"Flapp-ljudet"

Nu har jag bestämt mig för vilken hörapparat jag helst vill ha. Hoppas bara Försäkringskassan godkänner det också! Det är nämligen inte den billigaste apparaten... Fast, de billigaste hörapparaterna skulle förstås ändå inte räcka till mig. Jag har en "mycket grav hörselnedsättning" och då är urvalet inte lika stort. Fördelen med denna är att det går att rikta hörseln och det gillar jag skarpt! Säg att man sitter i en bil, eller sitter vid ett bord och den man pratar med sitter bredvid i stället för mittemot. Det kan bli svårt att vrida huvudet mot den som pratar hela tiden för att avläsa och då är det smidigt att kunna ställa in hörapparaten mot den som talar. Speciellt nu, när jag har CI på ena örat och fortfarande har hörapparat på andra örat.

Tyvärr har jag i och med operationen tappat min riktningshörsel, så det är väldigt förvirrat att förstå var folk befinner sig någonstans. Ofta står jag och snurrar runt en stund innan jag hittar dem. Fast det är klart, då får jag ju motion på köpet. Inget ont som inte har något gott med sig... ;-)

Senaste veckan har jag upptäckt ett par nya ljud: Gick nerför trappan från min lgh på tredje våningen. Eftersom jag lider av "Tidsoptimism" var jag lite stressad och medan jag hade käppen i ena handen höll jag på att stoppa ner saker i väskan med den andra handen och försökte samtidigt undvika att snubbla i trappan. Någonstans under armen hade jag min keps och ett par handskar när jag plötsligt hörde ett "Flapp-ljud" som jag inte rktigt tyckte hörde dit. Jag stannade till för att se vad det kunde vara... Då upptäckte jag att min ena skinnhandske låg i trappan. Det hörde jag! I vanliga fall skulle jag gått ner och ut genom ytterdörren och först då upptäckt att handsken inte var med, stressad fått låsa upp dörren igen, springa upp för de tre trapporna medan jag förtvivlat letat efter min handske och blivit ännu senare eller åtminstone ännu mer stressad och irriterad. "Flapp" låter alltså en skinnhandske i marmortrappan.

På pappas födelsekalas i fredags upptäckte jag att mammas gökur tickar ljudligt. "Vad är det för ljud? Är det klockan som tickar?" frågade jag. "Ja, det måste det vara" sa pappa "men det kan ju inte ens jag höra!" utbrast han sen.

Häromdagen kom jag att tänka på att jag de senaste veckorna börjat prata mer med folk, tom med såna som jag inte är personligen bekant med. Folk i affären, småpratet i köket på jobbet, i kön vid busskuren osv. Tidigare undvek jag att säga något eller inleda samtal eftersom jag "ju ändå inte skulle höra vad de svarade". Jag brukar tex ge mig ut från gymmet på fredagsmorgnarna med ett försynt "Trevlig helg" och hoppas att de hör, men tänkt att det gör de nog inte i alla fall. Nu i fredags upprepade jag mitt "Trevlig helg" och upptäckte till min glädje att det gör de visst det. Inte hörde jag exakt vad de sa till mig, men responsen kom från flera håll som ett direkt svar på min kommentar, så det var ingen tvekan om att de önskade mig detsamma. =) =) =)

Satt för ett tag sen och försökte leta bloggar som andra dövblinda hade skrivit, så jag googlade på "döv blind" och ramlade in på en sida där en ung tjej kommenterade att hon sett två döva personer teckna på en restaurang. När de reste sig för att gå vecklade den ene ut en vit käpp och hon blev helt ställd. Senare hade hon sett dessa personer på stan och var full av beundran och fascination. När jag läste hennes rader tänkte jag: "Och? Var det nåt?" För jag är ju van och jag tycker inte att det är något märkligt med det. Inte numera. Inte eftersom jag själv tillhör kategorin "dövblinda". Jag är så inne i detta att jag alldeles glömt hur "vanliga" människor faktiskt ser på "oss". Och DET är intressant. Själv går jag ibland runt och tänker att andra tycker att jag är besvärlig som vill stå på en speciell plats under zumbapasset, som alltid vill ha en speciell spinningcykel, som vill att de tänder upp ljuset och drar ner volymen på musiken hos vänner osv. Tänk om det istället är så att de faktiskt är fascinerade av att jag gör alla dessa saker som alla andra också gör, handikappen till trots. Tänk om de kanske tycker att jag är "wow" som inte sitter hemma och ugglar utan går på gymmet, går ut och dansar salsa, shoppar kläder och fikar på stan som vem som helst. Tänk om jag faktiskt är en inspiration och inte en irritation? Tål att tänka på...

I lördags lyssnade jag på ett föredrag av ögonläkare Sten Andreasson. Vi - pojkvännen följde med =D - befann oss i FSDB:s (Föreningen Sveriges DövBlinda) lokaler i Malmö och salen var full av just "DövBlinda". Många var döva men hade synrester i olika grad och använde teckenspråk. Andra var som jag, hörselskade till olika grad och med olika grader av synskada. Någon är i princip helt blind, men hör halvhyfsat. På stället fanns teleslinga så att de som använde hörapparat kunde ställa om sina hörapparater och få ljudet direkt i örat, medan det för de dövas del fanns tolkar som tecknade. Tänk att de kan teckna efter den som pratar och samtidigt lyssna efter vad de ska teckna härnäst - utan att tappa tråden! SÅ duktiga de är! Allt fungerade så smidigt och hade man bara tittat in i lokalen och sett när dessa människor satt och fikade skulle man aldrig trott att det var ett gäng DövBlinda. Såvitt jag såg var det inte så många som använde sig av taktilt teckenspråk mer än vid ett par tillfällen, men det förekommer ju också. Vita käppar vecklades ut ibland och en del letade lite förvirrat efter varandra emellanåt. "Var är du nu Kalle?" Kalle hör dock inte att Pelle ropar efter honom, men Lisa uppmärksammar situationen och leder Kalle fram till Pelle. Jag som själv är DövBlind upptäckte att det i detta fallet är jag som fascineras över hur bra allt fungerar och att det inte är något konstigt med detta. För några år sen sa jag: "Nej, jag är inte DövBlind, jag tillhör inte DOM!" Fast nu vet jag att DOM är precis som alla andra; trevliga och intelligenta människor med humor och med olika intressen, precis som de alltid har varit. Någon går gitarrkurs, en annan sjunger i kör, en tredje spelar nyckelharpa osv. Vi är ju allihop helt vanliga människor som drabbats av handikapp. Det innebär inte att vi slutar göra vissa saker precis som vi alltid har gjort. För vi gör det mesta som vi alltid har gjort, fast vi kanske gör det på ett nytt sätt. Imorgon är de ett gäng som åker bussresa ner till Tyskland för att julshoppa. Den enda skillnaden är att det kommer att vara några DövBlindtolkar med på resan. För övrigt kommer de säkert att shoppa precis samma julklappar som de alltid gjort och mängden Glühwein som inmundigas kommer definitivt att vara densamma som innan de blev "DövBlinda".