Delar här med mig av mina tankar och kåserier, främst ur mitt liv som s.k. DövBlind. Med ironi, humor och glimten i ögat vill jag visa att livet kan vara alldeles, alldeles underbart eller, på ren svenska, skitkul, trots (ibland tack-vare) att jag har två, f'låt ett handikapp ;-)
Visar inlägg med etikett Vita käppen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vita käppen. Visa alla inlägg
söndag 30 december 2012
Sånt där vanligt som andra inte ens tänker på att det kan vara jobbigt...
...och inte jag heller. Inte förrän det var ett faktum.
Vi tog först en promenad längs stranden i Domsten. Kallt och blåsigt var det, men ändå härligt! Utsikten mot Kronborg på andra sidan sundet går inte av för hackor.
Sedan åkte vi vidare till Viken för att fika på "Konditori Öresund", som vi nyligen upptäckt. Varsin kanelbulle och kaffe blev det. "Jag passar på att gå på 'hemlighuset' medan du hämtar kaffet. Håll koll på min väska är du snäll." Öppnar en dörr dit jag tror att jag ska gå. Det visade sig vara beckmörkt innanför dörren och någon sa: "Du ska gå nerför trappan."
Trappan?! Vilken trappa? Jag ser ingen trappa! Då vände jag tillbaka och plockade upp min käpp ur väskan. Här gås minsann inte i några beckmörka trappor hur som helst. Utan käppen kan vi konstatera att det hade kunnat gå riktigt illa, för det saknades räcken och trappan var inte symmetrisk. Väl innanför dörren letade jag strömbrytare. Som vanligt sitter den inte där den ska sitta. I detta fall tog det bara en minut att finna den. Till vänster en decimeter ovanför kaklet, på cirka 1,80 meters höjd...
Tillbaka vid vårt bord på det mysiga gamla konditoriet (gissningsvis femtiotal, antagligen äldre) hör jag min pojkvän (F) säga:
"Är du rädd för spindlar?"
"??? Nej, inte precis. Hurså?"
"Jag bara undrar, för det kryper en där på väggen bredvid dig nu." (Egentligen ganska tokigt av honom att fråga för tänk om jag varit livrädd för spindlar! Med min taskiga syn hade jag egentligen kunnat sitta där hela eftermiddagen helt ovetandes ;-) Det man inte vet, har man ju inte ont av - sägs det... Dessutom satt det ett par i åttiofemårsåldern vid bordet bredvid oss. De kunde ju blivit vettskrämda och fått hjärtstillestånd om jag börjat springa runt och skrika. Vilket jag definitivt hade gjort om det nu varit en l-rv istället...)
Vänder mig mot väggen och ser ingenting. Absolut ingenting. Han lutar sig fram och pekar. Jag ser fortfarande bara väggen. Letar och letar och NU ser jag den. Den är en sån där tunn en, med jättelånga (jaja 3-4cm, då) smala ben och ganska liten kropp. Den kryper upp och ner och trillar ibland några centimeter. Jag är inte på långa vägar så rädd för spindlar som för l-rver (L-rver ska vi bara inte nämna!) men jag ger mig inte precis på att klappa spindlar heller...
Då och då tittar jag upp mot väggen för att ha någon sorts kontroll över var den är. Jag vill inte att den ska krypa på mig, eller ner i min väska. Var gång får jag leta, eftersom jag hela tiden tappar bort den. Faktum är, att det räcker med att jag tittar 2cm vid sidan om den, så är den borta ur mitt synfält.
Sen går vi ut ur fiket, det har blivit riktigt mörkt och jag stapplar försiktigt fram medan F säger utan att jag hunnit fråga: "Det är bara att gå, här är inga trappor."
Imorgon ska vi fira nyår tillsammans med ett annat par och vi åker bara snabbt inom Ica Maxi. Tydligen hade halva norra Helsingborg samma tanke just precis då!!! Jag ber F att han ska köra kundvagnen så att jag kan hålla fast i den medan vi går runt och letar varor. URK! Utan honom hade jag fått fullständig panik där inne. Att vettskrämd passera gången mellan potatisen och morötterna med skräck i blicken därför att folk korsar min väg från alla möjliga håll gjorde mig helt slut, så till sist stod jag bara klämd mot vagnen som i sin tur var uppklämd mot chipshyllorna, mot köttdisken eller mot potatisen medan han sprang runt och plockade saker. "Maizena!" "Ok, är det en gul förpackning?" "Tror det." Han såg ut som ett barn på julafton när han kom tillbaka för han hade hört en kvinna säga: "Såja, nu ska jag bara ha Maizena också." Smart som min F är, tog han genast rygg på henne och sparade tio minuter ;-)
När vi kom ut i regnet på den galna parkeringen höll jag krampaktigt i vagnen. En så enkel och sak som att passera en parkering för att gå till bilen och lasta in varorna kostar mig en halv dags energi och så mycket kändes det inte som jag hade kvar just då. Nu är jag glad att jag är hemma och att köttet ligger i mitt kylskåp.
