticka och virka. När hon gick i pension för tiotalet år sen ville hon ha en hobby, så hon började väva, något hon önskat göra under många år. Jag har fått både dukar och trasmattor och i somras fick jag ett par gardinvepor i lin efter eget önskemål och som bonus en matchande löpare till soffbordet. Först idag blev jag färdig att stryka (åh vad gott det doftar med ångstruken lin) och fålla gardinerna till passande längd och konstaterade att jag: 1) Tog en evighet på mig att trä nålen. 2) Knappt såg var jag skulle sy för jag ville ju nästa fina stygn så jag inte skulle skämma ut mammas mästerverk med "kråkfötter". 3) Lyckades sticka nålen i mitt eget finger på var och vartannat stygn. 


Sen ringde jag hem och beordrade min mamma att sy dit en signatur på gardinerna och duken, så att någon i framtiden vet vem som gjort detta fina handarbete. =) Jag har nämligen (också i min städiver) hittat en mängd gamla dukar och löpare som jag inte alltid vet vem som gjort. Är det gammelmormor Ida, mormors syster Lilly eller min kompis mormor Hanna som gjort dem? Ingen vet tyvärr. =(

När jag tittar på dessa hemmagjorda alster, gardinerna, dukarna, lovvikkavantarna, kepsen jag ska få uppsydd, så blir jag ledsen över dagens slit-och-släng-mentalitet. För här inser jag hur många timmars detaljerat arbete som ligger bakom varje konstverk. Jag både känner och ser vilken kvalitet det har och hoppas att vi aldrig glömmer bort att vi också haft förmågan och att vi måste lära oss att uppskatta hantverket. 

(ÄVEN om de stackars barnen i Bangladesh kan sy upp det mycket billigare...)





söndag 25 november 2012

Minnen. Kan man lära sig att leva i nuet blir minnena goda.


Den här lägenheten har jag bott i under tjugotre år. Det är lite compact living över den - om man säger så... 37m2 börjar bli lite väl trångt. Minnen tar plats - inte bara i huvudet utan också i garderoberna. Vissa minnen behöver rensas bort. Andra vårdar jag med silkeshandskar. 

För vem behöver ha kvar den tryckta klasströjan från avgångsåret på gymnasiet 1981?! Vem behöver ha kvar personaltidningen från oktober 2005?! Vem behöver spara de kortkorta kjolarna i storlek 38 från 1999?! Nej just det! Kasta!

Bland pappershögarna hittade jag gamla brev och försjönk i riktigt goda minnen. Dessa brev kommer jag däremot ALDRIG att kasta. Ett av dem var från min nästkusin Anita, som skulle firat sin femtioårsdag igår om hon hade fått leva. 1989 var vi på en jättehärlig semester tillsammans i Skottland. I det sex sidorna långa handskrivna brevet går planerna och diskussionerna varma inför vår resa. En resa som vi aldrig glömmer av flera skäl. På båtresan mellan Esbjerg och Newcastle träffade vi på ett par tyska killar som vi kom att tillbringa delar av vår resa med. Den ene blev så småningom Anitas make. =)

Ett bröllop, tre barn och fjorton år senare, gick min fantastiska, älskade kompis bort i cancer. Vi hade känt varandra i hela vårt liv, vi hade massor gemensamt, vi träffades ganska sporadiskt men varje gång vi sågs tog vi vid där vi slutat sist. Vi hade brevväxlat sedan vi var gamla nog att skriva. Vi var båda naturälskare, gillade paddling och campingliv. Vi lyssnade på samma sorts musik, vi var båda väldigt förtjusta i och duktiga på att sy kläder osv osv.

Via regelbunden kontakt med din mamma vet jag att dina barn har det bra. Jag är övertygad om att du är med dem och håller ditt vakande öga över dem.

Anita (Annie), denna sången sjöng din vän Erland på ert bröllop. Det är din sång. "Annies song" av John Denver:



Stor kram - jag saknar dig oerhört och tänker på dig ofta, ofta... Hoppas du hade en fin 50-årsdag! <3


fredag 31 augusti 2012

Carpe Diem och sånt där...


Med begränsad syn och hörsel uppfattas man troligen av andra som disträ medan man själv hävdar att man är oerhört fokuserad. En sån som lever enligt "mindfulness"-läran och Carpe Diem och sånt där... Nej, det är inte alls medvetet, men väldigt härligt när det faktiskt sker!

Ett exempel jag kan nämna är en kollega som för ett par år sen berättade att hon sett mig komma gående i villakvarteret. Hon vevade ner sin bilruta och ropade på mig. Jag såg inget, hörde inget. "Och sen stannade du till, så jag trodde du sett eller hört mig. Men istället böjde du dig ner och luktade på en ros. Sen gick du bara lungt vidare." Jepp, that's me! =D Det är ofta jag stannar till och luktar på blommor som dyker upp i min väg. Dofter är förresten sånt som sitter väldigt djupt etsat i minnet.

Idag, augustis allra sista dag, gick jag och F längs Råå-å-dalen. Vi började vid Raus kyrka och gick mot Gantofta. När man kommer under E6:an finns det en laxtrappa där man aldrig ser någon fisk, men idag kom jag att tänka på den fantastiska TUR vi haft EN GÅNG tidigare när vi gick här. Vi stod och tittade och rätt som det var lyckades vi båda få syn på en jättestor lax som hoppade nån meter upp. Vilken fantastisk syn! Naturligtvis var det ingen av oss som fick denna syn på bild, men den är desto tydligare etsad på våra näthinnor.

