...och inte jag heller. Inte förrän det var ett faktum.
Vi tog först en promenad längs stranden i Domsten. Kallt och blåsigt var det, men ändå härligt! Utsikten mot Kronborg på andra sidan sundet går inte av för hackor.
Sedan åkte vi vidare till Viken för att fika på "Konditori Öresund", som vi nyligen upptäckt. Varsin kanelbulle och kaffe blev det. "Jag passar på att gå på 'hemlighuset' medan du hämtar kaffet. Håll koll på min väska är du snäll." Öppnar en dörr dit jag tror att jag ska gå. Det visade sig vara beckmörkt innanför dörren och någon sa: "Du ska gå nerför trappan."
Trappan?! Vilken trappa? Jag ser ingen trappa! Då vände jag tillbaka och plockade upp min käpp ur väskan. Här gås minsann inte i några beckmörka trappor hur som helst. Utan käppen kan vi konstatera att det hade kunnat gå riktigt illa, för det saknades räcken och trappan var inte symmetrisk. Väl innanför dörren letade jag strömbrytare. Som vanligt sitter den inte där den ska sitta. I detta fall tog det bara en minut att finna den. Till vänster en decimeter ovanför kaklet, på cirka 1,80 meters höjd...
Tillbaka vid vårt bord på det mysiga gamla konditoriet (gissningsvis femtiotal, antagligen äldre) hör jag min pojkvän (F) säga:
"Är du rädd för spindlar?"
"??? Nej, inte precis. Hurså?"
"Jag bara undrar, för det kryper en där på väggen bredvid dig nu." (Egentligen ganska tokigt av honom att fråga för tänk om jag varit livrädd för spindlar! Med min taskiga syn hade jag egentligen kunnat sitta där hela eftermiddagen helt ovetandes ;-) Det man inte vet, har man ju inte ont av - sägs det... Dessutom satt det ett par i åttiofemårsåldern vid bordet bredvid oss. De kunde ju blivit vettskrämda och fått hjärtstillestånd om jag börjat springa runt och skrika. Vilket jag definitivt hade gjort om det nu varit en l-rv istället...)
Vänder mig mot väggen och ser ingenting. Absolut ingenting. Han lutar sig fram och pekar. Jag ser fortfarande bara väggen. Letar och letar och NU ser jag den. Den är en sån där tunn en, med jättelånga (jaja 3-4cm, då) smala ben och ganska liten kropp. Den kryper upp och ner och trillar ibland några centimeter. Jag är inte på långa vägar så rädd för spindlar som för l-rver (L-rver ska vi bara inte nämna!) men jag ger mig inte precis på att klappa spindlar heller...
Då och då tittar jag upp mot väggen för att ha någon sorts kontroll över var den är. Jag vill inte att den ska krypa på mig, eller ner i min väska. Var gång får jag leta, eftersom jag hela tiden tappar bort den. Faktum är, att det räcker med att jag tittar 2cm vid sidan om den, så är den borta ur mitt synfält.
Sen går vi ut ur fiket, det har blivit riktigt mörkt och jag stapplar försiktigt fram medan F säger utan att jag hunnit fråga: "Det är bara att gå, här är inga trappor."
Imorgon ska vi fira nyår tillsammans med ett annat par och vi åker bara snabbt inom Ica Maxi. Tydligen hade halva norra Helsingborg samma tanke just precis då!!! Jag ber F att han ska köra kundvagnen så att jag kan hålla fast i den medan vi går runt och letar varor. URK! Utan honom hade jag fått fullständig panik där inne. Att vettskrämd passera gången mellan potatisen och morötterna med skräck i blicken därför att folk korsar min väg från alla möjliga håll gjorde mig helt slut, så till sist stod jag bara klämd mot vagnen som i sin tur var uppklämd mot chipshyllorna, mot köttdisken eller mot potatisen medan han sprang runt och plockade saker. "Maizena!" "Ok, är det en gul förpackning?" "Tror det." Han såg ut som ett barn på julafton när han kom tillbaka för han hade hört en kvinna säga: "Såja, nu ska jag bara ha Maizena också." Smart som min F är, tog han genast rygg på henne och sparade tio minuter ;-)
När vi kom ut i regnet på den galna parkeringen höll jag krampaktigt i vagnen. En så enkel och sak som att passera en parkering för att gå till bilen och lasta in varorna kostar mig en halv dags energi och så mycket kändes det inte som jag hade kvar just då. Nu är jag glad att jag är hemma och att köttet ligger i mitt kylskåp.
