onsdag 29 december 2010

Jaså, är det DÄRFÖR de kallas BRUStabletter! ;-)

En morgon när jag la ner en C-vitamintablett i ett glas vatten reagerade jag häftigt på nåt konstigt ljud som lät: SCHWWSCHHHHHHHH! Märkligt - det lät ungefär som om någon spolade på toaletten, men jag var ju ensam i lägenheten. I samma sekund insåg jag; Aha! Det är DÄRFÖR de kallas BRUStabletter! Stod där och lyssnade en bra stund. Det låter ju riktigt högt! ;-) Tja, ärligt talat har jag nog kunnat höra det ljudet tidigare, men det var liksom bortglömt...

Nu har jag äntligen fått tillbaka min dator! =) SOM jag har SAKNAT den! När jag fick tillbaka den gjorde jag genast några smarta inställningar i mitt Zoom-Textprogram. Jag har inte arbetat så mycket med det på hemdatorn som jag gör på jobbet. Egentligen för att jag har tyckt att det "segat ner" datorn en hel del, men nu när hårddisken är utbytt finns det marginal. I Zoom-Text kan jag tex justera storleken på skärmbilden, jag kan justera färgerna, jag har större muspekare i färg, det finns olika hjälpmedel för att visa VAR på skärmen muspekaren eller markören befinner sig osv. Dessutom kan jag låta en röst läsa upp texten på skärmen. Det använder jag mig av på jobbet, där jag kan välja att höra ljudet från datorn direkt till mina hörapparater via FM-sändare. Fantastiskt!

Har varit ledig idag och gick ner en sväng på stan. Det är "mellandagsrea" och jag har inte köpt någonting!!! Jomenvisst är det märkligt, jag håller med! I normala fall skulle jag köpt något bara för att det är REA... Som pojkvännen sa i somras när hans favoritklädesaffär hade REA förra gången och jag frågade om han inte skulle passa på. "Men man kan väl inte handla BARA för att det är billigt!" "Vadå, kan man inte???" sa jag. Jag är fullständigt övertygad om att alla kvinnor i min bekantskapskrets - och även utanför denna - håller med mig. Eller hur?

Nu behöver ni inte vara oroliga: Jag är inte sjuk eller något sånt. Det är bara det att jag (för femtioelfte gången) gått med i ViktVäktarna och har ingen större lust att köpa kläder som passar NU, när jag egentligen kämpar för att komma ner tre storlekar. Dessutom har jag garderoben FULL av snygga, ännu ej helt omoderna eller ens slitna kläder som passar OM - jag menar - NÄR jag gått ner tre storlekar. Ojdå, jag kanske har gått o blivit ekonomisk? Vilket iofs vore på tiden med tanke på att jag arbetar på bank ;-)

Var inne på ett fikaställe när jag var tvungen att "pudra näsan". Det stod två tjejer med en barnvagn i kö, men då jag kom med min vita käpp sa de genast: "Gå du före!" Eftersom jag var extremt opudrad just då, tackade jag så mycket och klev förbi dem. Men sen undrade jag; Om jag nu INTE haft den vita käppen, hade jag då blivit framsläppt? Blir jag särbehandlad för att jag är "handikappad"? Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det, för samtidigt som jag vill att folk ska lägga märke till att jag inte ser respektive hör som alla andra, så vill jag ju inte utmärka mig för mycket.

Sen finns det ju en annan ytterlighet också. Att man blir negativt särbehandlad. Läste om något som jag själv varit extremt rädd för: Att illvilliga personer utnyttjar att handikappade är ett lätt offer. I London vågar synskadade personer inte använda sin vita käpp efter mörkrets inbrott eftersom de då är just lätta offer och oftare råkar ut för övergrepp, blir rånade och nerslagna. De som utför dåden är sådana som inte har någon som helst empati utan säger att "de synskadade får skylla sig själva". Hoppas VERKLIGEN att inte den attityden sprider sig hit! Med andra ord, så är handikappade låsta till sina hem efter mörkrets inbrott, eller går de ut utan käpp och riskerar värre skador än att bli nerslagna? Bli påkörd av en bil eller att trilla nerför en trappa kan minsann inte vara så roligt det heller... =/

På nyår ska vi träffas några vänner hemma hos en kompis. Jag fick mail i eftermiddags där det stod att jag och pojkvännen fått på vår lott att fixa efterrätt och nyårsbubbel. TUR jag fick mailet innan Systemet stängde idag, för imorgon har vi full arbetsdag. Dvs till klockan sex. Så är det på bank, ska ni veta. Blev till att kliva ner på stan en vända till. Så fick jag lite extra motion och det var ju BRA! =/ Det hade mörknat så käppen var ett måste trots att snön lyser upp en del. Vilken service jag fick inne på Systemet =) Nog brukar det vara så, de är både trevliga och kunniga, men jag tror jag fick lite extra service. Frågade om tips på bubbel och istället för att bara säga något, följde killen med mig bort till flaskorna och visade mig. Synd han inte erbjöd fri hemleverans också, för sen fick jag kånka och asa. Alltså, går man till Systemet någon dag innan nyår, då gäller det att handla. Passade på att köpa öl till pojkvännen och cider till mig själv. Insåg lite försent hur tungt allt blev. Att samtidigt manövrera en käpp i ena handen är inte lätt.

Lille Julafton var jag nere och handlade alla mina julkappar. I sista stund. DUMT! Jag hade ena handen full med kassar och fäktades samtidigt med käppen i andra handen. Lyckades såklart välta en stor spann med blomsterkvastar inne på Ica. Pinsamt värre. Men å andra sidan, ställer de en stor spann (=hink) mitt i gången får de väl ta att det händer olyckor... Hursomhelst, så bestämde jag mig nästan där och då för att nästa år ska jag köpa alla mina julklappar på Internet. Den utflykten var en pärs utan dess like! Det roliga är, att känner jag mig själv rätt, kommer jag ändå att göra om årets "misstag" julen 2011. För trots allt finns det viss myskänsla i det där att handla julklappar medan julmusiken skvalar ur butikernas högtalare. Alla är glada (och skitstressade) och i var och varannan affär bjuds det på pepparkakor och glögg =) 

Efter Systembolaget var jag hemma hos de små syskonbarnen och beundrade deras julklappar. "Faster ÄLSKAR att spela spel", hävdade svägerskan - och det har hon ju rätt i. Vi spelade och brorsdottern viskade till mig emellanåt. "Men jag kan inte höra när du viskar, det vet du ju", sa jag till henne, när jag insåg att det inte längre var helt sant. Jag kunde faktiskt urskilja flera ord i viskningarna. Häpp! =) Inte så jag hörde eller förstod, men att det var ord hon viskade, det lyckades jag uppfatta. I mina öron har viskningar ALLTID låtit "kschhkschhkschh" och absolut inget annat!

När jag var liten sa min morfar att "Den som viskar, den ljuger!" Och det var ju bra. För det trodde jag på. Alltså viskades det inte. Jag har egentligen inte kunnat viska, eftersom jag inte vet hur det ska låta eller om den andra kan höra mig. Kanske andas jag bara tungt, kanske viskar jag så högt att ALLA hör - även de som det inte är tänkt ska kunna höra? Så det har jag låtit bli. Andra barn viskade förstås jämt och ständigt, för då kunde de vara alldeles SÄKRA på att jag INTE hörde. Barn är minsann inte alltid snälla utan kan vara fruktansvärt elaka. Något av det värsta jag visste var när "kompisarna" viskade. Ibland var de inte så smarta, för jag kunde ju läsa på läpparna. Hehe! Inte sällan lyckades jag alltså ändå uppfatta vad de hade viskat. "Jaså, du kan höra när du vill!" var en ganska vanlig kommentar då. På barnkalasen lektes "Skvaller genom byn". Det gick till så, att en började viska en mening och sedan skulle denna mening viskas vidare och siste man skulle upprepa högt. Vissa misstag brukade då uppstå på vägen och slutresultatet blev oftast helt tokigt. När jag var med hörde jag bara "kschkschksch", vilket jag vidarebefordrade och så blev leken förstås förstörd. Då fick jag inte vara med. Jag hoppas att man idag har en helt annan pedagogik i förskolan/skolan, på barnkalas mm, där det är viktigt att ALLA får vara med.


Nu ska jag inte fördjupa mig i gammalt groll utan ser med glädje fram emot år 2011. En helt ny kalender med 365 tomma blad, som ska fyllas med massor av kul, av mys och inte minst, av en massa nya ljud!

Gott Nytt År!!! // Tina

fredag 17 december 2010

Lycka är en spelande ängel!

"Tschyyp. Tschyp tschyp. Tschyyyp tschyp tschyp. Tschyyp." Vad är det för ljud? Jag var på väg till morgonens zumbapass en solig dag när jag plötslig stannade till och insåg att ljudet jag hörde från buskaget var småfåglar, dvs "pjoddar". Jag som ALDRIG tidigare i mitt liv hört fåglar i naturen var så fascinerad att jag nästan höll på att komma försent till träningspasset. Jag bara stod där och log. Det värsta var att jag var ensam - det fanns ingen att berätta det för just då. Jag ville ju att hela världen skulle få veta det! Så fort jag kom hem skrev jag naturligtvis ett inlägg om det på min Facebooksida ;-)

Nästa dag hörde jag två olika ljud: Ett lät "Tschyyp tschyp!" medan ett annat lät lite högre: "Tshiiirp!" Då lyckades jag lokalisera fåglarna högt uppe i ett träd.

I morse hördes "Tschyp tschyp" och strax därefter "Kschhhhrrr". Antar att fåglarna, precis som vi människor, kan tala en massa olika språk ;-)

En morgon på väg till jobbet hörde jag ett utryckningsfordon långt borta. Jag var dock inte helt säker, så jag hoppade på första bästa person jag mötte och frågade henne om hon nyss hade hört ljudet. Det hade hon. Hon såg lite konfunderad ut över frågan, men så snart jag förklarat varför jag frågade, log hon brett.

På jobbet en dag hörde jag ett märkligt ljud: Som om någon stod intill mig och skrapade med något. Jag tittade upp och tre skrivbord bort satt en kollega och vek ihop ett papper och prasslade lite med några blanketter. Jag satt helt stilla i säkert flera minuter och bara iakttog honom. Allt han gjorde där borta hördes hos mig. Nu ska tilläggas att just då fanns inga kunder i lokalen, så det var ovanligt tyst.

