Visar inlägg med etikett Färdtjänst. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Färdtjänst. Visa alla inlägg

torsdag 4 oktober 2012

DövBlind & O-Glad


Livet är inte alltid på topp. Inte ens för "DövBlind & Glad". 

Man får lov att vara ledsen ibland, har jag hört. Jag försöker att alltid vara den "glada" men inom mig kan jag emellanåt känna mig helt annat än glad. Då tar jag fem djupa andetag och trycker undan den där känslan och så är jag "glad" igen. Det funkar inte alltid, kan jag väl erkänna ;-)

Just nu har jag nått kulmen på en väldigt jobbig period. (Jag hoppas det är kulmen, för då betyder det att jag snart är på rätt väg igen.) Det är nog oundvikligt att det kommer sådana här svackor när man har en så kallat "progredierande" (tilltagande) diagnos oavsett vilken... 

Att förlora syn- och hörsel gradvis ställer till det ganska mycket. Man tror sig ha hittat en nivå där man med vissa hjälpmedel och positiv inställning kan fixa det mesta. Så smyger sig förändringarna på med följd att man utsätts för allt fler situationer där de svaga sidorna i och med handikappet/-en blir allt mer påtagliga. Till sist rinner bägaren över. Det är där jag befinner mig nu. Jag vet att det kommer att kännas lättare så småningom, men just nu har det varit mycket.  

Sådana här svackor har jag haft förr och de kommer säkerligen att dyka upp igen. Tack-och-lov har jag märkt att återhämtningstiden har blivit kortare för varje gång! Vad tror jag då har varit den utlösande faktorn den här gången? Det är förstås inte bara en sak, utan många tillsammans... 

På jobbet har jag mötesmikrofoner som mina kollegor tyvärr inte varit så flitiga med att vilja använda. Nu har jag cheferna på min sida, så förhoppningsvis sker det förändringar framöver, så jag också kan höra vad som sägs. Tack vare de nya cheferna finns det dessutom numera lysrör i det förut så mörka köket på jobb! =) Där har jag nämligen mer än en gång vält ut både våt kaffesump och fulla kaffemuggar, stött emot och krossat glas mm... Nyligen möblerades det om lite på arbetsplatsen, så jag känner inte lokalerna utantill längre. (Ge mig några månader, så ska jag nog ha lite mindre antal blåmärken.) Vi har urgamla skramliga plåtskåp placerade intill mitt skrivbord som, trots att jag fått akustikanpassad arbetsplats tydligen SKA stå vid min arbetsplats och med tanke på att ingen kedja är starkare än dess svagaste länk så känns det som om hela den påkostade akustikanpassningen varit förgäves... Att dessa skåp inte förbättrar akustiken förstår en femåring, men... Tidigare har kollegorna haft ärenden till och dragit i de slamriga lådorna kanske fem-tio gånger per dag, men nu har man dessutom valt att flytta över saker i skåpen så att de numera används hundratalet gånger per dag med påföljande obehagliga ljudstörningar för mig. Visst, jag kan ju stänga av CI:t men då kan jag inte sköta mitt jobb... 

Hemma har jag drabbats av apati i form av totalt förfall... Jag orkar inte städa undan ordentligt. Kläder hamnar i högar över stolar och bord, om de ens kommer upp ur tvättkorgen, post hamnar i högar bredvid spisen, träningsväskan ligger uppslagen på golvet tills den ska packas nästa gång, den rena disken kommer aldrig från diskstället till skåpen. Tacka fasiken för att jag inte hittar mina saker! ;-)  Som det ser ut nu tillåter jag ingen komma på besök hos mig och det känns faktiskt fruktansvärt ledsamt. Det värsta är att jag inte vet var jag ska börja. Jag står och tittar ut över röran, lyfter i några saker, men hittar inget tomt ställe att flytta sakerna till och sen ger jag upp. Det känns som om det nästan är TUR att jag har ett så litet synfält som jag har, för hade jag kunnat se allt på en gång, hade jag väl emigrerat till en liten stuga uppe på kalfjället. Fast vem vet, kanske hade jag rent av sett VAR jag skulle börja om jag haft normal syn??? ;-) 

På min lediga tid försöker jag gå på Sats för att träna min TYVÄRR allt mer omfångsrika lekamen, men mitt gamla diskbråck (diskBRÅK, det hör man ju på ordet) bråkar med mig, liksom en gammal dansskada (en tjusig "dip" som slutade med whiplash) så jag tillbringar mer tid hos kiropraktorn och "plågomassören" (ont skall med ont fördrivas) än jag gör på Sats nuförtiden... 

