tisdag 30 november 2010

Den kuliga kulan

Jag har fått äran att vara testpilot för en ny kula. En kul kula. Fast, det heter egentligen inte kula. Det heter doppsko.



Den ser egentligen inte klok ut. Det ser ut som om jag spelat biljard och fastnat med kön i biljardbollen. Kulan har precis samma storlek som en biljardboll. Fördelen med denna STORA kula är att den inte fastnar mellan gatstenarna och att den går lättare att rulla över snön och kanske också över sanddynerna? (Läs gärna här vad som hände med hundarna på stranden i Indien.) Nackdelen med biljardbollen är att det fastnar ungefär en dl snö, vatten och dynga på den... Främst i USA används denna typen av doppsko. I USA och StorBritannien har man klistrat röda tejpremsor runt käppen för att markera att man även är hörselskadad. Det har jag också gjort, men tyvärr är detta inte vedertaget i Sverige. Det tänker jag i all fall ta som min stora uppgift att försöka få igenom även här. Genom att bli medlem i FSDB (Föreningen Sveriges DövBlinda) tänker jag föra fram denna, för mig, viktiga fråga.

Käpptekniken går ut på att flytta käppen fram och tillbaka  framför sig från höger till vänster ungefär axelbrett för att "se" vad som finns på marken. De som hör bra brukar vilja lyfta käppen fram och tillbaka för att lyssna på underlaget. Det är dock inget för mig - jag rullar den fram och tillbaka istället. Nu är jag inte den som går speciellt sakta, utan jag nästan springer fram som om jag hade eld i baken för det mesta. Med eller utan käpp. Med eller utan synproblem. Så, när jag krockar med något, då gör jag det rejält. Som igår tex när jag kom ut från spinningsalen. Jag noterade att det stod massor av folk och väntade utanför den andra träningssalen, så för att slippa krångla mig fram där tog jag en annan väg, som jag trodde var smartare. Så FEL jag hade! Jag såg en fin genväg och snirklade mig mellan några styrketräningsmaskiner. Vad jag INTE såg, var järnstången som befann sig i ögonhöjd mellan de två maskinerna. TJONG! AJ! Blodet rann nerför näsan från en spricka som uppstod mellan ögonen, ett blåmärke och blodutgjutning skymtade snart fram under ena ögat. Snyggt! Genvägar äro ofta senvägar, det kan jag gå i god för! I lokalen befann sig typ ett hundratal personer, åtminstone några av dessa måste ha sett vad som hände, men ingen brydde sig. Märkligt. Kan tänka mig att det såg heldumt ut och att de förmodligen tyckte jag var idiot som valde den "genvägen" och därför skulle skylla mig själv. Eller så förstod de hur dum jag kände mig och att jag helst bara ville sjunka osedd genom golvet. Jaja, "det går över innan jag gifter mig", som morfar alltid sa. Men om jag inte gifter mig då? Vad händer då? Det förklarade han däremot aldrig...

Visst kan man skratta åt fåniga saker man gör, även när man kunde blivit riktigt ledsen. På nåt sätt är det lättare så - att skämta bort det. För det är ju inte så blodigt allvarligt egentligen. (Ja, förutom när jag skadar mig...) Med humor kommer man mycket längre! Så just nu skrattar jag för mig själv när jag försöker visualisera min lilla fadäs igår kväll. Tänk att betrakta mig själv på håll just då ;-) Jag har fått kontakt med andra dövblinda främst via Facebook och bland annat finns det en engelsk tjej som just skaffat ledarhund. Hon tyckte det var jobbigt att behöva ta med hunden in på toa när hon var på stan, eftersom hunden brukade dricka ur toastolen =/ Häromdan berättade hon att Samson envisades med att försöka dra in henne på varje pub de passerade. Om det är hon eller hunden som har "drinking problem" framgick inte, men jag har mina misstankar ;-) En kvinna i USA har precis opererat sitt andra CI och skrev att hon hade döpt sin första apparat till "Pete" och bestämt sig för att döpa den andra till "Repeat".

Snö, ja! Just nu är det närmare tio minusgrader, solen strålar och snön både gnistrar och knastrar. Helt underbart, tycker jag, som njuter av att det nästan är ljust ute fast det är mörkt. Gatlyktorna reflekterar så bra, att jag nästan kan klara mig utan käpp där det inte är saltat eller plogat. Dagtid finner jag det lite jobbigt med bländningen, men med min nya skärmkeps och solglasögon går det fint.

Det är dock inte alla som gillar snö. Jag syftar då på de som mår riktigt dåligt av kyla och snö. Som en kompis som har köldallergi, en annan med fibromyalgi eller den tredje med MS. Medan jag är glad över snön finns det andra som lider riktigt. =(

Tänkte på det, att på nåt sätt "krockar" vissa handikapp ibland. Tex vill en synskadad ha en riktigt markerad trottoarkant, så att det går att känna var vägen börjar, medan den som sitter i rullstol eller använder rollator vill ha ett helt slätt underlag. För ett tag sen läste jag i tidningen om en kvinna som bokat flygresa med ledarhund, men skulle få avstå sin plats i planet om en hundallergiker bokade biljett på samma plan!!! (Den historien slutade tack och lov med att den som bokat först hade företräde.) Själv var jag på ett möte häromdagen där det även befann sig en kvinna med Downs Syndrom. Hon pratade väldigt högljutt för sig själv hela tiden, vilket gjorde det i stort sett omöjligt för mig att höra vad som sades. Hon hade förstås lika stor rätt som jag eller någon annan att vara där och samtidigt var det riktigt trevligt att hon faktiskt var där. Nej, det är inte lätt alla gånger men det underlättar förstås om vi alla visar varandra hänsyn.

2 kommentarer:

  1. Precis....me not like vintern.....
    Tänkte på dig i morse när jag väntade på bussen, känner du markeringarna som är gjorda i trottoaren nu när det är snö och de knappt är synliga?
    Och, ja eld i baken är väl det minsta man kan säga när du rusar fram.....hur är det nu målet är inget vägen är allt?!

    SvaraRadera
  2. HA! Glöm det där med att hitta några markeringar i snön! Fast, jag kan ju se ganska bra om det är vit snö (inte brun lervälling), så det brukar fixa sig ändå.

    Målet är allt ivägen, eller hur det nu var? Nåt brukar jag snubbla över i alla fall ;-)

    SvaraRadera