I samband med julplocket kom jag att tänka på: Min julängel! Man vrider upp henne och då spelar hon "Stilla Natt". Henne har jag inte kunnat höra på många, många år. Och min lilla mässingsklocka som har så fin klang! Den säger bara "klock klock klock" - ett stumt knäppande. Undrar om...? Förväntansfull som ett barn på julafton tog jag fram ängeln och placerade ett ljus i handen på henne, klädde mig julfin och såg till att batterierna i CI:t fungerade innan jag andäktigt satte mig tillrätta framför henne och snurrade på vredet. Det var så fint! Hon spelade hela julpsalmen med varenda ton! För några år sedan fick jag lära mig sjunga "Stilla Natt" på teckenspråk (väldigt vackert) och jag började automatiskt teckna där för mig själv. Lycka är en spelande ängel!

Min mässingsklocka hängdes på sin vanliga plats och den dongdongar åter med en lång fin klang! Små, små ting som gör mig så glad!

I måndags var jag på Audiologen i Lund och justerade upp ljudet på mitt CI lite mer. Samtidigt fick jag också ett annat program, som kallas "Fine tuner". När jag skulle ta tåget tillbaka var naturligtvis tågen försenade... Skåne + Vinter = Katastrof! Det var mycket folk på perrongen och alla stod och huttrade, frös och pratade med varandra. Medan jag väntade på perrongen och höll på att frysa tårna av mig började jag leka med fjärrkontrollen. Provade det nya program nr 2 och plötsligt hörde jag tydligt rösten i högtalarna: "...kommer nu in på spår nummer fem..." VA??? I normala fall skulle jag ha hört: "...wåwå wu wi wå wå wue we..." Nu hade jag inte heller någon där som jag kunde berätta för...

Hur som helst, jag hörde ju inte riktigt allt. Bland annat lyckades de med konststycket att röra till det rejält. (Vem är förvånad?) Det kom nämligen in ett tåg på det spår där jag stod och väntade på mitt tåg, som vid det tillfället redan var en dryg halvtimme försenat. Jag höll naturligtvis på att stiga på när jag tyckte att folket på perrongen virrade lite väl mycket. Ren tur hade jag när jag såg skylten på tåget som berättade att detta var minsann ett tåg till Hässleholm - och inte till Helsingborg, dit jag hade planer på att ta mig. Inte många bokstäver rätt där, inte... Det hade mörknat ordentligt, men jag lyckades ändå upptäcka att folket var på väg uppför trappan över till andra spåret. Så jag chansade och hängde på lämmeltåget till andra sidan och kom till sist hem till mitt kära Helsingborg. Det är f-n inte lätt alla gånger att både se och höra taskigt. Visst, man kanske kan boka ledsagare, men det känns rätt onödigt. Dessutom skall ledsagare tydligen helst bokas minst en vecka i förväg. Bye bye spontanitet! ;-) Förmodligen ska man ansöka om ledsagartillstånd innan, precis som man ska ansöka om färdtjänst. Inget man bara får sådär, inte. Men jag vill ju så gärna klara mig själv!!! "Kan fälv!"

Jag avskyr att inte vara oberoende! Förr hade jag både körkort och bil och det var så härligt. Jag har rest på ett antal resor helt ensam och det är en fantastisk känsla, fast dock ensamt ibland... Jag är en sån där som fixar saker själv så långt det går, om det så handlar om att skarva en elsladd, fixa cykelpunkan eller nåt helt annat. Nu har jag svårt att ta tåget själv och att komma på rätt buss när det är mörkt är en utmaning osv. 

Det finns förstås en massa skapat beroende som vi alla lider mer eller mindre av. Datorer, mobiltelefoner, iPod, bil, GPS för att nämna några ;-) Hemma har min dator kollapsat. Hårddisken är helt "kaputt" och jag är "lost", tillika beroende av pojkvännens hopplöst lilla laptop som jag knappt ser på. Den där lilla "blippen" som man navigerar med bara försvinner för mig hela tiden och då svär jag högljutt varenda gång. Därför sitter jag nu kvar här på jobb en fredagkväll. Kollegorna har gått hem för att fira helg, men jag som har datorabstinens stannar kvar och leker av mig lite. Man kan vara beroende på gott och ont. Jag är beroende av en dator, som i sin tur gör mig ganska oberoende =)

Har jag tur, får jag tillbaka min dito med ny hårddisk på tisdag i nästa vecka. Blir en fin julklapp =)

söndag 5 december 2010

Nämen... Jag KAN ju vissla!

För många år sedan upptäckte jag att jag inte längre kunde vissla. Jag tänkte att läpparna var torra och stela, så jag smorde dem med cerat och gjorde nya försök. Provade att forma läpparna på olika sätt. Smorde lite mer och grimaserade men trots detta inget ljud. Förvisso heter jag Lindblad, men så vackert som min namne Jan Lindblad, har jag ändå aldrig kunnat vissla, så det var egentligen ingen allvarlig förlust att just jag tappat den förmågan. Försökte busvissla istället, men inte ens då fick jag ur mig något ljud. I och för sig har jag aldrig varit någon hejare på att busvissla heller... Kanske därför jag var singel så länge? Lyckades ju inte ens med konststycket vissla efter en snygg karl ;-)

Jag slutade i alla fall försöka med visslandet, eftersom jag ändå inte kunde...

Så häromdan när jag satt där i mina tankar gjorde jag ett försök till att blåsa lite igen och plötsligt lät det ju jättehögt! Jag provade igen och försökte få till lite melodier. Det lät exakt som det gjorde förr. "Jag kan visst vissla!" tänkte jag och försökte mig på lite fler melodier. "Vad konstigt! Plötsligt kan jag vissla igen, som jag inte kunnat på flera år! Vadan detta?"

Då slog det mig!!!

Jag har ju kunnat vissla hela tiden, men helt enkelt inte kunnat höra det och därför trott att jag inte kunde... Nu, med mitt CI kan jag ju höra de där höga tonerna! "Ja, harregu" tänkte jag "mycket ska man höra innan öronen trillar av!" =)


(Fotograferat av min syster Carolina på Fredriksdals Julmarknad 2010)

I helgen har det varit traditionsenligt Julfirande på Fredriksdal. Såsom lycklig innehavare av årskort brukar jag flitigt bevista denna inrättning, gärna alla tre dagarna i rad. I fredags vandrade jag tillsammans med brorsbarnen på den lilla vägen mellan lagårn och Lillarydsgården när jag hörde ett väldigt vackert, men konstigt plingelingande. Hästskjutsen passerade och då insåg jag vad plingandet var... Det var ju bjällror på hästskjutsen! "Va!? Har de bjällror på den?" frågade jag. "Javisst!" blev svaret. "Har de alltid haft det?" frågade jag, för hästskjutsen åker ju runt där vid varje tillställning.
"Ja, de är alltid där." Mycket ska man då höra innan öronen trillar av...

I fredags morse på väg till jobbet hörde jag en massa ljud, som jag snart förstod var några kajor som gick runt där i snön och letade efter något ätbart. Sen hörde jag ännu mer ljud och tittade upp där jag fick syn på ett gäng fiskmåsar som flög runt och bråkade med kajorna om bästa platsen i trädet. Detta är ljud som jag har kunnat höra tidigare och närmast funnit vara jobbiga och skräniga. Där och då var det plötsligt vackra ljud, för jag har ju inte kunnat höra dem på länge. Jag blev liksom medveten på ett nytt sätt om en del av alla andra varelser som befinner sig runtomkring oss och som har sin vardag och sina vardagsrum ovanför oss i träden i parken på väg till jobbet =)  Se där, mycket ska man då höra innan öronen trillar av.

I förmiddags över te och tidning hörde jag ett litet försynt "pling" och sa till pojkvännen: "Du, antingen fick du eller jag ett sms." "Nej, det var jag som tog ett kort på ljusen i fönstret", sa han. "Låter din kamera så?" frågade jag då. "Ja, hör här:" Så fick jag höra plinget igen. Enligt honom har den alltid låtit så. Mycket är det, som man ska få höra innan öronen trillar av...

På spinningen härom morgonen hörde jag ett par takter av en låt jag inte hört på en herrans massa år. Så fort jag hört de första takterna sa jag till mig själv: "Det är ju 'You're the voice' med John Farnham, han från Australien. Den låten har jag inte hört på evigheter. Undras om jag kommer ihåg texten?" Så började just den låten jag tänkt på och då jag kunnat texten en gång i tiden, hade jag ganska lätt för att faktiskt höra VAD han sjöng! Vilken känsla! Jo, det är fortfarande mycket man ska höra innan öronen trillar av...

Igår hävdade pojkvännen att snöflingorna som kom häromkvällen var så stora att han kunnat höra när de landade. (Ljuger han för mig, eller?) Om det är sant, då vill jag också kunna höra det. Jag frågade häromdagen sexåriga brorsdottern hur kvittrande fåglar låter och hon svarade att "Det låter jättefint! Har du aldrig kunnat höra det?" "Nej", svarade jag...

Ärligt talat önskar jag verkligen att öronen ALDRIG trillar av, för jag har insett att det finns massor av ljud kvar där ute som jag ser fram emot att få höra. Sån't som jag ALDRIG någonsin har hört och sån't som jag glömt bort att jag faktiskt har hört!

My life is so good these days!!!

tisdag 30 november 2010

Den kuliga kulan

Jag har fått äran att vara testpilot för en ny kula. En kul kula. Fast, det heter egentligen inte kula. Det heter doppsko.



Den ser egentligen inte klok ut. Det ser ut som om jag spelat biljard och fastnat med kön i biljardbollen. Kulan har precis samma storlek som en biljardboll. Fördelen med denna STORA kula är att den inte fastnar mellan gatstenarna och att den går lättare att rulla över snön och kanske också över sanddynerna? (Läs gärna här vad som hände med hundarna på stranden i Indien.) Nackdelen med biljardbollen är att det fastnar ungefär en dl snö, vatten och dynga på den... Främst i USA används denna typen av doppsko. I USA och StorBritannien har man klistrat röda tejpremsor runt käppen för att markera att man även är hörselskadad. Det har jag också gjort, men tyvärr är detta inte vedertaget i Sverige. Det tänker jag i all fall ta som min stora uppgift att försöka få igenom även här. Genom att bli medlem i FSDB (Föreningen Sveriges DövBlinda) tänker jag föra fram denna, för mig, viktiga fråga.

