Jag säger bara: Barn!

I somras var det födelsedagskalas i släkten. Brorsonen K, sex år, hade fått för sig att han skulle spå oss alla i handflatorna. Vi fick alla lite märkliga spådomar av honom, men vad kan man förvänta sig av en sexåring? ;-)

Självklart har jag alltid en påse
morötter i grönsakslådan! 

"Jaha K, vad ser du i min hand, då?" frågade jag. "Jooo, det står att du ska äta morötter!" "Va, står det i min hand att jag ska äta morötter?" "Ja, du ska äta morötter!" sedan fnissade han lite. Övriga familjen var lite konfunderade över detta, att jag skulle äta morötter. Det blev långa utläggningar om hur jag skulle kunna odla morötter i spannar på balkongen, det höll på att bli kvällens längsta diskussion tills någon frågade lite mer på allvar: "Men du K, varför ska Tina äta morötter egentligen?"

"Jo men alltså, Tina kan ju inte se så bra. Hon ser bara så här:" sa han och gjorde en slags kikarsikte framför ögonen. "Och sen har hon inget mörkerseende heller och morötter är bra för synen!" 

Total tystnad uppstod en lång stund. Denne sexåring hade fullständig koll på sin fasters seende och dessutom kopplade han samman morötter med bra syn! 

Barn alltså! De är ju helt underbara!


Idag när jag gick bort till gymmet för att träna en timmes spinning minns jag att jag mötte några elva-tolvåringar som var ute och gick, men reflekterade inte mer över dem. Inte då i alla fall. Klockan var fem och kvart över fem skulle träningspasset börja, så jag var väl lite halvstressad.

När passet var över, gick jag inom Hemköp och handlade och när jag kom ut därifrån hade det blivit såpass mörkt att jag vecklade ut den vita käppen. Halvvägs hem, på ungefär samma ställe som tidigare mötte jag ungarna igen. Två killar och två tjejer. Grabbarna vinkade åt mig. Jag stannade och frågade dem om de ville något. "Nej, vi skulle bara kolla om du kunde se oss." "Ja, jag är inte helt blind" svarade jag. "Men HUR ser du då?" frågade grabb nr 1. Då förklarade jag att jag bara kan se i en smal tunnel men att jag där ändå kan se ganska detaljerat. "Jaha, men vad är det för något?" frågade han vidare. Tjejerna höll sig lite i bakgrunden och grabb nr 2 började springa runt för att se om jag hade någon koll på honom. Jag förklarade lite förenklat att jag hade en ögonsjukdom. "Jaha, men vad är det du har där i örat?" kom nästa fråga. "Jadu, det är mina hörapparater. Jag är hörselskadad också." "Jaha! Ja, men du får ha det så bra! Hejdå!" sa grabb nr 1 och alla vinkade och gick vidare i samlad tropp. 

Barn alltså! De är ju helt underbara! 


Tänk så enkelt livet skulle vara om vi vuxna var på samma sätt!