Att städa köket och tvätta golven blir en 'baggis' efter detta dagsverke.
I söndags eftermiddag var vädergudarna extra hyggliga mot oss och jag och F som hela sommaren pratat om att vi skulle spela minigolf fick äntligen allt att klaffa samtidigt; vi var lediga, det var bra väder och banan var öppen.
Sagt och gjort, jag valde gul boll och F valde vit boll.
Enligt våra överenskomna regler var åtta slag max.
Det gick lite si och så. Jag fick bollen i hålet på tre slag, han slog åtta slag. Jag fick ner bollen på sex slag, han fick ner den på fyra slag. Efter fyra - fem hål ledde jag med ett antal poäng men råkade slå bollen utanför banan. Då tillkom nya regler som jag inte kände till innan och som jag bestämt hävdar är F:s alldeles egna påfund: Det räknades plötsligt som TVÅ slag. Jag blev så sur att jag råkade upprepa detta fatala misstag.
"Man får INTE gå på banan, man får INTE gå på banan, man får INTE gå på banan." Njae jag var tvungen vid något tillfälle att sätta ena tån på banan, annars hade jag knäckt ryggen i mitt försök att nå bollen med klubban, men jag fick tydligen inga poängpåslag för det? Vilket kan bero på att min medspelare ibland själv var tvungen att göra samma manöver... ;-)
På hål nummer sexton kämpade vi båda till de maximala åtta poängen med att få i den där bollen i ett barnsligt enkelt hål, men det var nåt lurt med det. När jag stod där och skrev ner mina åtta sura poängsiffror kom plötsligt en boll farande genom luften från bana femton, rullade perfekt ner i rännan och la sig sedan snyggt i hålet. Hole in one-killen som var en blossande röd, generad fjortis måste ha åkt på minst fyra pluspoäng av sina medspelare för den fadäsen, medan vi var mäkta imponerade. Jag uppfattade inte hela situationen direkt och fick först för mig att det var F som slagit det perfekta slaget, men det var en blå boll i hålet, så den gick jag inte på ;-)
Till sist stod det lika. Ställningen var "oliiiidligt spännande"! På artonde hålet, som alltid är banans enklaste (för bangolfklubben vill ju ha tillbaka alla sina bollar) schabblade jag bort mig ordentligt. Efter poängsammanräkning konstaterades att jag kom tre ynka löjliga poäng efter ettan.
Jag erkänner inte vem som vann, men vinnaren fick bjuda på fika. Den regeln kände jag inte heller till innan, men protesterade för första gången inte ;-)
Vad ville jag säga med detta då? Jo, att minigolf/bangolf av naturliga skäl funkar tämligen bra för mig med tunnelseende. Jag kan kan fokusera på att försöka få ner bollen i hålet och behöver inte bli särskilt störd av det som händer runt omkring.
.
När pojkvännen F skickade sms förra veckan med frågan: "P och T undrar om vi vill följa med och cykla i Danmark på lördag?" svarade jag "JA!" fortare än jag hann tänka.
För den oinvigde kan jag berätta att danskarna är väldigt mycket för att just cykla, man har väl anpassade cykelvägar och man har framför allt en vana vid och respekt för cyklister i trafiken. Så upplever i varje fall jag det. Åker man över en helg till Danmark ser man många med multiväxlad cykel i full cykelmundering som far fram på vägarna i 30-40 km/h ;-)
Sen kom jag att börja tänka lite... (Ja men stressa mig inte, jag är liksom inte så van vid att behöva tänka!) Min cykel har varit ute och luftat sig en - säger EN - gång i år. Jag har börjat bli lite rädd för att cykla, speciellt inne i stan där man förväntas hålla sig till cykelbanorna. Dessa används liksom inte bara av cyklister utan även av fotgängare, inlinesåkare, folk med rullatorer, barnvagnar, som parkeringsplatser för bilister som "ska bara" och inte orkar leta efter riktig parkeringsplats osv. När man ser som jag, typ fem grader centralt tunnelseende är kanske inte stadscykling det mest rekommenderade transportsättet...