Käpptekniken går ut på att flytta käppen fram och tillbaka  framför sig från höger till vänster ungefär axelbrett för att "se" vad som finns på marken. De som hör bra brukar vilja lyfta käppen fram och tillbaka för att lyssna på underlaget. Det är dock inget för mig - jag rullar den fram och tillbaka istället. Nu är jag inte den som går speciellt sakta, utan jag nästan springer fram som om jag hade eld i baken för det mesta. Med eller utan käpp. Med eller utan synproblem. Så, när jag krockar med något, då gör jag det rejält. Som igår tex när jag kom ut från spinningsalen. Jag noterade att det stod massor av folk och väntade utanför den andra träningssalen, så för att slippa krångla mig fram där tog jag en annan väg, som jag trodde var smartare. Så FEL jag hade! Jag såg en fin genväg och snirklade mig mellan några styrketräningsmaskiner. Vad jag INTE såg, var järnstången som befann sig i ögonhöjd mellan de två maskinerna. TJONG! AJ! Blodet rann nerför näsan från en spricka som uppstod mellan ögonen, ett blåmärke och blodutgjutning skymtade snart fram under ena ögat. Snyggt! Genvägar äro ofta senvägar, det kan jag gå i god för! I lokalen befann sig typ ett hundratal personer, åtminstone några av dessa måste ha sett vad som hände, men ingen brydde sig. Märkligt. Kan tänka mig att det såg heldumt ut och att de förmodligen tyckte jag var idiot som valde den "genvägen" och därför skulle skylla mig själv. Eller så förstod de hur dum jag kände mig och att jag helst bara ville sjunka osedd genom golvet. Jaja, "det går över innan jag gifter mig", som morfar alltid sa. Men om jag inte gifter mig då? Vad händer då? Det förklarade han däremot aldrig...

Visst kan man skratta åt fåniga saker man gör, även när man kunde blivit riktigt ledsen. På nåt sätt är det lättare så - att skämta bort det. För det är ju inte så blodigt allvarligt egentligen. (Ja, förutom när jag skadar mig...) Med humor kommer man mycket längre! Så just nu skrattar jag för mig själv när jag försöker visualisera min lilla fadäs igår kväll. Tänk att betrakta mig själv på håll just då ;-) Jag har fått kontakt med andra dövblinda främst via Facebook och bland annat finns det en engelsk tjej som just skaffat ledarhund. Hon tyckte det var jobbigt att behöva ta med hunden in på toa när hon var på stan, eftersom hunden brukade dricka ur toastolen =/ Häromdan berättade hon att Samson envisades med att försöka dra in henne på varje pub de passerade. Om det är hon eller hunden som har "drinking problem" framgick inte, men jag har mina misstankar ;-) En kvinna i USA har precis opererat sitt andra CI och skrev att hon hade döpt sin första apparat till "Pete" och bestämt sig för att döpa den andra till "Repeat".

Snö, ja! Just nu är det närmare tio minusgrader, solen strålar och snön både gnistrar och knastrar. Helt underbart, tycker jag, som njuter av att det nästan är ljust ute fast det är mörkt. Gatlyktorna reflekterar så bra, att jag nästan kan klara mig utan käpp där det inte är saltat eller plogat. Dagtid finner jag det lite jobbigt med bländningen, men med min nya skärmkeps och solglasögon går det fint.

Det är dock inte alla som gillar snö. Jag syftar då på de som mår riktigt dåligt av kyla och snö. Som en kompis som har köldallergi, en annan med fibromyalgi eller den tredje med MS. Medan jag är glad över snön finns det andra som lider riktigt. =(

Tänkte på det, att på nåt sätt "krockar" vissa handikapp ibland. Tex vill en synskadad ha en riktigt markerad trottoarkant, så att det går att känna var vägen börjar, medan den som sitter i rullstol eller använder rollator vill ha ett helt slätt underlag. För ett tag sen läste jag i tidningen om en kvinna som bokat flygresa med ledarhund, men skulle få avstå sin plats i planet om en hundallergiker bokade biljett på samma plan!!! (Den historien slutade tack och lov med att den som bokat först hade företräde.) Själv var jag på ett möte häromdagen där det även befann sig en kvinna med Downs Syndrom. Hon pratade väldigt högljutt för sig själv hela tiden, vilket gjorde det i stort sett omöjligt för mig att höra vad som sades. Hon hade förstås lika stor rätt som jag eller någon annan att vara där och samtidigt var det riktigt trevligt att hon faktiskt var där. Nej, det är inte lätt alla gånger men det underlättar förstås om vi alla visar varandra hänsyn.

söndag 28 november 2010

"Flapp-ljudet"

Nu har jag bestämt mig för vilken hörapparat jag helst vill ha. Hoppas bara Försäkringskassan godkänner det också! Det är nämligen inte den billigaste apparaten... Fast, de billigaste hörapparaterna skulle förstås ändå inte räcka till mig. Jag har en "mycket grav hörselnedsättning" och då är urvalet inte lika stort. Fördelen med denna är att det går att rikta hörseln och det gillar jag skarpt! Säg att man sitter i en bil, eller sitter vid ett bord och den man pratar med sitter bredvid i stället för mittemot. Det kan bli svårt att vrida huvudet mot den som pratar hela tiden för att avläsa och då är det smidigt att kunna ställa in hörapparaten mot den som talar. Speciellt nu, när jag har CI på ena örat och fortfarande har hörapparat på andra örat.

Tyvärr har jag i och med operationen tappat min riktningshörsel, så det är väldigt förvirrat att förstå var folk befinner sig någonstans. Ofta står jag och snurrar runt en stund innan jag hittar dem. Fast det är klart, då får jag ju motion på köpet. Inget ont som inte har något gott med sig... ;-)

Senaste veckan har jag upptäckt ett par nya ljud: Gick nerför trappan från min lgh på tredje våningen. Eftersom jag lider av "Tidsoptimism" var jag lite stressad och medan jag hade käppen i ena handen höll jag på att stoppa ner saker i väskan med den andra handen och försökte samtidigt undvika att snubbla i trappan. Någonstans under armen hade jag min keps och ett par handskar när jag plötsligt hörde ett "Flapp-ljud" som jag inte rktigt tyckte hörde dit. Jag stannade till för att se vad det kunde vara... Då upptäckte jag att min ena skinnhandske låg i trappan. Det hörde jag! I vanliga fall skulle jag gått ner och ut genom ytterdörren och först då upptäckt att handsken inte var med, stressad fått låsa upp dörren igen, springa upp för de tre trapporna medan jag förtvivlat letat efter min handske och blivit ännu senare eller åtminstone ännu mer stressad och irriterad. "Flapp" låter alltså en skinnhandske i marmortrappan.

På pappas födelsekalas i fredags upptäckte jag att mammas gökur tickar ljudligt. "Vad är det för ljud? Är det klockan som tickar?" frågade jag. "Ja, det måste det vara" sa pappa "men det kan ju inte ens jag höra!" utbrast han sen.

Häromdagen kom jag att tänka på att jag de senaste veckorna börjat prata mer med folk, tom med såna som jag inte är personligen bekant med. Folk i affären, småpratet i köket på jobbet, i kön vid busskuren osv. Tidigare undvek jag att säga något eller inleda samtal eftersom jag "ju ändå inte skulle höra vad de svarade". Jag brukar tex ge mig ut från gymmet på fredagsmorgnarna med ett försynt "Trevlig helg" och hoppas att de hör, men tänkt att det gör de nog inte i alla fall. Nu i fredags upprepade jag mitt "Trevlig helg" och upptäckte till min glädje att det gör de visst det. Inte hörde jag exakt vad de sa till mig, men responsen kom från flera håll som ett direkt svar på min kommentar, så det var ingen tvekan om att de önskade mig detsamma. =) =) =)

Satt för ett tag sen och försökte leta bloggar som andra dövblinda hade skrivit, så jag googlade på "döv blind" och ramlade in på en sida där en ung tjej kommenterade att hon sett två döva personer teckna på en restaurang. När de reste sig för att gå vecklade den ene ut en vit käpp och hon blev helt ställd. Senare hade hon sett dessa personer på stan och var full av beundran och fascination. När jag läste hennes rader tänkte jag: "Och? Var det nåt?" För jag är ju van och jag tycker inte att det är något märkligt med det. Inte numera. Inte eftersom jag själv tillhör kategorin "dövblinda". Jag är så inne i detta att jag alldeles glömt hur "vanliga" människor faktiskt ser på "oss". Och DET är intressant. Själv går jag ibland runt och tänker att andra tycker att jag är besvärlig som vill stå på en speciell plats under zumbapasset, som alltid vill ha en speciell spinningcykel, som vill att de tänder upp ljuset och drar ner volymen på musiken hos vänner osv. Tänk om det istället är så att de faktiskt är fascinerade av att jag gör alla dessa saker som alla andra också gör, handikappen till trots. Tänk om de kanske tycker att jag är "wow" som inte sitter hemma och ugglar utan går på gymmet, går ut och dansar salsa, shoppar kläder och fikar på stan som vem som helst. Tänk om jag faktiskt är en inspiration och inte en irritation? Tål att tänka på...

I lördags lyssnade jag på ett föredrag av ögonläkare Sten Andreasson. Vi - pojkvännen följde med =D - befann oss i FSDB:s (Föreningen Sveriges DövBlinda) lokaler i Malmö och salen var full av just "DövBlinda". Många var döva men hade synrester i olika grad och använde teckenspråk. Andra var som jag, hörselskade till olika grad och med olika grader av synskada. Någon är i princip helt blind, men hör halvhyfsat. På stället fanns teleslinga så att de som använde hörapparat kunde ställa om sina hörapparater och få ljudet direkt i örat, medan det för de dövas del fanns tolkar som tecknade. Tänk att de kan teckna efter den som pratar och samtidigt lyssna efter vad de ska teckna härnäst - utan att tappa tråden! SÅ duktiga de är! Allt fungerade så smidigt och hade man bara tittat in i lokalen och sett när dessa människor satt och fikade skulle man aldrig trott att det var ett gäng DövBlinda. Såvitt jag såg var det inte så många som använde sig av taktilt teckenspråk mer än vid ett par tillfällen, men det förekommer ju också. Vita käppar vecklades ut ibland och en del letade lite förvirrat efter varandra emellanåt. "Var är du nu Kalle?" Kalle hör dock inte att Pelle ropar efter honom, men Lisa uppmärksammar situationen och leder Kalle fram till Pelle. Jag som själv är DövBlind upptäckte att det i detta fallet är jag som fascineras över hur bra allt fungerar och att det inte är något konstigt med detta. För några år sen sa jag: "Nej, jag är inte DövBlind, jag tillhör inte DOM!" Fast nu vet jag att DOM är precis som alla andra; trevliga och intelligenta människor med humor och med olika intressen, precis som de alltid har varit. Någon går gitarrkurs, en annan sjunger i kör, en tredje spelar nyckelharpa osv. Vi är ju allihop helt vanliga människor som drabbats av handikapp. Det innebär inte att vi slutar göra vissa saker precis som vi alltid har gjort. För vi gör det mesta som vi alltid har gjort, fast vi kanske gör det på ett nytt sätt. Imorgon är de ett gäng som åker bussresa ner till Tyskland för att julshoppa. Den enda skillnaden är att det kommer att vara några DövBlindtolkar med på resan. För övrigt kommer de säkert att shoppa precis samma julklappar som de alltid gjort och mängden Glühwein som inmundigas kommer definitivt att vara densamma som innan de blev "DövBlinda".

fredag 19 november 2010

Jag fastnade i kylskåpet =/

Min kompis sjuåriga dotter har jättekul åt att jag "fastnade i kylskåpet"... Det har inte jag. Det låter nämligen illa. Väldigt illa. Särskilt när man, som jag, har X antal kilon för mycket runt midjan...

