Var inom stadens hattmodist häromdagen för att skaffa mig en ny vinterkeps. Hon hade inget hemma som tilltalade mig, men kunde sy upp en sådan som jag önskade mig. "Vad vill du ha för färg?" "Gärna nån slags vadmalsgrönt," sa jag. "Vänta, jag har ett tyg som jag ännu inte kommit på vad jag ska använda det till", sa hon och sprang bakom skynket. Så kom hon tillbaka med ett tyg som jag gillade bättre än jag ens kunnat tänka mig! =) Det var yllebouclé, grönt i botten, med brunt, rost och annat i. Det kommer att passa mig perfekt! "Kan den vara färdig innan jul, tror du?" "Jadå, det ska jag se till!" lovade hon medan hon mätte upp runt skallen på mig. "Den kommer att kosta ungefär 600:-."
Då slår det mig att 600:- inklusive material, det innebär att hon måste mäta, klippa, sy upp och stryka den på mindre än en timme om hon inte ska gå med ekonomisk förlust...
Min mormor var sömmerska. Hon sydde hemma åt folk som kom dit med specifika önskemål. Ofta var det brudklänningar, men vissa damer beställde både klänningar och dräkter. När jag var liten var jag hos mormor och morfar när mamma och pappa arbetade, så jag fick tidigt lära mig att trä trådar åt mormor. "Du som har så bra ögon, kan du hjälpa mig att trä den här nålen?" brukade hon säga. Senare fick jag också ett stort intresse av att sy. Mormor visade mig en del tips och trix. Massor av kläder har det blivit under åren och som den "hamster" jag alltid har varit, har jag köpt på mig massor av tyger. "Bra att ha." Har hittat massor av underbara tyger i härliga kvalitéer nu när jag städat. Tyvärr ser jag numera så dåligt, att det knappast blir annat sytt än möjligen en böta på ett par jeans, ett upplägg på en gardin eller liknande. Får se om jag kan få till nån "Jackie Kennedy-klänning" som jag tänkt mig av det orangeblommiga sextiotalstyget jag hittat i mormors gömmor senare i vår när det är bättre ljusförhållanden.
Min egen mamma har aldrig varit så värst intresserad av att sy, det gjorde ju hennes mor åt henne =) Däremot har hon alltid varit en hejare på att sticka och virka. När hon gick i pension för tiotalet år sen ville hon ha en hobby, så hon började väva, något hon önskat göra under många år. Jag har fått både dukar och trasmattor och i somras fick jag ett par gardinvepor i lin efter eget önskemål och som bonus en matchande löpare till soffbordet. Först idag blev jag färdig att stryka (åh vad gott det doftar med ångstruken lin) och fålla gardinerna till passande längd och konstaterade att jag: 1) Tog en evighet på mig att trä nålen. 2) Knappt såg var jag skulle sy för jag ville ju nästa fina stygn så jag inte skulle skämma ut mammas mästerverk med "kråkfötter". 3) Lyckades sticka nålen i mitt eget finger på var och vartannat stygn.
När jag tittar på dessa hemmagjorda alster, gardinerna, dukarna, lovvikkavantarna, kepsen jag ska få uppsydd, så blir jag ledsen över dagens slit-och-släng-mentalitet. För här inser jag hur många timmars detaljerat arbete som ligger bakom varje konstverk. Jag både känner och ser vilken kvalitet det har och hoppas att vi aldrig glömmer bort att vi också haft förmågan och att vi måste lära oss att uppskatta hantverket. (ÄVEN om de stackars barnen i Bangladesh kan sy upp det mycket billigare...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar