Jo, men... Något smart har jag faktiskt gjort! (Nr 1 i Dövblindas bloggstafett.)

"Nu går bloggstafettpinnen till Tina på bloggen Dövblind & Glad: Vad är det smartaste du gjort som dövblind?"

Que? Smart? Jag? Anne-Maj måtte inte känna mig särskilt väl, tänker jag ;-) Ber om extra betänketid, men regeln säger max en vecka.

Då pratar jag med en av mina "äldsta" och närmaste vänner. "Du P, vad har jag gjort för något smart i samband med min dövblindhet?" Då svarade hon: "Jag tycker du har blivit mycket bättre på att använda orden 'hörselskadad' och 'synskadad'. Du får en helt annan förståelse från folk när du säger så i stället för när du säger att du 'hör dåligt' eller att du 'ser lite dåligt'. Sen att du har skaffat den där knappen från Hrf (Hörselskadades Riksförbund) där det står 'Tala tydligt, jag hör inte så bra' som du har på jackan, den funkar ju jättebra! Och att du vågar visa att du har din käpp, det är verkligen smart av dig."

Jag funderar en stund och tänker att: "Jaha, jooo, det har hon väl rätt i..."

I morse kom det absolut bästa svaret på frågan när jag blev väckt kvart i sex av ett slags vibrerande. "Åh nej, nu är de ute och skottar snö på gatan med snöplogen. Låt mig sova en kvart till, tills klockan ringer på riktigt!" Men vibrerandet slutar inte. Det märkliga är att det är ett slags rymtiskt vibrerande. "Inte skottar de snö på det där viset? Bäst att kolla vad som händer där ute." Då slår det mig att det kan ju vara vibratorn jag har under kudden som talar om att 1) telefonen ringer 2) dörrklockan ringer 3) ett barn gråter (glöm det, det finns varken gråtande eller glada barn i min lägenhet) eller 4) brandvarnaren tjuter. Jag ser att det blinkar häftigt på "brandvarnaren" och jag far upp ur sängen piggare än en mört som fått napp på världens fetaste mask. Ute i vardagsrummet blinkar brandvarnaren för fullt, men jag känner ingen rök någonstans. Jag öppnar i trapphuset och kollar ut på balkongen. Ingen rök, ingen brand, ingenting - tack och lov!

Brandvarnare med antenn till
trådlös vibrator

Det är bara att konstatera att batteriet i brandvarnaren fått spatt och jag plockar ut det för att den ska sluta blinka. Den ljuder antagligen ganska ordentligt, kanske väcks grannarna av den? Jag hör den inte, men det kittlar sådär obehagligt i öronen, som när audionomen skruvar upp ljudet på 120dB i testrummet och jag får gråtattacker... Hur högt låter egentligen en brandvarnare?

Nu har jag precis varit och köpt ett nytt batteri till brandvarnaren samt dammsugit densamma. Under de senaste veckornas storstädning har jag nyst konstant och sannolikheten att brandvarnaren också har drabbats av dammallergi är väl ganska överhängande? ;-)

Svaret på din fråga, Anne-Maj, är således att det smartaste jag har gjort som DövBlind var att köpa mig en vibrerande brandvarnare! 


Bloggstaffetpinnen lämnar jag därmed vidare till dövblind bloggare nummer 2, Tobbe, med frågan: "Har du någon dröm, eller mål, som du vill uppnå inom de närmaste fem åren, och hur tänker du gå tillväga?"

Inte i mina skor, men i mina ögon

I tisdags fick mina kollegor prova på att vara jag. De slapp ha mina kläder och de slapp det krulliga håret, men för övrigt fick de prova på att vara jag en liten stund.

