Lyckan i vardagen

Igår hämtade jag upp brorsbarnen, K 11 år och E 13 år. Först fick förstås vovven W - som är en basset - gå ut på en kiss- och sniffrunda innan vi lämnade honom att vakta hemmet. Vi började med att lyxa till det med en frukost i lugn och ro på ett närliggande konditori. Där bestämde vi oss för att vi skulle spela minigolf.

Minigolfbanan ligger 3-4 km norrut och efter tio minuters promenad längs havet konstaterade både K och E med förvåning: "Oj vad långt vi har hunnit gå på den här korta tiden. Hade W varit med hade vi inte ens varit halvvägs."

Två barn sitter på en stor
färgglad kudde. Mellan dem 
och havet syns en mur.

Vi valde dock att ta några pauser emellanåt även om vi inte var bassethundar. Det finns ett antal jättestora fyllda kuddar utplacerade längs hela strandpromenaden och de inbjuder till små mikropauser där man kan ligga och filosofera eller varför inte göra tjusiga svanhopp på dem medan en filmar i slow motion och alla tre skrattar gemensamt åt hur lustig det ser ut. Japp, faster hoppade också på kuddarna.

Medan vi promenerade blev vädret allt bättre och någon timme senare sken solen. När vi väl kom fram till minigolfbanan - var den stängd! =(

En pojke med ryggen mot fotografen
på väg att kliva nerför en stege i havet.
I horisonten syns den danska kusten,
i förgrunden står pojkens sandaler.

"Ååhhh, har vi gått hela den här långa vägen i onödan?" sa vi i kör medan vi gick ner till närmsta brygga och kikade mot det inbjudande vattnet. "Jag vill bada." konstaterade K krasst och tog av sig kläderna och hoppade i. Så enkelt det är att vara elva år och helt obekymrad om saker och ting. Jag och E diskuterade såna saker som en nybliven tonårsflicka diskuterar med en vuxen som inte är vare sig mamma eller pappa. Allt från att färga håret till mindre pinsamheter/hemligheter. 

En flicka med vind i håret, shorts
och mörk t-shirt står på en stenmur.
Bakom henne syns havet och en
ljus himmel med uppsprickande moln. 

Jag och K vid samma mur. Bakom oss syns havet, en
ljus himmel och fem vimplar i regnbågens färger som
vajar i vinden. Ännu längre bort kan man skönja
Pålsjöbadens gula badhytter ute i vattnet.

Efter K.s dopp vände vi inåt stan igen medan vi tog flera pauser på vägen. Både E och K har full koll på min taskiga syn och tog mig i handen så snart de förstod att jag hade problem att se. Jag behövde inte ens säga något. En sån härlig känsla!

Snart närmade vi oss civilisationen och vi som blivit törstiga köpte varsin dricka i strandkiosken. W kom lufsandes med sin matte som var hemma på lunchrast och vi slog följe resten av vägen mot hemmet. Nu var det väldigt tydligt vad barnen menade tidigare: Basseten W har stor kropp, långa öron som han snubblar på, en nos som är väldigt aktiv och korta, trötta ben. Efter var 25:e meter lägger han sig platt på marken och vill inte gå en meter till. Hmmm... Vänta nu, det där känner jag igen! Stor kropp och korta ben, snubblar lätt, näsan är viktigare som informatör än vad både öron och ögon är och man vill helst bara lägga sig platt på marken och vila var 25:e meter... Det där är ju jag! En väldigt bra beskrivning av mig! ;-)

Därefter gick barnen och jag vidare för att äta en enkel lunch och när jag sedan lämnat dem hemma hos sig vandrade jag hemåt och satte mig på min balkong en stund för att njuta i min oas av växter. Jag har fokuserat på sådant som doftar; där finns mycket örter såsom mynta, basilika, oregano, fransk dragon mm, men även jordgubbar (som dock aldrig mognar) och massor av lavendel. Jag har planterat pelargoner, bacopa, lobelia, klöver och daggkåpa. Det är lummigt och skönt med en färgglad plastmatta på golvet. Därtill finns flera olika ljuskällor i en hylla - både levande och batteridrivna - samt en ljusslinga runt balkongräcket. Lite här och var har jag placerat solcellslampor som tänds när det mörknar. Detta är mitt lilla extra rum som tyvärr nyttjas alldeles för sällan. Det saknas nämligen både tak och väggar och förutsätter alltså - för att det skall vara en njutning - att det inte vare sig regnar eller blåser. Idag var en sådan eftermiddag.

Ethel (Gunilla Poppe) och
Bill (Thomas Poppe) in action.