När jag var på min senaste resa till lndien var jag och ett par brittiskor ute med en liten båt för att försöka få syn på delfiner. Jag satt beredd med kameran i evigheter, men när jag till sist stängt av den för att spara på batteriet, DÅ dök en delfin upp. Och inte bara det, den gjorde en sån där volt i luften som jag bara trodde de kan tränas till på cirkus. Inte fick någon av oss denna syn på bild, men den är desto tydligare etsad på näthinnan.

I somras var vi på Tropikariet. Där finns bland annat ett "nattrum" där man vänt på dygnet, så att man kan se hur djur som lever på natten har det. Dvs OM man kan se i mörker... (Inte jag, alltså.) Jag höll F i handen och vi stannade till vid ett räcke där jag efter en stunds letande (de har fejkat lite månljus där inne) lyckades urskilja en slags apa som åt mat. Medan vi stod där sa F: "Oj, här kommer det ett litet djur, här på grenen." "Var? Här?" frågade jag och stack ut ett pekfinger på måfå framför mig. Då känner jag att någon varelse, med små små små händer tar tag i mitt finger, kramar om fingret med båda händerna och försöker dra det till sig. Jag blir först lite rädd och drar tillbaka mitt finger. Sen sker detta två gånger till. Var gång jag tänker på denna händelse går det ett lyckorus genom kroppen!!! Det går inte att beskriva den där känslan man har när man får kontakt med ett vilt djur, men jag tror ni förstår, eller hur? Nu var det inget djur jag kunde vare sig se eller höra, men minnet är djupt etsat i mitt minne. På den GLADA sidan av minnet =) Det var förresten en flygpungekorre, fick jag veta, så jag har googlat. Den är jättesöt!

För ett par veckor sen var vi på utflykt i en park där det fanns både vackra insekter och vackra blommor. Där såg F trollsländor och till sist lyckades jag också få syn på en sådan. Men att försöka fånga en sån på bild är förenat med lika mycket tur som jag har på Lotto. Dvs nästintill obefintlig. Eller, tja, jag fick en bild som kanske kan motsvara en tjugofemkronorsvinst. Bilden måste förstoras jättemycket så kan man, om man har tur, se trollsländan strax under mitten av bilden. Som sagt, en tjugofemkronorsbild. ;-)

Lite senare satte vi oss på caféet i parken och F upptäckte en liten larv som kröp på hans arm. Han tog fram kameran och filmade den äcklig larven medan jag bara skrek: "Ta bort den! Ta bort den!" Sen råkade jag tyvärr se filmen med larven rejält uppförstorad på datorskärmen där hemma och DEN bilden önskar jag verkligen att jag slapp ha för evigt etsad på min näthinna! =/

.










onsdag 8 augusti 2012

Kräftfiske i min barndom


Min farfar var född den 8 augusti 1907 och skulle alltså ha fyllt 105 år idag om han levt. 

Varje sommar till farfars födelsedag brukade pappa och hans syskon med familjer samlas hemma i Kallinge hos farfar och farmor. Jag minns alldeles särskilt att vi varje år var ute och fångade kräftor. Premiären skedde sent på kvällen den 7 augusti och då var vi ute i några vattendrag i Blekinge och satte ut burarna. Det var väl inte varje år jag fick följa med, för barn ska ju sova vid den tiden, men några gånger hände det.

Jag vet med mig att jag redan som barn hade mycket svårt att se i mörker, men jag kunde i alla fall se lite grand och eftersom jag var barn fick jag hålla någon i handen som hade ficklampa, så det gick bra. En gång fick jag en alldeles EGEN bur och det var speciellt roligt. Jag bevakade buren som en hök och fick också napp. Minns också att det var min yngste farbror som hjälpte mig med den.

Det var som sagt mörkt, man skulle vara tyst och försiktig. Dels för att inte skrämma kräftorna men också för att inte avslöja var de bästa kräftställena fanns för andra som var ute och ville fånga kräftor. Ungefär som dagens hemlighållande med kantarell- respektive blåbärsställen =)

Vi brukade få ihop en rejäl plåtspann eller två innan det var dags att bege oss hemåt igen.

På morgonen kröp svarta kräftor runt i köket, för många av dem försökte såklart rymma. Farmor samlade ihop dessa svarta kräftor och kokte dem med dill i en stor gryta. 

Kräftbilden har jag lånat från alltommat.se
På kvällen var det fest på de numera RÖDA kräftorna. Jag förstod det inte då och jag förstår det inte än idag, hur de plötsligt kunde byta färg sådär. Dock ser de betydligt aptitligare ut när de är röda för då ser de ut som mat, medan de svarta kräftorna ser ut som de djur de faktiskt är.

Åhhh vilka underbara minnen och så glad jag är över att ha fått uppleva något sådant. Detta var förstås innan kräftpesten slog till i Sverige och vi fick börja importera. Känslan och minnet av att jag faktiskt inte alltid har varit helt nattblind, det är också härligt att kunna tänka tillbaka på.


.