Jag säger bara: Barn!

I somras var det födelsedagskalas i släkten. Brorsonen K, sex år, hade fått för sig att han skulle spå oss alla i handflatorna. Vi fick alla lite märkliga spådomar av honom, men vad kan man förvänta sig av en sexåring? ;-)

Självklart har jag alltid en påse
morötter i grönsakslådan! 

"Jaha K, vad ser du i min hand, då?" frågade jag. "Jooo, det står att du ska äta morötter!" "Va, står det i min hand att jag ska äta morötter?" "Ja, du ska äta morötter!" sedan fnissade han lite. Övriga familjen var lite konfunderade över detta, att jag skulle äta morötter. Det blev långa utläggningar om hur jag skulle kunna odla morötter i spannar på balkongen, det höll på att bli kvällens längsta diskussion tills någon frågade lite mer på allvar: "Men du K, varför ska Tina äta morötter egentligen?"

"Jo men alltså, Tina kan ju inte se så bra. Hon ser bara så här:" sa han och gjorde en slags kikarsikte framför ögonen. "Och sen har hon inget mörkerseende heller och morötter är bra för synen!" 

Total tystnad uppstod en lång stund. Denne sexåring hade fullständig koll på sin fasters seende och dessutom kopplade han samman morötter med bra syn! 

Barn alltså! De är ju helt underbara!


Idag när jag gick bort till gymmet för att träna en timmes spinning minns jag att jag mötte några elva-tolvåringar som var ute och gick, men reflekterade inte mer över dem. Inte då i alla fall. Klockan var fem och kvart över fem skulle träningspasset börja, så jag var väl lite halvstressad.

När passet var över, gick jag inom Hemköp och handlade och när jag kom ut därifrån hade det blivit såpass mörkt att jag vecklade ut den vita käppen. Halvvägs hem, på ungefär samma ställe som tidigare mötte jag ungarna igen. Två killar och två tjejer. Grabbarna vinkade åt mig. Jag stannade och frågade dem om de ville något. "Nej, vi skulle bara kolla om du kunde se oss." "Ja, jag är inte helt blind" svarade jag. "Men HUR ser du då?" frågade grabb nr 1. Då förklarade jag att jag bara kan se i en smal tunnel men att jag där ändå kan se ganska detaljerat. "Jaha, men vad är det för något?" frågade han vidare. Tjejerna höll sig lite i bakgrunden och grabb nr 2 började springa runt för att se om jag hade någon koll på honom. Jag förklarade lite förenklat att jag hade en ögonsjukdom. "Jaha, men vad är det du har där i örat?" kom nästa fråga. "Jadu, det är mina hörapparater. Jag är hörselskadad också." "Jaha! Ja, men du får ha det så bra! Hejdå!" sa grabb nr 1 och alla vinkade och gick vidare i samlad tropp. 

Barn alltså! De är ju helt underbara! 


Tänk så enkelt livet skulle vara om vi vuxna var på samma sätt! 

Kräftfiske i min barndom

Min farfar var född den 8 augusti 1907 och skulle alltså ha fyllt 105 år idag om han levt. 

Varje sommar till farfars födelsedag brukade pappa och hans syskon med familjer samlas hemma i Kallinge hos farfar och farmor. Jag minns alldeles särskilt att vi varje år var ute och fångade kräftor. Premiären skedde sent på kvällen den 7 augusti och då var vi ute i några vattendrag i Blekinge och satte ut burarna. Det var väl inte varje år jag fick följa med, för barn ska ju sova vid den tiden, men några gånger hände det.

Jag vet med mig att jag redan som barn hade mycket svårt att se i mörker, men jag kunde i alla fall se lite grand och eftersom jag var barn fick jag hålla någon i handen som hade ficklampa, så det gick bra. En gång fick jag en alldeles EGEN bur och det var speciellt roligt. Jag bevakade buren som en hök och fick också napp. Minns också att det var min yngste farbror som hjälpte mig med den.

Det var som sagt mörkt, man skulle vara tyst och försiktig. Dels för att inte skrämma kräftorna men också för att inte avslöja var de bästa kräftställena fanns för andra som var ute och ville fånga kräftor. Ungefär som dagens hemlighållande med kantarell- respektive blåbärsställen =)

Vi brukade få ihop en rejäl plåtspann eller två innan det var dags att bege oss hemåt igen.