Faktum är att det i verkligheten var ännu fånigare än det låter: Häromdan stod jag och grävde efter havregryn i skåpet ovanför kyskåpet när jag plötsligt kände något som drog mig håret... Visade sig att magneten som sitter i huvudet på mig tyckte det var roligare att klistra sig fast i skåpsluckan som visst hade ännu större dragningskraft. Alltså, jag menar MAGNETISK dragningskraft. Så där stod jag på en stol och visste inte riktigt hur jag skulle komma loss utan att ta i för häftigt. Sladden är rätt känslig, har jag förstått. Fy vilken knasig känsla. Kunde ju inte precis ringa efter hjälp med orden: "Jag har fastnat i mitt kylskåp. Kom och hjälp mig!"
"Jaja, det har vi misstänkt länge!" hade svaret säkert blivit då... Med lite trixande lyckades jag själv ta mig därifrån.


När jag nu drar till mig metaller, varför kan det inte då vara guld, silver, platina eller andra ädla diton? Gärna med tillhörande briljanter, safirer eller diamanter! (Som ju är en kvinnas bästa vän!)  ;-) Kanske skulle jag ta en sväng inom närmaste guldsmedsbutik och luta mig långt fram över disken för att titta närmare på smyckena också "Vips!" klistrar sig diverse juveler fast i huvet på mig. Gäller bara att fluffa upp håret extra bra den dagen så att det inte syns att jag har ett kilo smycken i hårbotten... Nej JAG VET! Jag har läst kemi. Jag är faktiskt kemiingenjör, fast ingen kan tro det, så JAG VET att ingen av dessa metaller skulle fastna i magneten. Men erkänn att det hade varit häftigt! Min fantasi är det i alla fall inget fel på...

Kleptomani tillhör dock ingen av mina hobbies, som väl är, så jag får nöja mig med det glittriga jag har. Igår klädde jag och en kompis upp oss för att gå ner på stan och "ta en drink". Grävde fram en fyra år gammal klänning som hängde längst in i garderoben "för den är för stor". Det var den tyvärr inte längre. Den satt som ett smäck =( Piffade upp stassen med ett blingblinghalsband jag fått av syrran och kände mig ändå rikigt fin trots avsaknaden av "äkta" guld och diamanter. Min nya hörapparat är dessutom dekorerad med strasstenar i öronsnäckan, så det glittrar rejält. Vi hamnade i Grands Pianobar där vi beställde alkoholfria drinkar.

Kompisen fick ComfortAudio-micken, så att vi skulle kunna snacka. När pianisten började spela blev det tyvärr nästintill omöjligt att höra henne, men killen sjöng och spelade fina visor och var riktigt duktig, så det var en fröjd att lyssna. Jag testade enbart med CI:t och det lät nästan som normalt. Nej, jag hörde inte VAD han sjöng förstås, men det var en hel del låtar jag kände igen. Med "kände igen" menar jag att jag hört dem förut. Det betyder INTE att jag vet VAD de sjunger, VEM som sjunger originalet eller ens VILKET SPRÅK de sjunger på. Sånt kan jag inte höra, och har inte kunnat på många många år. Ibland kan jag, med ledning av språkmelodin GISSA vilket språk det är, men långt ifrån alltid. Jag kan i alla fall njuta av en vacker röst och av finstämda instrument och pianot lät väldigt fint i CI:t =)

De alkoholfria drinkarna till trots blev det ingen spinning imorse. Inbillar mig att jag ev har förkylning på G. Förhoppningsvis är det bara inbillning! Vad som däremot inte är inbillning är de där cornflakesstora vita flingorna som singlar ner från himlen =/ Gärna om fem veckor, men inte redan nu, snälla! Fem veckor! Det är bara fem veckor till julafton!!!

Fast, för min del kändes det som julafton redan förra fredagen. Efter morgonspinningen på fredagarna serveras det frukost på Sats. Jag skulle precis duka av min tallrik och mugg när jag hörde någon säga mitt namn. Så jag vände mig åt det hållet och där stod tjejen från receptionen och sträckte ut handen. "Jag kan ta dem, Christina." Hoppla! Jag hade inte ens sett att det stod någon bredvid mig utan reagerade på mitt namn, som jag hörde med mitt Implantatöra!!! Jag blev så lycklig att jag höll på att spräcka hela ansiktet med mitt leende och skuttade hela vägen hem trots det nyss genomförda spinningpasset. JULAFTON för EnDövEn!

Flera gånger de senaste dagarna har jag hört utryckningsfordon ute på gatan, fastän jag befunnit mig inne i min lägenhet! Nej, det är förstås inte "julafton" att det befinner sig utryckningsfordon på vägarna med sirenerna på, men att jag HÖR dem, det gör mig så glad! Det är helt OTROLIGT att det går att höra på detta viset! Även om jag har långt kvar, ångrar jag förstås inte en sekund att jag genomgått operationen! Icke! Jag hade egentligen inget annat val och jag är väldigt glad att jag fått den här chansen! Tack snälla Landstinget, sjukvården och alla ni som betalt skatt =)

Ringde Möllerström Medical (Agenturen för Med-El, som tillverkat min apparat) för ett par dagar sen för att beställa batterier till mitt CI. Tjejen som svarade var jättetrevlig och hon kände visst till mig och min operation, efs jag är den förste i Lund. Jag frågade, och det är visst cirka 35 personer i Norden som hittills har fått EAS-implantat = hybrid mellan hörapparat och CI. Det var ju inte så många, så jag är nog lite speciell ändå - hehe! ;-) Batteribeställningen gick iväg i tisdags och idag har jag ett paket att hämta på posten. Det var snabbt marscherat! =)

Nästa grej på agendan är att det är dags att byta ut även min vanliga hörapparat. Vet inte exakt vad det blir för någon i slutändan, men det lutar åt en Phonak. Avtryck för snäckan har jag gjort och det ska naturligtvis vara strasstenar i den också! Jag skäms inte för mina hörapparater. De får gärna synas och då kan de lika gärna vara snygga, eller hur? Ni skulle bara veta hur snygga hörapparater det finns nuförtiden! Alla möjliga färger. Jag hade problem att välja färg, för bland just de modellerna jag måste ha (de allra starkaste) finns inte den färgen jag helst velat ha - se nedan. Tror det blir den ofärgade transparenta.


Åh, vad söt denna hörapparat är! Den finns i många fina färger, men är alldeles för svag för mig, tyvärr. Jag väljer kanske denna istället:



När jag skriver nästa inlägg vet jag kanske vilken det blev.

onsdag 10 november 2010

TRÄNA TRÄNADE TRÄNAT

Träna träna träna...

Tycker det är det enda jag gör nuförtiden - tränar.

Började jobba igen i torsdags, visserligen bara på halvfart, men ändå. Nu är det dags att träna på ljuden i min arbetsmiljö. Inte så lyckat kanske med öppet kontorslandskap, men det är så det ser ut. Att tala i telefon har blivit lite svårare nu, eftersom jag bara har FM-sändare på mitt ena öra, där jag har den gamla hörapparaten. Det ska fungera att sätta FM-sändare även på CI:t men jag "ska inte kunna" höra i telefon med CI:t ännu (säger "DOM"), så jag får ha tålamod och träna lite mer först...

Tyvärr fick jag ett tråkigt besked av min stf chef första dagen tillbaka på jobbet. De ville plötsligt att jag skulle ändra mina arbetstider framöver, vilket helt tog all musten ur mig. Ska verkligen den som är halvt sjukpensionär och fn dessutom delvis sjukskriven och "arbetstränar" lösa personalsituationen på jobbet med sin hälsa? frågade jag mig. Nnaturligtvis åkte jag på migrän och sedan gick i stort sett hela helgen åt till att älta fram och tillbaka och fundera och jag orkade nästan inte alls träna med mitt CI.

Många tycker att jag är så positiv och har en sån livsglädje trots mina handikapp, men även jag drabbas av deppiga stunder. Detta var verkligen en sådan stund. Jag pratade med familj och vänner och alla ställde sig frågande till agerandet och sa att så kan de bara inte göra. Du får kontakta facket, sas det. Jag hade visserligen samlat information och visste jag att jag borde ha rätten på min sida, när han plötsligt kom tillbaka till mig i tisdags och bad om ursäkt för om jag hade missförstått honom. Han hade ju bara tänkt fråga OM jag kunde tänka mig ändra mina arbetstider. Vadå missförstått? Det var inte så du sa i torsdags, svarade jag. Nej, det blev visst fel, svarade han. OK bra, då glömmer vi det nu..

Lättare sagt än gjort, förstås. Det hela var så onödigt, nu har jag varit ur form i fyra dagar och det är svårt att få upp farten igen. Jag som är beroende av all min tid och ork till att träna med CI:t behövde verkligen inte detta... Som syn- och hörselhandikappad är man tyvärr hela tiden fullt koncentrerad och det gör en så trött att den lilla marginal som blir över med ork och energi sällan räcker till när något exceptionellt inträffar.

Som väl är, har jag medlemskort på Sats och kan gå och träna så ofta jag vill. Fn är spinning och zumba det jag helst tränar. Fysiskt träning känns jobbigt för stunden, men OJ vad gott det gör i flera dagar efteråt! Zumban kan vara lite trixig, men jag brukar ställa mig längst fram och berätta för de som står närmast mig att jag är synskadad, så att de inte tar alltför illa upp när jag knockar dem. Att jag är hörselskadad ser de, för jag sätter upp håret och hörapparaterna syns. OM de förstår, vill säga. Den allmänna uppfattningen om den saken verkar vara: Du har hörapparater, då hör du. Samma med synen: Du har glasögon, då ser du.