Jag kom på lösningen tämligen snabbt eftersom jag hade positiv erfarenhet från min och syrrans cykelutflykt på Hven där vi hyrde cyklar i början av sommaren: Phonak-mikrofonen! =)
Det blev till att tvätta cykeln och pumpa däcken ordentligt, matsäck packades och sen hämtade pojkvännen upp mig på lördagsmorgonen. Vi tog naturligtvis de "små" båtarna, Sundsbussarna dit, att åka med Sundsbuss Pernille är mycket mysigare än de stora Scandinesfärjorna. Att ta med cykel är gratis och dessutom har man som sjukpensionär "pensioniststatus" då dessa går efter danska regler, så jag fick åka några tior billigare ;-)
När vi efter knappa tjugo minuter kommit över sundet startade vi med viss "proviantering" som sig bör i Helsingör en lördag, vi hade sallad med oss i kylväskan och behövde uppdatera oss med några danska "förfriskningar" därtill ;-) Solen strålade från klarblå himmel, men vi bestämde oss trots det för att cykla Strandvejen söderut, mot Köpenhamn. Med "trots det" syftar jag på att vi då per automatik fick solen i ögonen, vilket jag normalt hade gjort allt för att undvika, men jag tog på min keps med extra stor skärm, och mina stora gula solglasögon, så det gick bra. OBS! Jag hade naturligtvis cykelhjälm på mig precis hela tiden, jag LOVAR!
F cyklade främst med mikrofon om halsen och neonfärgad jacka, jag cyklade bakom honom (räckvidd 20 meter) med hörapparaten och CI:t på M/T-läge ** och efter oss cyklade P och T. Strandvejen mellan Helsingör och Köpenhamn är en ganska smal väg - längs havet förstås - med ömsom underbara små pittoreska korsvirkeshus ömsom mindre slott på vardera sidorna. Vägen kantas av en slags kombinerad cykel/gångbana som emellanåt används just som parkeringsplats, denna fantastiska sommarlördag huvudsakligen av en massa badnjutare.
** CI = Cochlea Implantat, hörapparaten som gör att jag hör trots att jag är döv. M/T-läge = Mikrofon/Telespole dvs jag kan höra både det som sägs runt mig men samtidigt det som hörs via slingan direkt in i hörapparaten från mikrofonen.
Ingen ska förresten säga att män inte har simultankapacitet! Efter denna cykeltur har jag genast omvärderat mäns förmågor! F som alltså cyklade först höll koll på allt som hände, vilket han hela tiden upplyste mig om. "Här kommer några fotgängare med en hund, nu har du snart ett vägskylt till vänster, här står ett par bilar, här måste du svänga ut i vägbanan det är fritt NU, se upp för gupp här, titta till vänster vilket fint hus, oj titta här till höger här står det ett gäng Highland Cattles, där är glasskiosken där jag ätit glass några gånger" osv osv. Samtidigt lyckades han med konststycket att hantera sin lilla digitalkamera; det filmades och togs bilder på oss, på hus och på havet. Därtill såg han ut några trevliga rastplatser (det behövdes ett par chips- och ölpauser) och fann till sist en picknick- och badplats i Mikkelsborg. Sen kom vi inte längre, för det blev HETT! Tror det talades om danskt värmerekord just den dagen =D
Vi njöt av bad, sol, mat, avkoppling innan vi vände tillbaka mot Helsingör igen. Vilken underbar känsla att inte behöva stressa för att hålla några tider, utan kunna stanna där man känner för det, vilket vi gjorde i Nivå Hamn där det provades lokal öl innan sista backen ovanför Louisiana. Jag höll mig till läsk den här gången. Cykel och alkohol är nog inte att rekommendera för en med BÅDE syn- och hörselhandikapp. Fast vem vet, minus och minus blir plus, fick jag lära mig på matten i skolan ;-)
Fler sådana dagar önskas! Nu har vi testat Phonaklösningen på riktigt-riktigt, så vad sägs om en cykelsemester nästa sommar? ;-)
.
