Tycker det är det enda jag gör nuförtiden - tränar.
Började jobba igen i torsdags, visserligen bara på halvfart, men ändå. Nu är det dags att träna på ljuden i min arbetsmiljö. Inte så lyckat kanske med öppet kontorslandskap, men det är så det ser ut. Att tala i telefon har blivit lite svårare nu, eftersom jag bara har FM-sändare på mitt ena öra, där jag har den gamla hörapparaten. Det ska fungera att sätta FM-sändare även på CI:t men jag "ska inte kunna" höra i telefon med CI:t ännu (säger "DOM"), så jag får ha tålamod och träna lite mer först...
Tyvärr fick jag ett tråkigt besked av min stf chef första dagen tillbaka på jobbet. De ville plötsligt att jag skulle ändra mina arbetstider framöver, vilket helt tog all musten ur mig. Ska verkligen den som är halvt sjukpensionär och fn dessutom delvis sjukskriven och "arbetstränar" lösa personalsituationen på jobbet med sin hälsa? frågade jag mig. Nnaturligtvis åkte jag på migrän och sedan gick i stort sett hela helgen åt till att älta fram och tillbaka och fundera och jag orkade nästan inte alls träna med mitt CI.
Många tycker att jag är så positiv och har en sån livsglädje trots mina handikapp, men även jag drabbas av deppiga stunder. Detta var verkligen en sådan stund. Jag pratade med familj och vänner och alla ställde sig frågande till agerandet och sa att så kan de bara inte göra. Du får kontakta facket, sas det. Jag hade visserligen samlat information och visste jag att jag borde ha rätten på min sida, när han plötsligt kom tillbaka till mig i tisdags och bad om ursäkt för om jag hade missförstått honom. Han hade ju bara tänkt fråga OM jag kunde tänka mig ändra mina arbetstider. Vadå missförstått? Det var inte så du sa i torsdags, svarade jag. Nej, det blev visst fel, svarade han. OK bra, då glömmer vi det nu..
Lättare sagt än gjort, förstås. Det hela var så onödigt, nu har jag varit ur form i fyra dagar och det är svårt att få upp farten igen. Jag som är beroende av all min tid och ork till att träna med CI:t behövde verkligen inte detta... Som syn- och hörselhandikappad är man tyvärr hela tiden fullt koncentrerad och det gör en så trött att den lilla marginal som blir över med ork och energi sällan räcker till när något exceptionellt inträffar.
Som väl är, har jag medlemskort på Sats och kan gå och träna så ofta jag vill. Fn är spinning och zumba det jag helst tränar. Fysiskt träning känns jobbigt för stunden, men OJ vad gott det gör i flera dagar efteråt! Zumban kan vara lite trixig, men jag brukar ställa mig längst fram och berätta för de som står närmast mig att jag är synskadad, så att de inte tar alltför illa upp när jag knockar dem. Att jag är hörselskadad ser de, för jag sätter upp håret och hörapparaterna syns. OM de förstår, vill säga. Den allmänna uppfattningen om den saken verkar vara: Du har hörapparater, då hör du. Samma med synen: Du har glasögon, då ser du.
Jag bara älskar latinomusik och att då få dansa och svettas i en hel timme till salsa och liknande ger både glädje och endorfiner. Spinning är en annan sak: Där sitter man på sin cykel och den står - förhoppningsvis - stilla där den står. Jag har en speciell cykel som jag brukar "tinga" där jag ser och hör instruktören bäst. Skulle nån annan ha tagit "min" cykel har jag tränat mig på att 'diplomatiskt' köra bort vederbörande ;-) Skämt åsido, det är inte kul att köra bort någon, så jag försöker helst se till att vara där i väldigt god tid. Jag är en sån där tidsoptimist och att behöva vara ute i extra god tid är svårt, så det är också en sak jag måste träna mig på.
Nu tränar jag på att försöka höra musik. Det är ingen njutning, men jag hör att det är en massa ljud där och det är kul att försöka lyssna på, om inte annat. Ibland kan jag känna igen en låt som jag hört tidigare, men det tar ofta ett bra tag innan jag hör vilken låt det är. Sång är verkligen INTE vackert, men det är ändå kul att försöka gissa vad jag hör för något.
I lördags gick jag med en kompis på stan och efter en kilometer frågade hon: Går jag inte på fel sida, förresten? (Folk har tills nu varit tvugna att gå på min högra sida, om jag över huvud taget skulle kunna uppfatta något av det som sades.) Jo, svarade jag, men jag ville testa. Och det funkade ju faktiskt rätt bra! =) Jag tränar på...
Idag var jag på möte med ett par tjejer från DövBlindteamet. Först var vi en sväng på stan, så att jag fick träna mig i att använda min vita käpp på det mest effektiva sättet, bland annat i trappor och rulltrappor. Jag vågar inte riktigt lita på käppen, så jag stirrar ofta ner i marken när jag går, men det är ju det jag ska träna mig på att undvika. Låta käppen "se" vad som finns på marken och själv koncentrera mig på att lokalisera mig.
Efter käppträningen satt vi och fikade och då fick jag samtidigt träning i teckenspråk. Så småningom ska/vill jag lära mig mer av och träna på taktilt teckenspråk och framför allt "haptiska signaler". Men haptiska signaler menas tex om jag är ute och går och den som går bredvid mig vill att jag ska stanna: Då är det snabbaste och enklaste sättet att lägga handen tungt på min axel och "stoppa mig". Man kan markera på ryggen/armen på den "dövblinde" med ett kryss för att "gå på toaletten", en knuten näve som "maler" på ryggen = kaffe osv.
Nähä klockan går och nu är det snart dags för mig att ge mig iväg på ett träningspass Zumba igen, ser jag. Hoppas jag inte låtit alltför negativ nu i mitt blogginlägg. Jag lovar låta mycket gladare nästa gång! =)
1 Kommentar:
Tina sa...
- Nja nu var det ju inte meningen att hänga ut någon chef här i bloggen, för det redde ju ut sig som ett "missförstånd" till slut.
- Vad jag ville få sagt var mer att min toleransnivå är så låg och att det ska så lite till för att jag inte längre skall ska känna mig så "GLAD".
- Nu till endorfinerna! =)