Jag bara älskar latinomusik och att då få dansa och svettas i en hel timme till salsa och liknande ger både glädje och endorfiner. Spinning är en annan sak: Där sitter man på sin cykel och den står - förhoppningsvis - stilla där den står. Jag har en speciell cykel som jag brukar "tinga" där jag ser och hör instruktören bäst. Skulle nån annan ha tagit "min" cykel har jag tränat mig på att 'diplomatiskt' köra bort vederbörande ;-) Skämt åsido, det är inte kul att köra bort någon, så jag försöker helst se till att vara där i väldigt god tid. Jag är en sån där tidsoptimist och att behöva vara ute i extra god tid är svårt, så det är också en sak jag måste träna mig på.

Nu tränar jag på att försöka höra musik. Det är ingen njutning, men jag hör att det är en massa ljud där och det är kul att försöka lyssna på, om inte annat. Ibland kan jag känna igen en låt som jag hört tidigare, men det tar ofta ett bra tag innan jag hör vilken låt det är. Sång är verkligen INTE vackert, men det är ändå kul att försöka gissa vad jag hör för något.

I lördags gick jag med en kompis på stan och efter en kilometer frågade hon: Går jag inte på fel sida, förresten? (Folk har tills nu varit tvugna att gå på min högra sida, om jag över huvud taget skulle kunna uppfatta något av det som sades.) Jo, svarade jag, men jag ville testa. Och det funkade ju faktiskt rätt bra! =) Jag tränar på...

Idag var jag på möte med ett par tjejer från DövBlindteamet. Först var vi en sväng på stan, så att jag fick träna mig i att använda min vita käpp på det mest effektiva sättet, bland annat i trappor och rulltrappor. Jag vågar inte riktigt lita på käppen, så jag stirrar ofta ner i marken när jag går, men det är ju det jag ska träna mig på att undvika. Låta käppen "se" vad som finns på marken och själv koncentrera mig på att lokalisera mig.

Efter käppträningen satt vi och fikade och då fick jag samtidigt träning i teckenspråk. Så småningom ska/vill jag lära mig mer av och träna på taktilt teckenspråk och framför allt "haptiska signaler". Men haptiska signaler menas tex om jag är ute och går och den som går bredvid mig vill att jag ska stanna: Då är det snabbaste och enklaste sättet att lägga handen tungt på min axel och "stoppa mig". Man kan markera på ryggen/armen på den "dövblinde" med ett kryss för att "gå på toaletten", en knuten näve som "maler" på ryggen = kaffe osv.

Nähä klockan går och nu är det snart dags för mig att ge mig iväg på ett träningspass Zumba igen, ser jag. Hoppas jag inte låtit alltför negativ nu i mitt blogginlägg. Jag lovar låta mycket gladare nästa gång! =)

Kanske lite tidigt för julstjärna, men denna fick jag av min pappa idag och visst är den FIN! Faktiskt inte alls så "julig" i och med den rosa färgen. Den blev jag GLAD av!!! Tack snälla "Papputen"!





1 Kommentar:
  
Tina sa...

Nja nu var det ju inte meningen att hänga ut någon chef här i bloggen, för det redde ju ut sig som ett "missförstånd" till slut.
Vad jag ville få sagt var mer att min toleransnivå är så låg och att det ska så lite till för att jag inte längre skall ska känna mig så "GLAD".
Nu till endorfinerna! =)

onsdag 3 november 2010

Vad utlöste brandlarmet?

Visa image002.jpg i bildspelDenna söta lilla bokmärkesängel fann jag infogad i mail från Pia på CI-teamet =D Tänk att hon kom ihåg att jag hade nämnt det ;-) (Se vidare i inlägg 21/9 "Drygt 40 timmar kvar...")

Måndag en vecka efter att jag fått mitt CI var det dags för återbesök i Lund. Jag började med att göra nya ljudinställningar hos Anders. Därefter tog Pia nytt audiogram på vä öra. En del av den förlorade hörseln på 125 resp 250 Hz (basområdet) har kommit tillbaka! =) Jag fick även göra en test på hörseluppfattningsförmågan. Innan op hade jag 28% hörseluppfattningsförmåga och nu efter en vecka uppnådde jag 44% med mitt CI! Iofs bör dessa siffror tas med en nypa salt, men ändå! Det går till så, att jag får lyssna på ett band med en uppsvensk mansröst som läser upp ord. "Du hör nu: vit", "Du hör nu: präst" "Du hör nu: båt", osv. Därefter ska jag upprepa vilket ord jag tycker mig ha hört. Vit kan bli vin, vis, lik, bin. Präst kan bli träsk, press, stress, fresk. Båt kan för mig bli våt, kål, låt, bål. Kåt har jag gissat på någon gång, men snabbt insett att det kan han ju bara inte ha sagt! ;O)

Fortsatte sedan med hörselträning hos Kerstin. Hon läste vidare i boken om Charles Lindberg och jag provade även lyssna med enbart CI och UTAN läppavläsning. Tom där lyckades jag hänga med. Tror jag hamnade på samma nivå som när jag enbart hade läppavläsning utan något ljud alls. Inte illa - det går framåt det här! Däremot var det lite svårare att höra skillnad på lika ord men med olika vokaler, tex stil-stol, mil-mol, finn-fann...

Tidigt nästa förmiddag fick jag träffa läkaren Karolina som såg glad ut över mina framsteg men sa att "det är bra att du är envis men du får/måste vila örat ibland" samt "du måste ha TÅLAMOD!" Har för mig att jag har hört det där ordet någonstans förr, men kan inte för mitt liv komma på vad det betyder ;-) 

Fortsatte sedan med mer lyssnarträning hos Kerstin, som rekommenderade mig att låna ljud- och textböcker på biblioteket. Vi övade även med hjälp av några program på datorn men där var det svårare att höra, tyckte jag, speciellt vokalträningen.

Till sist var det dags för ny ljudjustering inne hos Anders. Eftersom jag är så "duktig" (OBS! Anders ordval!) fick jag själv sköta ljudanpssningen på datorn. Det gick både snabbare och kändes tryggare att själv få vara chef över ljudnivån. Mitt i alltihop utlöstes dock brandlarmet och vi fick vackert ge oss ut utanför byggnaden. Inte hörde jag något brandlarm inte - inte ens med CI:t på... Brandbilarna kom snart dit men inte hörde jag dem heller, inte förrän de var bara 50m därifrån - och då med min hörapparat, INTE med CI:t... Tja, nu visade det sig vara falsklarm, så vi gick in igen och fortsatte med det vi höll på med.

Förresten, nu har jag svar på frågan om vad som händer om jag råkar slicka på ett elstängsel: Njae, jag vågade inte ställa frågan riktigt med de orden, det erkänner jag ;-) men svaret jag fick var att implantatet, den inopererade delen, den händer det inget med. Däremot kan elektroniken i den yttre delen, själva hörapparaten, slås ut. Så det är nog inte att rekommendera att sticka tungan i kontakten ;-)

söndag 31 oktober 2010

Hur det låter i ett Cochlea Implantat efter sju dagar

Nu är jag inne på sjunde dagen med mitt Cochela Implantat. Fortfarande låter allt prat som R2D2 eller Kalle Anka i en plåtburk, medan andra kringljud faktiskt börjat låta nästan naturliga efter ett tag. Steg, pling på mobilen och microvågsugnen, när jag ställer ner tallriken på matbordet, när jag stänger en bildörr, när jag rullar min vita käpp på marken osv. (Jag har rullande kula på min käpp, och "käppar" inte den fram och tillbaka, som normalhörande oftast väljer att göra.)

Första dagen hemma igen var i torsdags. Då lunchade jag med några kollegor. Vi valde att gå ganska sent när restaurangen var lite tommare och satte oss i ett lugnt hörn. Hängde mina två FM-mikrofoner (som går till min högra, vanliga hörapparat) på två av dem och den tredje fick sitta närmast mig. Gick hyfsat bra att höra faktiskt ;-) 

Fredag började med spinningpass i ottan. Provade att ha implantatet påkopplat och det gick riktigt bra! Hade volymen på max, men valde att dämpa den så kallade känsligheten till ett minimum. Kunde inte höra skillnad på musik, sång eller när instruktören talade, men konstaterade att jag hörde takten i musiken riktigt bra och att jag - då jag kände igen en gammal låt - faktiskt kunde urskilja vissa ord. Musiken var inte så obehaglig som jag trodde att den skulle vara. Tex så upptäckte jag att det är mycket mer ljud i musiken än jag anat! =) En massa olika takter tex i trummorna än bara bastrummorna. High-haten och cymbalerna skulle jag omöjligt kunna höra utan implantatet. Tja, nu gissar jag ju vilka instrument jag hörde, men många ljud var det i alla fall.

När jag kom hem provade jag att spela lite på min gitarr och det låter faktiskt riktigt bra, för att inte säga fullt normalt! =) Ljudkvalitén menar jag då och inte mitt usla plonkande! ;-)

Satt framför datorn på kvällen och hörde ett pling. Vad var det? Gick runt lite och kollade. Kunde det kanske vara så att jag fått ett sms? Mobilen låg på soffbordet tre meter bakom mig och JAG HÖRDE DEN!!! Senare satte jag en mugg te i micron i köket och mig själv vid datorn i vardagsrummet. (Tur jag inte gjorde tvärtom, det kunde slutat riktigt illa...) Då hörde jag plinget på micron!!! I ett helt annat rum - säkert sex meter därifrån! =D

Lördag fm var jag på spinning IGEN. Tänkte "äh, va' f*n" och satte upp håret och blottade mitt CI för alla som ville se. Var nästan lite stolt över att jag är "ovanlig". Jag är nog ett äkta "Lejon" - lite sån där "vill-synas-typ" - eller vad tror ni som känner mig? ;-)

Efter spinningen åkte jag med en kompis till stora Köpcentrat som jag bara avskyr. En lönehelg till råga på allt. Hängde på henne FM-micken vilket är väldigt smidigt på ett sånt ställe! =D Lunchen intogs i mega-kaos-restaurangen med ytterligare en kompis som bossar i en av butikerna. Polarna hade varsin mick där jag stängt av kringljudet och jag satte ner känsligheten på implantatet. Tyckte faktiskt att det gick ganska bra att hänga med i snacket. Lördag em tog batterierna slut i implantatet. De räckte ungefär fem dagar. (Ett snabbt överslag ger en batteriårskostnad på närmre 3.000:-/öra...)