Färdtjänsten är ett stressmoment för sig och jag bävar för när jag blir tvungen att anlita dem nästa gång. Länk till artiklar på Helsingborgs Dagblad HÄR. 

Några plus finns det förstås i mitt liv just nu, där massage är ett av orden. "Taktil massage" har jag fått förmånen att uppleva några gånger genom ett projekt hos DövBlindteamet (ska inte skriva mer om det just nu, eftersom det är på utvärderingsstadiet) men det ligger (precis som kökslampan på jobb och "plågomassagen") på stora PLUS-sidan hos mig just nu. Skönt att kunna hämta energi någonstans för just nu behöver jag det verkligen!  

Nu ska jag ta mig i kragen, trotsa hällregnet och gå ner på stan för att köpa svankkudde till jobb. Min chef sa att jag fick köpa en ny, för den gamla som har mer än tio år på nacken har helt gett upp... 

Fram tills för någon månad sen var jag och pojkvännen ute och gick långa promenader jämt och ständigt, men de har i och med arbetsbelastning (han) och mörkare dagar (jag) tyvärr runnit ut i sanden på sistone, så om jag ändå är ute och blir blöt kan jag lika gärna ta en extra sväng längs havet. Yes! Det får blir dagens utmaning! Sova på soffan kan jag göra när jag kommit hem... 


.


onsdag 18 april 2012

Gubbjävel! Version 3.1 och 3.1.½ (Var kommer de alla ifrån?)


Igår tidig kväll, solen sken ganska skarpt i ögonen. Knatade bort till busshållplatsen. Skulle iväg en sväng för att dansa salsa. Humöret på topp. 

Buss dyker upp på hållplatsen, jag som kommer utifrån solljuset ser nästan ingenting. Jag upplever det som mycket mörkt i bussen. Känner mig fram med händerna, hittar kortläsaren och lyckas betala med busskortet. Sätter mig därefter ner på närmaste platsen, den längst fram i bussen alldeles vid dörren, till höger i färdriktningen, eftersom det inte sitter någon där. 

Men bussen kör inte iväg. Istället hör jag en ilsken röst som ryar. Vad är det som händer, tänker jag och får till sist syn på att chauffören vänt sig mot mig. Vad nu då? Jaja, jag får väl ta fram busskortet igen. Han ville väl se legitimation eller något, eftersom jag har ett så kallat Servicekort. Här bör nämnas att chauffören talar med mycket svår brytning och eftersom jag hör så dåligt som jag gör, har jag mycket svårt att uppfatta vad han säger. 
"Vad sa du?" frågar jag. 
"Oppta!" skriker han åt mig och reser sig ur förarstolen. 
"Ursäkta men jag hör inte vad du säger." 
"Oppta!" Nu har jag lyckats få in hans ansikte i synfältet och lyckas medelst läppavläsning få fram följande: "Den platsen är upptagen!" 
"Va?" säger jag, för där sitter ju bara jag. 
"Den är upptagen! HAN ska sitta där!" Och då får jag syn på en förskrämd pojke i sex- sjuårsåldern som står i gången intill chauffören. 

(Varför pojken står där och inte sitter på "sin" plats förtäljer dock inte historien. När jag senare ser likheten mellan dem förstår jag att det är busschaufförens son. Det får jag ganska klart för mig senare när jag hör pojken prata med chauffören och detta sker på ett för mig helt obegripligt språk.)  

"Ehh, jaha... Alltså, jag är synskadad. Jag hade ingen aning om att den platsen var upptagen." 
"Nej, jag förstår det. Det är därför jag säger det till dig! Den platsen är upptagen, du får flytta dig! HAN ska sitta där!" 
"Jaha, ja..." säger jag och reser mig upp. 
"Du får flytta dig, HAN ska sitta där!" skriker "Gubbjävel Version 3.1" (Det är det namn jag nu i tysthet har gett honom.)
"Jaja, jag trodde den platsen var till för synskadade. Jag ska..." säger jag medan jag plockar upp min vita käpp ur väskan. Nu kan jag inte famla mig fram med händerna längre, nu måste jag ha min käpp, för att känna mig fram i den mörka bussen. 
"Du får flytta dig, den är upptagen!" 
"Jaja, lugna ner dig nu." säger jag alldeles lugnt medan jag vecklar ut käppen och går bakåt i bussen. Genast är det en person som reser på sig så jag kan få dennes plats istället. Undrar vad de andra i bussen tänkte egentligen???

