fredag 26 oktober 2012

Inte i mina skor, men i mina ögon



I tisdags fick mina kollegor prova på att vara jag. De slapp ha mina kläder och de slapp det krulliga håret, men för övrigt fick de prova på att vara jag en liten stund.

Det var nämligen på det lilla viset, att H och E från DövBlindteamet kom dit på morgonmötet och hade med sig fejkade glasögon och hörselkåpor. Med dessa fejkade glasögon (ser ut som svärtade cyklopglasögon med ett litet centralt, suddigt hål mitt fram) hade mina kollegor plötsligt ett synfält på cirka 5-7 grader och grå starr. Med hörselkåporna dämpades hörseln förvisso inte med mer än tjugo decibel, men ett gott försök att vara jag var det i alla fall. "Varsågoda, där borta står kaffekopparna. Ni kan hämta kaffe och bre varsin smörgås." Jag stod på håll och observerade dem. De irrade runt lite innan de hittade kopparna, som de sedan höll krampaktigt i medan de försökte sikta rätt med kaffekannan. Jag hade lagt fram en skärbräda på bordet, men den upptäckte ingen. Istället skar de sina bullar på bordsskivan eller tallriken. Några bredde smör på sina tummar, osten antog en värre form av kälkbacke än vanligt och det la sig en osedvanlig tystnad över dem. 

Det var bara att konstatera att det krävdes full koncentration på det där kaffet och mackan och därutöver fanns det inte minsta utrymme att prata med någon eller hålla koll på vad någon annan i rummet gjorde. Fanns det förresten någon annan i rummet? Det enda de kunde se var smörgåsen de hade framför sig.

Nu hann vi inte med så himla mycket på den halvtimme informationsmötet hölls, men jag förstod att det väcktes funderingar hos mina kollegor, för flera av dem ställde en del frågor till mig efteråt och på jobb igår fick jag ännu mer feedback från dem att informationen varit otroligt bra. 

Och det vet jag att informationen är, helt fantastiskt bra! Ett stort tack till DövBlindteamet!!! Det är ju som alla säger, att det vare sig syns eller märks på mig hur dåligt jag ser och hör, så detta var ett bra sätt att försöka förklara. Framför allt kanske de förstår HUR mycket jag måste jobba hela tiden för att hänga med. (Hänger med gör jag förstås inte alltid, men bara det att "dölja" handikappet är ju ansträngande.)

Kollegorna - och precis alla andra - är förstås väldigt välkomna att fråga mig mer, jag berättar och förklarar mer än gärna! 


3 kommentarer:

  1. Jag fullkomligt älskar de informationsträffarna! Som de underlättar för en - och jag delar med mig det stora tack till DövBlind-enheten som du skriver Tina!
    Var det ingen som lyckades lämna kaffe på golvet? För det hände en av mina vänner *fniss* :-)

    Kram!

    SvaraRadera
  2. Inget kaffe på golvet - vad JAG kunde se? Däremot, när mina kompisar fick information var det en som sa: "Usch, jag kan inte se koppen när jag dricker! Kan inte du det heller, Tina?" "Va?! Ska man kunna det?" svarade jag "Räcker det inte att man vet var man har munnen...?" (Hade ingen aning om att folk kan se ner i koppen samtidigt som de dricker ur den. Till vilken nytta?)

    Du, nu har jag träffat Anne-Maj och Maritza från Australien har meddelat att hon är på väg hit nästa höst. Nu är det hög tid för oss att ta en kaffe. Är du i Hbg nån gång, så kan vi kanske ses på nåt fik och snacka bort en liten stund? Hör av dig på Fb i så fall. Är jag ledig, så synkar vi våra klockor. Kram på dig!

    SvaraRadera
  3. Hehe precis en sådan kommentar fick jag också höra :-P Jag tittar aldrig på glaset/koppen eller burken när jag väl lokaliserat var den är :-) Ren tur att jag inte svalt fler getingar :-P Känns som att vi inte kommer blir några höjdare på att spå i kaffesump :-P

    Yes! Det är dags för det tycker jag :-) Jag hör av mig på FäjsBååk så synkar vi något, STOR kram!

    SvaraRadera