På kvällen däckade jag i soffan =( Så vansinnigt trött av alla ljud! Stackars pojkvännen, vilket tradigt sällskap jag blivit... Hoppas verkligen att jag blir piggare snart! Har varit helt slut sedan operationen och nu kommer en ny trötthetsvåg i samband med implantatet. (Ogilla!) 

På söndagen var vi och åt lunch på ett kafé mitt i skogen. Efteråt gick vi en sväng i skogen för att se om vi kunde höra fågelkvitter. Bad pojkvännen säga till om han hörde något, men skogen var smockfull av flanerare denna underbara höstsöndag, så eventuella birdies var skrämda till total tystnad. Fast det lär dyka upp många fler tillfällen. Innan operationen tänkte jag: "Vad i hela friden ska det vara bra för, att höra fågelkvitter?! Fåglar kan man ju ändå inte föra någon konversation med!" Nu har jag ändrat mig och ser faktiskt fram emot att få höra hur fågelkvitter låter. Vad jag kan minnas har jag nog aldrig hört det på riktigt. Jo, förstås: måsar, duvor, gäss, svanar, ankor och höns kan jag höra och det är ingen skönsång precis. Jo, tuppar gillar jag ;-)

Det var rejäl dimma på havet, så mistlurarna hördes genom båda öronen. Nu är detta ett ljud jag skulle ha hört i vanliga fall också, men det lät annorlunda i implantatörat.

Har kommit på, att om jag tittar på TV och kopplar om till T-läge (telespole, slinga) uppfattar jag tal riktigt bra. Jag övar och övar. Finner det tom lättare att höra med enbart implantatet än med båda öronen. Annars skulle jag nog välja att beskriva det som om jag hör vokalerna via hörapparaten och konsonanterna via implantatet. De "synkar" bara inte riktigt ännu.

Lyssnade på en låt av Tommy Körberg, som jag tycker har en underbar röst när jag hör med hörapparaten. Med implantatet lät det då inte alls lika bra, däremot kunde jag lättare urskilja VAD han sjöng via implantatet.

Imorgon och tisdag är det dags för audiologen Lund igen. Fler justeringar och mer träning. Ska prova att öka på den där höga diskanten, den som gör att jag hör klingandet av glas eller nyckelknippan samt visslandet i bokstaven "S".

Det som jag i nuläget finner svårast med implantatet, är att särskilja olika ljud som kommer samtidigt. Tex om några personer talar samtidigt som jag ska försöka hålla en egen konversation med en annan person. Det är tyvärr inte något som kommer att ändra sig med tiden om jag förstått hörselteknikerna rätt. Hur jag ska lösa det på jobbet i ett kontorslandskap begriper jag inte än. Får se om det går att hänga på mina bankkunder mikrofonen???

Skulle du kunna tänka dig att tala i en mikrofon om din hörselskadade banktjänsteman, tandläkare eller frisör bad dig?  

torsdag 28 oktober 2010

En lång process(or)

Nervöst, roligt, spännande, oroligt osv. Många känslor var inblandade i måndags, då det till sist var dags för den första tredagars inkopplingsprocessen.

Dagen började med att Sofie tog ett nytt audiogram på mitt vänstra öra. Hmm operationen tog visst bort mycket av den hörsel jag hade tidigare, cirka 25dB(deciBel).  =(  Är du intresserad, har jag lagt in bild på detta ovan. Det vänstra auidogrammet är från mitten av september, strax innan op. Nu är det så, att dB-skalan är logaritmisk, så 25dB är egentligen mycket mer än det låter som.

Jag fick sitta på en stol framför teknikerna Anders, Sofie och Anna samt Alois, killen från Innsbruck som även var med under operationen. Med en magnet kopplades mitt implantat till en dator som de andra satt och tittade på. Så fort den slogs på kunde jag höra ett antal toner, ungefär som när en högtalare på järnvägsstationen eller i varuhuset slås på. (För att man skall uppmärksamma att någon har något att säga. Sen hör man ju ändå inte vad som sägs. Hur många, ärligt talat, kan egentligen uppfatta vad som sägs i högtalarna på en järnvägsstation???) Tillbaka till rummet med datorn: Jag bara log när jag hörde det här ljudet. "Oj så fina toner! Som musik, nästan!" Och det hörde jag genom skinnet i skallen ;-) De andra fyra satt koncentrerade och tittade på dataskärmen medan jag som satt på motsatta sidan började fundera på om jag inte egentligen blivit kopplad till en apparat som kunde läsa mina tankar??? Om 50 år kan vi kanske det, vem vet? Ett chip i skallen och uppkoppling till en dator. Hoppas att jag tänkte snälla tankar...!

Sen började iaf processen med att koppla in processorn: Jag fick lyssna på ton efter ton (tio till antalet) och ange var jag tyckte ljudnivån räckte. Därefter skulle jag jämföra dem med varandra så att de lät lika högt. De högsta diskanterna fick de dämpa lite, för där höll jag på att hoppa i taket, så obehagliga var de. Tänk naglar över svarta tavlan, eller tänderna mot en nagelfil.

Efter denna justering slogs så "ljudet" på. URK! Återigen liknelsen med järnvägsstationen. Hör ljud, men VAD??? I den mån jag kunde uppfatta att det var tal (jag såg ju att läpparna rörde sig) så var det något i stil med R2D2 eller Kalle Anka tjattrandes inne i en tunn plåtburk. Om jag ska beskriva det mer detaljerat så kan jag säga så här. Tänk er ett antal metallstänger med något olika längd. Sedan står någon och slår nätt på dem med en metallpinne. Vet inte hur ett vindspel låter, men jag skulle tro att det beskriver ganska bra vad jag menar. Jag hörde absolut ingen skillnad på om det var Alois (engelska med tysk brytning) eller om det var Sofie (skånska) som pratade. Inte heller kunde jag urskilja om det var någon som pratade eller om det var ett klädesplagg som rasslade.


Jag kopplades ifrån datorn och fick sätta på mig min nya "hörapparat". Den är tyvärr gråsvart, jag som hade velat ha en orange ;-) På bilden ovan kan du se den. Som du ser, är den mycket större än min vanliga hörapparat (som iofs är gammal, och relativt stor den med) men det beror mest på det långa batterifacket, som innehåller tre stora batterier istället för ett litet. Magneten är stor som en femkrona. Knappar för volymkontroll och programbyte är avskalat och finns på en separat fjärrkontroll (stor som en mobiltelefon) som jag alltså måste bära med mig och inte får tappa bort. Alois sa att när och om jag behövde serva apparaten, skulle de försöka byta vissa delar till orange, om jag ville. Ska fundera på den där färgen en gång till... Anders sa att "Du är vår första EAS-patient, så du ska få allt du vill ha. Vi ska alltid ge dig det bästa." Synd jag inte såg till att få det på pränt med hans underskrift ;-) "Såja, nu ska du försöka ha denna på så länge du orkar idag, lyssna på allt och försök lära dig vad det är du hör. Du kommer att bli trött, men det är bara att kämpa på. Vi ses imorgon igen och då gör vi nya justeringar." Ungefär så uttryckte sig Anders och jag vandrade ut i solskenet. Kände inte något lyckorus inte. Shit! Är det för det här jag har offrat den lilla hörsel jag hade???

Fick sms från pojkvännen som undrade om jag ville att han skulle komma förbi. OM jag ville? Vilken fråga! Han passerade på hemväg från jobbet och vi pratade en stund. Klok som han är, upprepade han mitt eget mantra, som jag just där och då alldeles hade glömt: "Bättre offra den hörsel du hade, för detta du har fått nu. Om några år hade du förmodligen ändå varit helt döv och då hade det varit försent för implantatet. Nu har du en chans att fortsätta kunna höra. Eller hur?" Jaja, jag vet att han har rätt. (Varför ska han vara så jäkla förnuftig?!)

På kvällen försökte jag lyssna på TV:n med det var helt hopplöst. När jag tog av apparaten hade jag ett nytt tinnitusljud: Samma bakgrundssus som jag hela tiden hör med implantatet...

Tisdag morgon när jag gick upp var jag jäkligt ledsen, men bestämde mig för att inte deppa utan ge mig ut på en längre promenad efter frukost. Stängde av högra hörapparaten för att försöka uppfatta ljuden enbart genom implantatet. Hamnade på Scandianvian Sportsmen (Ooo, vad jag gillar den affären!) där jag hittade ett par jättefina Timberlandskor som jag bara måste ha! Inte för jag behövde dem, men just då behövde jag "tröst". Ujujuj, blir inte kul närmaste månaderna när jag får ingen lön och bara ett mindre sjukbidrag från Försäkringskassan... (Tackolov för sparkontot!)

Efter lunch träffade jag åter Anders, som gjorde lite justeringar på min apparat. Vi höjde ljudnivån en del. Därfter var det dags för hörselträning med Kerstin. Hon började med att jag fick lyssna på olika ljud, såsom hundskall och en som går i en trappa. Låter likadant för mig, förutom att den som går i trappan håller en jämn rytm. Hon läste några ord och jag fick försöka tolka dem efter en lista med ett antal alternativ. När jag fick använda ögonen och läsa på hennes läppar gick det förstås jättebra - jag är en jäkel på läppavläsning =) Sen var det dags att försöka höra utan avläsning. Gick hyfsat bra det också. Jag kunde minsann höra  "visslandet" i bokstaven "S"! Konsonanterna är annars svåra. P, T och V låter likadant, men jag hör dem åtminstone! S, F, Tj, Sj låter nästan likadant det med. K hör jag inte alls. B och P kan jag nog skilja på, liksom D och T. Det blir en lååång process det här. Får räkna med ett till två år innan jag kommer att kunna höra med implantatet. Det är bara att träna så mycket som möjligt... Kerstin läste ur en bok och jag fick använda mig av båda öronen men utan avläsning. Jag skulle upprepa. Det gick bra, utom när hon läste upp de amerikanska orterna och namnen. Då kunde jag inte gissa lika bra.

Kvällen slutade med trevligt herrbesök över en mugg te. Sedan fortsatte jag kvällen med att träna med mitt implantat vid TV:n...

Onsdagen började med mer hörselträning hos Kerstin. Det gick faktiskt ännu bättre än dagen innan! =) När hon läste upp ett ord av åtta och jag skulle identifiera vilket av dem jag hörde, blev det rätt. Men så hörde jag henne säga ordet "domkraft" och kunde inte finna det bland de åtta orden. Det visade sig att ordet visst fanns på lappen, men bland några andra åtta ord =) Jag HÖRDE det alltså på riktigt!