Det var nämligen på det lilla viset, att H och E från DövBlindteamet kom dit på morgonmötet och hade med sig fejkade glasögon och hörselkåpor. Med dessa fejkade glasögon (ser ut som svärtade cyklopglasögon med ett litet centralt, suddigt hål mitt fram) hade mina kollegor plötsligt ett synfält på cirka 5-7 grader och grå starr. Med hörselkåporna dämpades hörseln förvisso inte med mer än tjugo decibel, men ett gott försök att vara jag var det i alla fall. "Varsågoda, där borta står kaffekopparna. Ni kan hämta kaffe och bre varsin smörgås." Jag stod på håll och observerade dem. De irrade runt lite innan de hittade kopparna, som de sedan höll krampaktigt i medan de försökte sikta rätt med kaffekannan. Jag hade lagt fram en skärbräda på bordet, men den upptäckte ingen. Istället skar de sina bullar på bordsskivan eller tallriken. Några bredde smör på sina tummar, osten antog en värre form av kälkbacke än vanligt och det la sig en osedvanlig tystnad över dem. 

Det var bara att konstatera att det krävdes full koncentration på det där kaffet och mackan och därutöver fanns det inte minsta utrymme att prata med någon eller hålla koll på vad någon annan i rummet gjorde. Fanns det förresten någon annan i rummet? Det enda de kunde se var smörgåsen de hade framför sig.

Nu hann vi inte med så himla mycket på den halvtimme informationsmötet hölls, men jag förstod att det väcktes funderingar hos mina kollegor, för flera av dem ställde en del frågor till mig efteråt och på jobb igår fick jag ännu mer feedback från dem att informationen varit otroligt bra. 

Och det vet jag att informationen är, helt fantastiskt bra! Ett stort tack till DövBlindteamet!!! Det är ju som alla säger, att det vare sig syns eller märks på mig hur dåligt jag ser och hör, så detta var ett bra sätt att försöka förklara. Framför allt kanske de förstår HUR mycket jag måste jobba hela tiden för att hänga med. (Hänger med gör jag förstås inte alltid, men bara det att "dölja" handikappet är ju ansträngande.)

Kollegorna - och precis alla andra - är förstås väldigt välkomna att fråga mig mer, jag berättar och förklarar mer än gärna! 

Tacksam för Taktfull Taktil Taktik

Jag insåg häromdagen att jag måste börja vara mer rädd om mina händer! Herregud, det är ju därigenom jag tar emot allt mer information! Jag håller i min vita käpp och tar emot informationen som den kan ge via handen. Jag brukar hålla ut min ena arm lite lätt och känna mig för var väggar, skåp, bord och andra möbler finns på jobb, hemma, på gymmet, ja överallt egentligen... Alldeles nyligen har jag (Tack P, det är din förtjänst!) börjat med att omsorgsfullt smörja in mina händer varje kväll och passar på att ge mig själv en lite enkel handmassage. 

Vi är en liten "tjejgrupp" bestående av fyra "tjejer" som träffas någon gång i månaden för att tillsammans byta erfarenheter och ventilera åsikter/synpunkter/ilska och inte minst glädje! I och med DövBlindheten har jag funnit att jag önskar lära mig att mer utveckla min möjlighet att ta emot information taktilt. Massage kan tillexempel vara ett sätt att bli medveten om sin lekamen, sina händer och hur man skulle kunna ta emot taktila signaler. 

Taktila signaler? Ja, just nu menar jag allt som har med känsel att göra: En klapp på axeln, ett handslag, en kram osv. Vi har alla våra "bekvämlighetszoner" där vi tycker att inom detta avstånd får helt obekanta personer röra sig, inom detta avstånd får flyktigt bekanta röra sig, inom detta avstånd får familjen och nära vänner röra sig och inom detta avstånd får partner röra sig. Avståndet minskar med bekvämligheten. Vi som är DövBlinda blir mer eller mindre tvingade att korta av dessa avstånd ganska markant. Jag säger tack-och-lov att den där "kramkulturen" när alla ska hälsa genom att kramas istället för att ta i hand, tillkommit på senare år, för annars hade jag nog aldrig klarat av det! ;-) Jag har förstås även mitt stora intresse för dans att tacka för modet att komma nära folk! I förlängningen kan det bli så att jag får lära mig att använda taktilt teckenspråk eller att kommunicera med haptiska, taktila signaler. Mer om detta finner du på NKC:s hemsida.