På kvällen var jag och Mr F inbjudna till en teaterföreställning på Poppegården i Domsten, strax norr om stan. Pjäsen spelas på innergården till Nils Poppes skånelänga, där det hålls en teaterföreställning varje sommar. Normalt går jag aldrig på teater, men eftersom F är granne med en av skådespelarna ville jag väldigt gärna se pjäsen. Jag var först lite orolig att jag skulle få problem med att höra/se föreställningen men är jätteglad att jag gav det en chans. Det var en liten intim föreställning med dryga hundratalet åskådare och endast sex skådespelare på en scen. Scenen var väl upplyst av dagsljuset samt av strålkastare från trädet bakom oss, så det var det inga problem att se. Man kände sig som om man satt mitt ibland skådespelarna och liksom deltog i pjäsen.

Norman (Per Holmberg) och Bill (Thomas Poppe)
sitter på varsin sida om ett vitt bord
framför ett korsvirekshus med vasstak.

Ljudet var alldeles ypperligt! Varje skådespelare hade varsin mini-mic och ljudkvaliteten var fantastik. Jag hörde säkert 75% av det som sades och kunde med lätthet fylla i resten. Pjäsen - "Sista sommaren" av Ernest Thompson var perfekt både i trädgårdsmiljön, men även som den intima förställning den var. Publiken skrattade, nickade igenkännande och nästan grät emellanåt. Tänk att författaren skrev denna pjäs redan vid 28 års ålder, en pjäs som kräver ett helt livs erfarenheter att få på pränt. (För trettiofem år sen fick filmen med Fonda/Hepburn flera Oscars.)

Efteråt tackade vi skådespelarna för en fin insats och promenerade ner till havet för att beundra solnedgången en liten stund. 

En brinnande solnedgång över havet i Domsten.

"Carpe Diem" - ett uttryck som passar alldeles perfekt för en sådan här underbar dag! 

Preikestolen - en plats som är nära Gud på mer än ett sätt.

Ett av målen med Norgeresan var att komma upp till utsiktsplatsen "Preikestolen", en klippa som reser sig rakt upp 604 m över Lysefjord öster om Stavanger. 

Innan resan rekognoserade jag på internet för att få en uppfattning om hur man tar sig dit på bästa sätt. 3,8 km / 2 timmars vandring enkel väg. "Äh, det är ju en baggis", tänkte jag. 

"Det är väl smart om vi startar tidigt, så att vi hinner med att göra mer än det imorgon" sa jag till F.

"Ja, jag ställer klockan på halvsex, blir det bra?" 

"Japp. Din termos håller värmen så bra, så jag föreslår att vi värmer kaffevatten redan nu ikväll - det sparar vi tid på." 

Sagt och gjort, vi var uppe och duschade innan någon annan på campingen ens funderat på att öppna ögonen, vi fällde ihop vårt tält och rullade ihop våra liggunderlag i ett nafs och vi var iväg innan någon tältgranne ens börjat gnugga sig i ögonen.

När vi kom fram till parkeringen vid Preikestolen visade det sig att den första parkeringen redan var full. Vi hänvisades till den nedre parkeringen. Vad? Finns det flera parkeringar här? Ett par tjejer viftade in bilar till parkeringen men först efter att de tagit betalt för parkeringen. F satt och höll i 30:- som han trodde skulle vara lagom. 

"200:-" sa parkeringsflickan. Visserligen sa hon det på norska, men det låter exakt lika otroligt som om hon sagt det på svenska. "TVÅHUNDRA KRONOR???" För att ställa bilen på en grusplan i en skogsdunge i några timmar... Jaja, norrmännen vet hur man ökar exportinkomsterna och får balans i landets ekonomi. Inte är det väl någon som har åkt så här långt som vänder om igen för 200:-? 

Vi var väl förberedda med rejäla vandrarkängor, keps, solglasögon, vatten, energibars, jackor, regnskydd i ryggsäckarna och jag hade mina vandringsstavar tillhands. Vid en informationstavla fanns tydliga bilder på vilka skodon man INTE skulle ha och vilka som rekommenderades. Check, vi var med utmärkt beröm godkända.

Som väl var hade vi en väldig tur med vädret; det var torrt och lite soligt, men inte hett. Ibland dök det upp ett moln som släppte några droppar regn, men aldrig så mycket att vi blev våta.

Okej, då börjar vi väl gå. Vi sällskapades av alla sorters människor, små barn, äldre personer och flertalet hundar. Och kineser. Kineser kineser kineser i stora busslaster. Många av dem var väldigt dåligt klädda med tunna sommarskor. 

"Men herregud, ska det vara såhär mycket folk?" minns jag att jag tänkte. Tja, jag hade ju själv läst listan "Norges 7 häftigaste platser" och varför skulle jag vara den enda som fallit i turistfällan? "Norges 7 häftigaste platser" är givetvis översatt till kinesiska också. 