Därefter fick jag träffa logopeden Jonas, mest för att kolla om jag hade problem med tal eller ont i nacken tex, för att jag spänner mig mycket. Hörselskadade kan ofta få problem med talet och låta lite nasalt eller kanske få ont i halsen för att de pratar så högt. Själv är jag medveten om att jag ibland inte har koll på vilken volym jag ska prata i, men efter ett par meningar brukar jag kunna känna in var ljudnivån ligger efter att jag jämfört med hur högt andra låter. Jag hör ju mig själv bäst, så ibland slutar det med att jag tom pratar för tyst! Ibland när jag pratar lite för högt, händer det att jag blir tillrättavisad på ett lite väl bryskt sätt, kan jag tycka. Det gör mig ledsen, för det är nästinitll omöjligt för mig själv att veta hur högt jag pratar och det stör mig! Om de bara kunde säga det lite vänligare... I vilket fall som helst, så hävdade Jonas att han inte kunde höra på mig att jag är hörselskadad, och han är ju ändå tränad. (Skönt!) Inte ens mina S hade han något att klaga på. Även om jag vet, att jag slarvar lite med dem ibland. Kantänkas låter de bättre när jag själv så småningom kan höra dem?

Nästa punkt på programmet var Anders, som skulle göra en sista justering på volymen innan helgen. Jag lyckades med konststycket att låta honom dra på volymen ytterligare ett snäpp, vilket tydligen var bra. Högsta diskanten fick han dock backa lite på igen. Synd egentligen, för med facit i hand, vill jag åter försöka öka på diskanten när jag ska dit igen på måndag. Nu hör jag inte längre klingandet när jag skramlar med nyckelknippan, eller plingandet av skeden mot kaffemuggen, som jag gjorde i tisdags. Rätt mysiga ljud ändå ;-)

På kvällen såg jag ett amerikanskt TV-program och försökte lyssna med implantatet inställt på T-läge (telespole, slinga). Med stöd av den svenska översättningen lyckades jag höra vad de sa för det mesta. Till och med när man inte kunde avläsa på dem! =D

Nu är det bara att träna träna träna. Fick sms av pojkvännen "Tålamod!" stod det. Jag letade febrilt i min mentala ordbok, men det ordet fanns bara inte... Nyss pratade jag med en kompis som sa samma sak: "Du får helt en enkelt ha tålamod!" "Hrmpf och fnys" kom det från mig. "Nä tacka fasiken för att du inte har nåt tålamod, för du är ju envisare än synden!" svarade hon...

Hmm och med den envisheten jag besitter så ska jag nock kunna lära mig höra med implantatet också!

fredag 22 oktober 2010

Hjärnkoll?

I mitt förra inlägg beskrev jag hur GLAD jag var för att jag fått tillbaka lite av min akustiska hörsel på mitt opererade öra. Jag kan förvisso höra lite ljud på örat, men har ingen aning om VAD jag hör. Om jag tex knackar på en dörr, VET jag ju att jag knackar på dörren och således TROR jag att jag hör knackandet på dörren. Om jag inte vetat det, hade jag inte haft en aning om vad det var för ljud. Äh, egentligen är det så här, att när jag har bara höger hörapparat, då hör jag lite, men fattar inte varifrån ljudet kommer. När jag sen sätter på vänster hörapparat också, tycker jag plötsligt att jag hör mycket bättre. Provar jag sen att ta av höger hörapparat inser jag att jag inte hör ett skit med det vänstra örat. Bara ljud. Då är det så fiffigt ska ni veta, att tack vare att jag har båda hörapparaterna på mig, får jag ett slags riktningsljud eller om man vill, omgivningsljud, vilket gör det lättare för mig att höra på det bästa örat. Märkligt, men det är egentligen bara ett hjärnspöke...

Det är många som, då de passerat 40, får problem med att armarna börjar krympa, tex när de ska läsa tidningen. Då kan de ha en lins med vanlig synkorrigering på ena ögat och på andra ögat har de en lins för långsint... långsyntheten. Sen fixar hjärnan det där med seendet, så att de kan se lika bra på nära håll, som på långt håll. Vi både ser och hör alltså med hjärnan.

När jag får min nya CI/EAS kommer ljudet att låta väldigt märkligt från vänster öra, men "som vanligt" med höger öra. Men det fixar hjärnan till så det ska bli så bra så bra så ;-)

1) Ljudet kan alltså gå in via ytterörat och trumhinnan för att sedan fortplantas via hörselbenen till cohlea/snäckan och via hårcellerna i snäckan vidare till hörselnerven.
2) Ljudet kan också fortplantas via skallbenet vidare till hörselbenen-snäckan-hårcellerna-hörselnerven.
3) ELLER så kan man, som i mitt fall, välja att stimulera hårcellerna i snäckan på elektronisk väg.
När hörselnerven nåtts av en impuls skickar den informationen vidare till hjärnan som omvandlar detta till någon som sedan uppfattas som ljud.

Alltså är ljud något vi LÄR oss att uppfatta och tolka redan vid mycket tidig ålder. Det är också så, att om vi blir döva under lång tid, understimuleras hörselbanorna och vi tappar vårt sk hörselminne. Vi kan inte längre tolka vad det är vi hör. Om det inte gått alltför lång tid sedan hörseln försvann, kan vi lära om på nytt att tolka nervimpulserna. Spännande! På måndag ska jag börja inkopplingen av processorn och börja lära mig tolka ljud igen på mitt opererade öra. =)

Men så tänkte jag: ÖRAT då, vad ska det vara bra för? Jag menar, om det är hjärnan som hör...? Alltså, nu pratar jag om själva ytterörat. Det som syns. Om man nu skulle råka ut för en olycka så att örat "klipptes av" så skulle man ändå höra...

Fast det är ändå en förfärlig TUR att vi har våra ytteröron! De fungerar visserligen först och främst som en TRATT som samlar ihop ljudet och de skyddar samtidigt mot smuts, blåst och vatten. Men om vi inte haft våra öron, HUR skulle vi då ha gjort med:  

HÅRET? Örat lyfter ut håret från huvudet, så att det ser lite fluffigare ut.
PIERCINGS? Man kan smycka örat med piercings av olika slag. Tänk om vi skulle behöva sätta piercingen i näsan, läppen eller rent av i ögonbrynet? HUR skulle det se ut???
Vi måste ju ha någonstans att hänga både våra vanliga GLASÖGON och våra solglasögon.
ÖRONMUFFAR? Om vi inte hade våra öron, vad skulle vi då gjort av alla öronmuffar som ligger och skräpar överallt?
HÖRAPPARATER hade varit svåra att fästa utan ytteröra.
KEPSAR? Öronen stoppar kepsen, så att den inte ramlar ner över ögonen. (Det sista kom jag på igår, när jag köpte en något för stor dito.)


 Vissa djur har förmågan att kunna VRIDA PÅ sina öron, så att de själv kan bestämma VEM de vill lyssna på. Mycket praktiskt! Är det det som kallas "selektiv hörsel"?
Kor kan dessutom ha sina öron till att VIFTA MED. (Vad bra!, säger jag som ska bli ko i nästa liv. En sån där "Mamma Mu"-ko ;-) )
Vart skulle man annars göra av sin "HANDSFREE" när man pratar i mobiltelefon?
iPODEN? En del har hörlurar i öronen, när de vill lyssna på sin iPod.
Man får dock akta sig så att det inte kryper in "örnastörtar" (=TVESTJÄRTAR, och då pratar jag inte om bi-) i dem, krumelurerna där inne är säkert jättemysiga att krypa runt i.
OVÄSEN? Vill man ha tyst omkring sig, petar man bara dit öronproppar. HAHA! Gör då INTE som en kompis till mig gjorde! Hon var på resa och ville sova gott, så hon stoppade in ett par gummiöronproppar väldigt långt in i hörselgången. Nästa dag hade hon blivit döv på ena örat, så hon jagade i panik ifatt en läkare. Han grävde med viss möda ut en halv öronpropp, som hade gått itu och fastnat därinne...

Ytterörat är, liksom näsan, den kroppsdel som aldrig slutar växa. (Säger forskningen... Själv hävdar jag dock med bestämdhet att magen besitter PRECIS samma egenskap.) Håll med om att naturen har varit väldigt förutseende ändå: Med åldern behöver alltfler keps- och öronmuffsprydda män (och kvinnor) både glasögon och hörapparater. Nästa generation kommer dessutom att ha både handsfree och piercings i dem.

Det är alltså en jäkla tur att vi har våra ÖRON!   ;-)

tisdag 19 oktober 2010

Magic Manic Monday

Igår hände något fantastiskt!

 Jag släppte ner locket på toastolen... (Stopp nu, det var inte DET som var det fantastiska, vilket det däremot hade varit om pojkvännen hade gjort det ;-) Nej, läs fortsättningen på meningen:) ...och hörde dunset när locket ramlade ner, på det vänstra, opererade örat. (Nej, alltså... Locket ramlade inte på örat, men jag kunde HÖRA ljudet av locket med det vänstra örat.)

 Jag blev så chockad, att jag lyfte locket flera gånger och släppte ner det igen, nu med ett finger i mitt högra öra för att vara på den säkra sidan. Jodå, jag hörde det!

 Sedan hämtade jag min hörapparat till vänsterörat och gjorde om det. Med ett stort leende i hela ansiktet for jag runt i lägenheten och bankade och knackade lite över allt. (Tur ingen såg mig!) Jag hör igen!!! Inte lika bra som tidigare, där är något biljud eller vad jag ska kalla det. Biljud hmmm fel ord, det surrar inte som bin och det är inte billjud heller... "Burkigt ljud" kanske är en bra beskrivning?

 Dagen innan hade jag tyvärr tvingats ställa in en träff med mina indiska vänner, som skulle till Helsingör under måndagen. Jag var så trött och slut - orkade absolut ingenting och kände mig nästan som om jag hade feber. Det snurrade i huvudet och jag trodde jag blivit sjuk.

 Först hade jag alltså känt mig helkass och i nästa stund (nja, ett halvt dygn senare) var jag glad som en speleman. Hörselåterkomsten kanske var förklaringen?