På morgonen kröp svarta kräftor runt i köket, för många av dem försökte såklart rymma. Farmor samlade ihop dessa svarta kräftor och kokte dem med dill i en stor gryta. 

Kräftbilden har jag lånat från alltommat.se

På kvällen var det fest på de numera RÖDA kräftorna. Jag förstod det inte då och jag förstår det inte än idag, hur de plötsligt kunde byta färg sådär. Dock ser de betydligt aptitligare ut när de är röda för då ser de ut som mat, medan de svarta kräftorna ser ut som de djur de faktiskt är.

Åhhh vilka underbara minnen och så glad jag är över att ha fått uppleva något sådant. Detta var förstås innan kräftpesten slog till i Sverige och vi fick börja importera. Känslan och minnet av att jag faktiskt inte alltid har varit helt nattblind, det är också härligt att kunna tänka tillbaka på.

.

Vintergatan

Igår kväll var jag borta hos pojkvännen en sväng. När jag skulle gå hem hade det hunnit snöa en del. Med "en del" syftar jag alltså på normalskånska mått...

Det var mörkt men ändå inte. Lampornas ljus reflekterades bra i den ännu vita snön. =) 
Här i Skåne tar det nämligen inte många timmar innan snön är antingen bortsmält, bortskrapad eller saltad/sandad och därefter kvarstår endast en brunaktig äcklig sörja.

Det var kallt men ändå inte. Det kändes som om det vita ulliga ville värma samtidigt. =)

Det var tyst men ändå inte. Jag lyckades tack vare mitt CI njuta ordentligt av det härligt knarrande ljudet som snön åstadkommer under skosulorna. =)

Som du kan se på bilderna är gatorna ordentligt upplysta, medan trottoarerna är mörka och skuggade av de parkerade bilarna, I vanliga fall, när det inte finns någon snö, är trottoarerna ännu mörkare. 

Därför väljer jag faktiskt hellre att gå på gatan längs med de parkerade bilarna när jag ska gå den här sträckan. Så fort det kommer en bil kliver jag in mellan två parkerade bilar. Fast, det kommer tack och lov inte så mycket bilar här. Det är för det första alldeles för många korsningar, med höga hus som skymmer, så hastigheten måste anpassas därefter. Dessutom är det onaturligt stor brist på parkeringsplatser i området så de allra flesta bilar som rör sig här cirklar mest runt för att hitta en lucka att lagligt klämma in sitt fordon på. 

Det finns ytterligare några anledningar till att jag väljer att undvika att gå på trottoarerna här i mitt hemområde. Trottoarerna är nämligen belagda med nån slags klinkersplattor från tidigt 1900-tal som iofs är vackra, men fruktansvärt hala så fort det är det minsta fuktigt. 

På vissa ställen finns förvisso grusad trottoar men där växer det enorma anfallande buskar framför en del av hyreshusen. (I folkmun kallade "evakueringshusen" - de ska tydligen rivas/byggas om nån gång i framtiden...) 

Sen det värsta av allt - och det har jag nämnt ett par gånger tidigare i min blogg - hundbajshögarna!!! För inte låter man lille Fido, eller för den del store Buster skita mitt på gatan - nej, man låter så klart vovvsingen sitta mjukt och fint och säker från alla bilar mitt på trottoaren! Med tanke på hur ofta jag ser hundbajshögar i relation till hur ofta jag möter hundar här i området så får jag uppfattningen att endast varannan plockar upp efter hunden. (Och då ska påpekas att jag är synskadad, så jag upptäcker säkert bara var femte hög. Resterande högar riskerar fastna i skosulan alternativt på käppen.)

Här kan jag tillägga: Det var rent men ändå inte. Det som göms i snö kommer upp i tö... =/


Kuriosa:
Jag läste för ett tag sen om en person som sett en husse lämna bajshögen på trottoaren. Personen som såg det plockade upp bajshögen, följde efter hundägaren hem och tryckte därefter ner bajset i husses brevinkast! HAHAHA! 

.