Vi mötte folk som var på väg ner från toppen, de måste ha startat i soluppgången? Vi blev omsprungna av hurtiga tjugoåringar i joggingställ, vi gick själv om personer som var långsammare än vi själva var. Vi fick vänta för att släppa förbi folk mest hela tiden. Den där "stigen" som det hade talats om bestod till största delen av trappor som tillverkats av stenblock i olika storlekar. Ibland gick det ganska bra att hitta smidigaste vägen upp, men ibland fastnade man bakom andra eller var tvungen släppa förbi folk som var på väg neråt och trappstegen man klev på kändes meterhöga. Det jobbigaste var ändå att som synskadad försöka dels hitta VAR jag skulle sätta foten, vilken väg jag skulle välja för att inte krocka med andra, hur jag skulle undvika att inte trampa snett eller falla i trapporna. 

Uppåt gick det ändå ganska hyfsat, även om de där utlovade två timmarna snarare blev till drygt tre timmar innan vi nådde toppen. 

På toppen var det massvis av folk - massvis! Utsikten var dock vidunderlig och vädret härligt, så jag ska inte klaga. Det var absolut värt mödan! Värt varje svettdroppe och värt varje tillstymmelse till träningsvärk! 

Mitt i bild står jag och Mr F på en klippa med Lysefjord
i bakgrunden. Det är mycket folk omkring oss.

Däruppe tog vi en paus med både dricka och energi. Fotograferade gjorde vi förstås också, fast vi var inte i närheten av de där våghalsiga experimenten som många av de yngre gav sig på. Sitta och dingla med fötterna 600 meter upp i luften - man kan nästan tro att de hade bråttom att få träffa sin Gud! Visst ångrar jag lite att jag inte kröp fram till kanten och tittade ner, men jag är rädd att jag hade fått svindel och inte kunnat ta mig därifrån om jag gjort det. 

Problemet var att jag nästan blev fast däruppe i alla fall. Jag slog upp skadan i mitt knä från vandringen på Färöarna förra sommaren och var nära att inte kunna gå ner. Att gå nerför är tio gånger värre än uppför. När man går uppåt kan man först scanna av marken och vet ungefär vad man sätter fötterna på. När man går neråt sätter man fötterna först och har ingen aning om vad man trampar på. Har man dessutom min taskiga syn, så är det tusenfalt värre. Jag ser inte vad som är skuggor, vad som är ojämnheter eller kan avgöra avstånd. Min käre F var världens gulligaste som lät mig hålla i hans hand och som guidade mig hela vägen ner. I andra handen höll jag vandringsstaven som jag mest fick använda som krycka för att avlasta det onda knäet. 

Det blev en lång färd ner. Flera gånger var jag nära att ge upp men det blev jag snart varse att jag kunde glömma. "Du SKA gå ner, det finns inget alternativ!" Jag stukade min andra fot, jag trillade när jag skulle över en bäck och blodet rann från både knä, höft och hand (jag hade mig själv att skylla, för jag påstod att jag fixade bäcken utan hjälp), ögonen tårades ibland när jag svor ilsket över knäet och jag kunde inte se något annat än sten sten sten. Stackars F gjorde allt som stod i hans makt - jag hoppas verkligen att jag inte förstörde upplevelsen för honom! (Han säger i alla fall att det gjorde jag INTE alls.) 

Karta över området inklusive höjdgraderingar.

Vi pausade ett par gånger extra för att dricka vatten, men aldrig så länge så att vi stelnade till. "Såja, nu har vi bara 3.200 meter kvar, 2.150 meter kvar, 1.800 meter kvar, 1.150 meter kvar!" F stöttade mig hela tiden och guidade mig tålmodigt i närapå 3,5 timmar. "Så. Ta nu ett stort steg till höger och sätt den andra foten här, ta ett litet steg till vänster och sen höger fot på den här stenen som jag står på nu. Ja, men jag flyttar mig." Det märkliga var att vi hela tiden mötte nya människor som var på väg upp mot toppen. Ta till exempel tonårspojken som höll sin farmor i ena handen och som hade en vattenflaska i andra handen och som precis påbörjat vandringen uppåt vid fyratiden på eftermiddagen? Förvisso är sommarkvällarna ljusa i Norge, men informationen till turisterna skulle nog behöva justeras något... Till slut nådde vi ner till den första parkeringen. Där kunde man köpa Coca Cola. Vet inte om Coca Cola någonsin smakat så gott? 

På den där listan "Norges 7..." fanns INTE "Trolltunga" uppräknad och tur var väl det. När jag hörde att det var elva kilometers KRÄVANDE vandring enkel väg för att nå dit strök jag omedelbart det utflyktsmålet från listan. Norrmännens sätt att gradera sina vandringar ser lite annorlunda ut än på övriga ställen i världen. Deras söndagsutflykter med småbarnen börjar på den nivån där vi övriga benämner vandringarna som "krävande".