På tal om taktil information: Jag måste bara få lov att dela med mig av en helt underbar händelse som inträffade förra veckan på kizombakursen! Först och främst får jag nog förklara lite vad kizomba är: Det är en dans där man dansar väldigt nära och kvinnan följer sin partner ungefär som i tango. Kursen hålls i en lokal som samtidigt är en bar och spelhall. Det finns ett dansgolv mitt mellan baren och spelhallen, så det är nog inte så svårt att förstå att jag som hörselskadad har omöjligt att höra vad instruktören försöker säga. Lägg därtill att lokalens tidigare sparsamma belysning minskade betydligt när någon i en vild salsa råkade ha itu taklampan som därefter byttes mot en discokula... (Jippie!) Därmed kan jag inte heller se vad instruktören visar. "Men kom här och ställ dig närmre så du ser" sa någon. "Nej nej, går jag närmre ser jag ingenting! Jag har bara några graders synfält!" "Jamen kom här där det är lite bättre ljus (flyttar sig till ett område där en lampa lyser upp så mycket att jag kan urskilja en sko), ser du vad jag gör nu?" "Nej, alltså, vi struntar i det" försökte jag. Då kände jag hur en ung kursdeltagare, K, tog tag om mig i en dansomfamning och förde mig runt i dansposition (för jag kan ju följa) och hela stegkombinationen var helt glasklar för mig!!!

Denna händelse gav mig verkligen ett jättekliv upp i min annars lite O-Glada period! Det är kanske omöjligt för någon annan att förstå, men jag blev så otroligt glad över att någon begrep hur han på ett egentligen urenkelt och basic sätt skulle få fram information till mig utan allt krångel. Jag är så otroligt Tacksam för den Taktfulla Taktila Taktiken!!! 

Den andra sidan av myntet

Ibland (Ja ok, rätt ofta, då...) funderar jag på hur det hade varit att kunna höra och se som "normala" människor gör.

Igår skulle jag förklara för en person HUR jag ser och hör och när hon svarade: "Men, ser du inte mer än mina ögon när vi sitter här och pratar? Ser du inte ens vad jag har på mig? Men...Jag ser ju bordet och alla stolarna och glaset här på bordet och alla fönsterna och whiteboarden där till vänster och..."

Medan jag försökte förklara för henne insåg jag mer och mer att jag glömt eller kanske aldrig ens vetat hur mycket man KAN se och höra?

Och sen slog det mig: Tänk om jag plötsligt skulle vakna en morgon och se och höra allt det där som "vanliga, normala" människor gör? För det första skulle jag få panik redan i sovrummet när jag öppnade ögonen och fick se allt stök jag har där, på en och samma gång. Nu ser jag  - tack och lov - ;-) bara lite i taget av den röran. Sen skulle jag få panik när jag kom utanför min dörr och insåg hur mycket som rör sig där ute: Bilar, gående och springande människor, hundar, cyklister mm mm. Jag förmodar att jag skulle bli helt överväldigad av allting och trycka mig mot husväggarna i en rädsla att alla skulle köra eller springa på mig. Tänk att dessutom höra en massa massa ljud från alla möjliga håll och försöka sortera dem alla! Panik igen!

HUR reder ni som ser och hör allting ut allt som händer precis samtidigt?! Hur kan ni koncentrera er???

Jag inser att jag blivit van vid mitt nuvarande tillstånd där jag måste, och för den delen bara kan fokusera på en sak i taget...

Ett är säkert: Samtalar du med mig kan du vara alldeles säker på att det är du och bara du som är centrum i mitt universum just då. Du har min fulla uppmärksamhet! =)

Det som syns inuti hushållsrullen är det jag ser. De flesta andra skulle se alla tavlorna på väggen samtidigt - och antagligen även soffan, soffbordet, stolarna, fönsterna och bokhyllan och...