Själv blev jag fruktansvärt ledsen. Ska JAG behöva få utskällning för att jag sätter mig på en - till synes - ledig plats, som dessutom är reserverad för just handikappade? Och är det riktigt att en busschaufför som inte kan få barnvakt till sin son ska få bete sig som han gjorde??? Visst, jag har rätt till Färdtjänst, men jag undviker det gärna om jag KAN åka buss istället, men om det är såhär man ska bli bemött av busschaufförerna, då kanske jag ska boka Färdtjänstbil framöver istället?

Ett antal hållplatser senare hoppar jag av bussen och går mot salsastället. För att komma dit måste jag bland annat korsa en gata via ett övergångsställe. När jag kommit över halva gatan kommer "Gubbjävel Version 3.1.½" (Välförtjänt namn även här.) körandes i en bil och klipper nästan fötterna på mig. Bilen kommer bakifrån mig och svänger alltså in till höger precis framför mina fötter. Jag blev så förbannad, så käppen råkade lyftas ett par decimeter från marken och "nudda" bilen. Med lite tur tror den gubbjäveln att han fått ett stort stenskott i lacken... 

När jag sedan tog bussen hem igen möttes jag med ett stort leende från en jättegullig chaufför som sa: "Och du klarar dig själv, eller?" "Jajamensan! Tack!" sa jag, log brett där jag satt: På den närmaste platsen, den längst fram i bussen alldeles vid dörren, till höger i färdriktningen eftersom det inte satt någon där =)


.

torsdag 26 januari 2012

Färdtjänstutvärdering T1


Nu är det gjort ordentligt! Nu har jag dubbelt så stort underlag för att utvärdera Färdtjänst och jag ger en mycket stark fyra av fem möjliga så här långt. Att det inte blev femma beror faktiskt endast på att man inte kan beställa sin resa på annat sätt än via telefon. Att gubben som åkte med i bilen igår var äckligt förkyld, ja, det är ju inte Färdtjänsts fel...

Idag var visst chauffören tio minuter tidig och jag som passat på att gå på det där "hemliga" stället kom ut till en tom bil där motorn var igång. Det stod Tomelilla-Trelleborg på den, så jag tänkte att: "Nej, det är inte den som väntar på mig..."

Men ett par minuter senare kom chauffören ut - han hade visst varit inne i lokalerna och kikat efter mig. Det var visst den bilen jag skulle med. En stor - och som sagt helt TOM - minibuss med plats för ett tiotal personer. Det var bara jag som skulle åka i den och vi skulle direkt till Helsingborg tack-o-lov. Kändes lyxigt, men jag antar att den å andra sidan skulle hämta folk med rullstol, permobil eller annat i Helsingborg...

Chauffören var en liten man med ett stort leende som såg så mysig och glad ut att jag gärna hade konverserat med honom hela vägen hem - om det inte varit för att han bröt på någon sorts utrikiska - tror det var på nåt öststatsspråk. Tyvärr, tyvärr - det körde ihop sig redan när han frågade efter mitt personnummer och sen sa en mening som jag inte kunde uppfatta eftersom jag inte kunde avläsa hans läppar när han satt bakom ratten... Efter fyra omfrågningar insåg vi nog båda att vi bara skulle sitta tysta och vara nöjda ändå samt njuta av det underbart vackra vädret. En orange sol mot en härligt blågrön himmel höll på att gå ner över Öresund och denna vy kunde vi beundra hela vägen hem =)

Förvisso inte dagens solnedgång över Öresund, men väl så vacker!

Jag var hemma strax efter klockan fyra. Lika snabbt - nej snabbare - som jag själv skulle ha kört om jag kunnat (fått). Denne chaufför körde utan att blint följa GPS:en och smidigt som en oljad ål kom vi ut till motorvägen via en genväg som jag aldrig själv skulle ha kommit på. 

Utvärdering så här långt: Utmärkt, Färdtjänst! TACK! =)

.

onsdag 25 januari 2012

Oskulden borta!


Idag har det skett till slut.

Visst var det lite obehagligt till en början men kanske inte riktigt så illa som jag befarat.

Dock kan jag ha råkat ut för en smitta... =(

Jag har nämligen blivit av med oskulden.

Färdtjänstoskulden, alltså!