 I fredags hade jag iaf fått träffa indienvännerna en stund på en salsapub i stan tillsammans med ett större gäng salsafreaks. Pojkvännen var med och tur var väl det, för förutom att vara just "min pojkvän" agerade han snällt både ledsagare och tolk åt mig. Jag beställde en mojito till mig och en öl till honom i början av kvällen. Först var stället hyfsat upplyst och musiken mycket svag i bakgrunden och jag kunde hänga med någotsånär. Sedan blev hela stället som förbytt, när ägaren skruvade upp ljudvolymen och släckte ner belysningen för då skulle dansen börja. "Inte kan man dansa om man syns, heller", verkar vara den allmänna uppfattningen. "Oh shit!" DÄR och DÅ blev jag handikappad på riktigt! Så snart jag dansat ett par danser (Folk undrar ofta hur jag egentligen fixar det, men det går...) var jag nöjd och ville därifrån. Pojkvännen dansar inte. Hans motto är "Den som inte har råd att sitta i baren, får dansa"... Fick han "BaraVara" passera sitt favoritställe på vägen hem, så var han glad. Klart han fick; där beställde vi en Ramlösa till mig och en öl till honom i slutet av kvällen.

 På lördagen läste jag i tidningen att fredagen den 15 oktober hade det varit "Vita käppens dag". Jaså??? Visste inte jag... I en artikel i Helsingborgs Dagblad stod att läsa: "Allt fler fyndiga hjälpmedel underlättar de synskadades liv. Datorer och mobiler pratar och indikatorer talar om färgen på olika material." Jodå, det är jättebra för dem som kan höra bra, men vad finns det för oss andra???

 I samma tidning läste jag att lördag den 16 oktober var det "Hörselskadades Dag" så jag gick ner till Stadsbiblioteket för att få lite information om det senaste på hörselfronten. Mycket blåtand är det numera i mikrofoner och annat. Många hörselhjälpmedel har dock utrustats med vibratorfunktioner numera. Tack för det! =) Jag menar, vad har en hörselskadad som dessutom är synskadad för glädje av blinkande lampor?

 Jag är bra på att fika, förresten. Tom väldigt bra, vill jag nog påstå =) En kompis som var på stan hörde av sig och vi sågs över en kopp te. I fredags fikade jag också ;-) Då med en annan Usher-kompis. Jag vet inte, men jag kan inte släppa tanken på att det måste se fånigt ut när vi kommer där med varsin käpp och dessutom använder lite teckenspråk när vi pratar med varann... Ibland inbillar jag mig att folk stirrar. Försöker att inte låtsas om det...


 I söndags fikade jag med pojkvännen på Råå Wärdshus och igår kväll fikade jag hos syrran. Det var nämligen så, denna märkliga måndag, att jag, som först känt mig sjuk och dödstrött blev så uppiggad av att jag plötsligt kunde höra, att jag bestämde mig för att ta bussen till "Köpcentrat".  När jag kom ut på trottoaren kunde jag tom höra att några tjejer kom gående bakom mig och att de passerade mig på min VÄNSTRA sida!!! Jo, men deras klackar smattrade och dessutom tjattrade de rätt rejält. Tonåringar gör det ;-) 

 På tal om köpcentrum: Jag fullkomligt hatar dem! Hemsk inomhusbelysning utan tillstymmelse till något dagsljus, spotlights som bländar, dålig luft, bänkar att snubbla över, folk som irrar än hit och än dit, dålig akustik, barn som gråter och skriker och helst inte heller vill vara där osv. Fast, tänkte jag, den 18:e har folk inga pengar kvar. Inga barnbidrag, inga löner och inga pensioner. (Som banktjm lär man sig detta rätt snabbt.) Lär bli rätt lugnt där en sen måndag em.

 Jag hittade naturligtvis inte det jag ville ha i affärerna, så jag gav mig snabbt ut därifrån tomhänt - inte ens en godisbit. Medan jag stod och funderade på vilken väg jag skulle våga promenera för att ta mig ner och hälsa på syrran i byn, så kom syrran och svågern! (Det hade börjat skymma och jag ville ju inte bli påkörd.) Snacka om märkligt! Jag besöker detta (Sveriges största?) köpcentrum max fyra gånger per år. Slutade iaf med skjuts hem till dem och FIKA! =)

fredag 15 oktober 2010

Teckenspråk, Utzon, Jacobsen, Plåster, Kräftor och Indienbesök

Jaha, vad hände då förra fredagen? Fick skjuts till Lund, var där i god tid, så jag bestämde mig för frukost på ett café. Ett sån't där café där de gör espresso och sedan bankar ut sumpen så att det låter som om man är på en byggarbetsplats, ni vet. "Nu ska jag testa" tänkte jag och plockade ut hörapparaten ur mitt fungerande öra och stoppade fingret i det. Knäpptyst! Men, detta oväsen ska jag defintivt kunna höra med mitt vänstra öra... "Snyft - jag har blivit HELT döv!"

Hur som helst, så hade det där onda stickandet i örat börjat avta, så det var iaf något... Nu var det kanske bara en gång i timmen som det stack till. Inga mer värktabletter mot detta. Bubblandet i örat var kvar, men jag kunde ligga på vänster sida och sova kortare stunder.

Vandrade i sakta mak upp mot sjukhuset och lyckades gå vilse! Hoppade på en "inföding", som snällt visade mig vart jag skulle. Klockan nio träffade jag iaf doktor* Sven, som sa att allt såg så fint ut. Ingen infektion. Sen tröstade han mig med att han konsulterat doktor* Helge i Uppsala och att det brukade ta tid för den akustiska hörseln att komma tillbaka. Räkna med bortåt tre månader innan du kan höra igen. DET kan jag lova, var som om ett ok lyftes från mina axlar, att få ett sådant besked. Hoppet är alltså inte ute än. Jag är inte hopplös! Eller, situationen är åtminstone inte hopplös. (Haha här skrattar jag lite för mig själv, ordet "hopplös" på teckenspråk är så löljigt roligt. Önskar jag kunde beskriva det.) OM du vill lära dig lite teckenspråk, har jag hittat en riktigt bra sida hos UR. Klicka på länken ovan.

*Doktor, läkare, överläkare, docent, professor? Jag hoppas att nämnda personer har överseende med att jag inte alltid använder rätt titel eller att jag blandar ihop titlarna emellanåt ;-)

Dagen slutade ändå med att jag åkte på migrän... Imigran-uppfinnaren, vem du nu är, är värd Nobelpriset!

På lördagen var vi bjudna på kräftskiva. Jag hängde lilla micken på pojkvännen och tog med bordsmikrofonen till festen. Nu ska jag väl kunna höra vad som sägs? Jodå, både det och allt annat i ett enda sammelsurium. Fast, på kräftskivor slafsas det mest och alla är upptagna med att krafsa ur kött ur klor, dricka "schnaps" och annat, så det var nog inte så mycket jag missade ;-) Pojkvännen fick agera tolk, efs han hade den bästa mikrofonen. Men, festen var tillsammans med släkt och goda vänner, som besitter både tålamod och viss förståelse, så det var bara trevligt! Jag uppskattar folk som inte
är Taktilkomrädda för att fråga =)
Syrran och jag fick tillfälle att visa upp vad "taktilt teckenspråk" innebär. Det är faktiskt riktigt intressant!

Bilden har jag kopierat från Fsdb:s hemsida, http://www.fsdb.org/

På söndagen 101010 var vi i Köpenhamn. En mycket mysig dag i underbar höstsol. Fikade på Café Jorden Rundt, väl värt ett besök om ni åker längs underbart vackra Strandvejen mellan Helsingör och Köpenhamn, både för det som serveras men framför allt för designen (Kim Utzon) och läget. Missa då inte heller Arne Jacobsens bensinmack från 1937. Den ligger på strandsidan någon km norr om nämnda Café. På vägen tillbaka stannade vi bla till i Nivå där vi tog en liten promenad i hamnen. Lyckades naturligtvis med konststycket att stuka foten...

Tre dagar senare var jag ute och promenerade med en kompis i Pålsjö skog och lyckades återigen stuka foten och även skrapa upp knäet. Nu är det ju inget ovanligt att jag har blåmärken och plåster överallt; så är det helt enkelt att vara "jag", som dessutom inte är så glad över att ha vita käppen framme alltid. Fick en fråga av någon häromdan: "Upplever du att du ser sämre nu när du bara hör på ett öra?" Vid närmare eftertanke måste jag nog svara: "Ja" på den frågan. För jag vet liksom inte var ljudet kommer från. Jag vänder mig alltid åt höger oavsett om ljudet kommer från vänster. Jag måste vara ännu noggrannare med att hålla koll på var folk och saker finns och upplevs säkert som ännu virrigare än tidigare. Efs jag har sämre koll på var saker är, missar jag dem lättare. Inte nog med det, det gör mig också extremt mycket tröttare att alltid vara hyperkoncentrerad och på helspänn. Kan tilläggas att jag haft migrän inte mindre än fem av de senaste sju dagarna. Gissa vad jag längtar efter att få min EAS-apparat inkopplad!!! Och naturligtvis längtar jag efter att få tillbaka min akustiska hörsel. Det är den som i första hand ska kunna hjälpa mig med riktningshörseln. Visste inte riktigt tidigare hur otroligt viktig den är! Alltså, med akustisk hörsel, menar jag den hörsel som är den vanliga - den som går via trumhinnan, till skillnad från den elektriskt stimulerade hörseln, den konstgjorda, som ska gå via implantatet direkt till snäckan, cochlea.

Efter hand som dagarna har gått, har det onda i örat faktiskt helt försvunnit. Bubblandet är borta och jag hostar inte blod längre. Det slår dock lock för örat fortfarande och det är väl en av förklaringarna till att trumhinnan inte vill fortplanta ljudet vidare.

Igår träffade jag en salsakompis från Indien som är på Sverigebesök tillsammans med sin syster. Jag har lyckats med konststycket att programmera om min telefonmikrofon från jobbet, så jag hängde på dem båda varsin mikrofon. De verkade lite besvärade till en början, men glömde snart bort dem ;-) Engelska med indisk accent kräver nämligen lite mer koncentration av mig, men de är urgulliga, så det funkade fint! Så mycket lättare det var med dessa mickar =) Ska se om det inte går att köpa fler, lite mindre sk "myggor". Herregud, med tanke på hur BRA de funkar! Om de inte är alldeles olösliga kan jag väl ha råd att köpa någon extra själv om det ska vara så!

Ikväll ska vi träffas igen på Cuba Libre, ett salsacafé. Får se hur/om det funkar för mig att befinna mig på ett högljutt, stimmigt och mörkt ställe. Jag hoppas att jag åtminstone fixar en timme... Pojkvännen har iaf lovat följa med. Han ska få en öl som tack ;-)