Berättade i mitt förra inlägg om oron jag kände inför mitt livs första resa med färdtjänst. Bilen skulle enligt överenskommelse komma klockan 15:15 till Hörsel- och Dövenheten i Lund och endast några minuter efter avtalad tid kom bilen. Den var redan full av folk och jag, som var siste man (jaja, kvinna, då) fick äran att sitta i mitten i baksätet, inklämd mellan två äldre damer. Men men... Det var i alla fall inte kallt i bilen trots de fyra minusgraderna utomhus. I framsätet satt en äldre DÖDSFÖRKYLD herre som hela tiden snörvlade hostade och nös samt kom med små klämkäcka kommentarer till chauffören som kanske inte var alltför förtjust i att bli störd. Han hade nämligen full koncentration på GPS:en hela tiden, vilket var ganska uppenbart när han gång på gång gjorde märkliga u-svängar där till och med jag skulle ha hittat rätt... För övrigt var det en väldigt rar liten grabb som talade skånska utan någon som helst brytning ;-) 

Vi åkte en liten sightseeingtur inom Landskrona på vägen där en av damerna hoppade av med kommentaren: "Ja, det blev en lååång resa det här!" Undrar just var hon hade blivit upphämtad - och NÄR? Efter totalt sisådär en och en halv timme var jag hemma. Det var väl inte så illa, tiden var ungefär densamma som om jag skulle åkt buss och tåg... MEN jag är väldigt upprörd över gubben som åkte färdtjänstbil i DÖDSFÖRKYLT tillstånd! Så gör man bara inte mot sina medmänniskor, anser jag!!! Är man så sjuk så stannar man fanimig hemma och åker inte ut och smittar ner en massa andra. I en liten personbil har man ju inte en chans att komma undan. Hoppas för egen skull att det är "basselusker" som jag redan haft, annars GRRR! 

Nä, nu ska vi tänka positiva tankar här: JAG är frisk! Jag ÄR frisk! Jag är FRISK! JAG ÄR FRISK!


.

tisdag 24 januari 2012

Nervös inför morgondagens färdtjänstpremiär!


För ett par veckor passade jag på att ringa färdtjänst när jag var på jobbet (det är där jag kan tala i telefon) för att få lite information samt fråga efter en mailadress för att kunna beställa färdtjänst framöver. Nej, fick jag till svar, det finns INTE möjlighet att beställa färdtjänst på något annat sätt än via telefon. Om man inte själv kan ringa, får man be någon annan göra det åt en... Så tog hon upp exemplet att de som är dementa eller har Alzheimers; de måste alltid ha hjälp med att ringa efter färdtjänst... Tack, för den jämförelsen!!!

Saken är ju den, att OM jag har någon i närheten, tex pojkvännen, familjemedlem eller kompis, då behöver jag ju inte färdtjänst. Och jag kan ju inte precis ringa på hos grannarna (som jag för övrigt inte känner) och be dem boka färdtjänst åt mig. Dessutom jobbar de på dagarna...

Enligt kvinnan på färdtjänst står det i lagen att de ska förmedla transport och det är det de gör. Det är inte deras sak att se till att folk som inte hör kan nå dem... Nähä =( 

Jag har dock - via Anne-Majs blogg läst att hon har ett texttelefonprogram som heter Flexitext på datorn. Har provat ladda ner det, men är inte fullt så teknisk att jag vet om jag lyckats få det rätt. Får se, möjlighet till texttelefon finns kanske på datorn ändå?

I förra veckan tog jag mod till mig och ringde (från jobb förstås) för att boka resa hem från Lund imorgon och på torsdag, då vi ska ha uppföljningsträff för en grupp som CI-opererats senaste året. Jag kom fram till en mycket trevlig skånsktalande kvinna - hon talade utan någon slags brytning, menar jag. (HUR ska det gå i framtiden, när senegaleser och ukrainare ska svara på beställningscentralen, det frågar jag mig oroligt?) Som sagt, hon var väldigt trevlig och hjälpsam och kom till och med överens om att meddela chauffören ett sms-nummer till mig OM han skulle bli väldigt sen eller något skulle inträffa. Klockan 15:15 skulle bilen komma.

Resan TILL Lund då? Jo, men då passar jag på att åka med pojkvännen som har sitt jobb åt det hållet =)

Nu sitter jag här och är fånigt nervös inför resan: Kommer bilen att komma i tid? Kommer den att hitta till rätt adress? Kommer jag att få åka direkt hem till Helsingborg eller ska vi ut på sightseeing Skåne runt? Tänk om resan tar väldigt lång tid och vi ska vänta nånstans på någon annan och jag blir kissnödig? Jag har bokat ett BodyPump kl 17:30, kommer jag att hinna det? Kommer det att vara en pratsam chaufför som jag inte hör eller ens förstår? Ska jag dela bil med tre andra personer som kanske hostar och snörvlar eller är jag ensam i bilen? Ska jag sätta mig i fram- eller i baksätet? Usch, vilka fåniga tankar jag har. Det ska säkert gå bra! Återkommer med rapport i annat blogginlägg. 



.