Att städa köket och tvätta golven blir en 'baggis' efter detta dagsverke.
Etiketter:
Omvärld,
Städning,
Tunnelseende,
Utflykt,
Vita käppen
måndag 10 december 2012
Jo, men... Något smart har jag faktiskt gjort! (Nr 1 i Dövblindas bloggstafett.)
"Nu går bloggstafettpinnen till Tina på bloggen Dövblind & Glad: Vad är det smartaste du gjort som dövblind?"
Que? Smart? Jag? Anne-Maj måtte inte känna mig särskilt väl, tänker jag ;-) Ber om extra betänketid, men regeln säger max en vecka.
Då pratar jag med en av mina "äldsta" och närmaste vänner. "Du P, vad har jag gjort för något smart i samband med min dövblindhet?" Då svarade hon: "Jag tycker du har blivit mycket bättre på att använda orden 'hörselskadad' och 'synskadad'. Du får en helt annan förståelse från folk när du säger så i stället för när du säger att du 'hör dåligt' eller att du 'ser lite dåligt'. Sen att du har skaffat den där knappen från Hrf (Hörselskadades Riksförbund) där det står 'Tala tydligt, jag hör inte så bra' som du har på jackan, den funkar ju jättebra! Och att du vågar visa att du har din käpp, det är verkligen smart av dig."
Jag funderar en stund och tänker att: "Jaha, jooo, det har hon väl rätt i..."
I morse kom det absolut bästa svaret på frågan när jag blev väckt kvart i sex av ett slags vibrerande. "Åh nej, nu är de ute och skottar snö på gatan med snöplogen. Låt mig sova en kvart till, tills klockan ringer på riktigt!" Men vibrerandet slutar inte. Det märkliga är att det är ett slags rymtiskt vibrerande. "Inte skottar de snö på det där viset? Bäst att kolla vad som händer där ute." Då slår det mig att det kan ju vara vibratorn jag har under kudden som talar om att 1) telefonen ringer 2) dörrklockan ringer 3) ett barn gråter (glöm det, det finns varken gråtande eller glada barn i min lägenhet) eller 4) brandvarnaren tjuter. Jag ser att det blinkar häftigt på "brandvarnaren" och jag far upp ur sängen piggare än en mört som fått napp på världens fetaste mask. Ute i vardagsrummet blinkar brandvarnaren för fullt, men jag känner ingen rök någonstans. Jag öppnar i trapphuset och kollar ut på balkongen. Ingen rök, ingen brand, ingenting - tack och lov!
| Brandvarnare med antenn till trådlös vibrator |
Det är bara att konstatera att batteriet i brandvarnaren fått spatt och jag plockar ut det för att den ska sluta blinka. Den ljuder antagligen ganska ordentligt, kanske väcks grannarna av den? Jag hör den inte, men det kittlar sådär obehagligt i öronen, som när audionomen skruvar upp ljudet på 120dB i testrummet och jag får gråtattacker... Hur högt låter egentligen en brandvarnare?
Nu har jag precis varit och köpt ett nytt batteri till brandvarnaren samt dammsugit densamma. Under de senaste veckornas storstädning har jag nyst konstant och sannolikheten att brandvarnaren också har drabbats av dammallergi är väl ganska överhängande? ;-)
Svaret på din fråga, Anne-Maj, är således att det smartaste jag har gjort som DövBlind var att köpa mig en vibrerande brandvarnare!
Bloggstaffetpinnen lämnar jag därmed vidare till dövblind bloggare nummer 2, Tobbe, med frågan: "Har du någon dröm, eller mål, som du vill uppnå inom de närmaste fem åren, och hur tänker du gå tillväga?"
Etiketter:
Blogg,
Dövblindhet,
Information,
Omvärld,
Taktil,
Vita käppen,
Vänner
fredag 7 december 2012
Snöblind
I förmiddags var jag i Lund. Resan dit gick via passagerarsätet i pojkvännens bil. När jag sen skulle ta mig hem med tåget från Lunds Central, valde jag att promenera genom staden. Det är alltid skönt att ta tillfället i akt att få lite frisk luft. Nu var det så, att det fanns snö och det var lätt grå himmel. Snö = ljust. Grå himmel = inte alltför ljust. Det var med andra ord optimalt ljusförhållande för en med RP (Retinitis Pigmentosa) och grå starr - om än inte så vackert som solsken, förstås.
Käppen ligger i väskan. Jag har torrväderskulan (ganska liten doppsko) på den, så den är rätt jobbig att manövrera i snön. Ljuset är ganska bra och jag har inte bråttom. Det går nya tåg hela tiden mellan Lund och Helsingborg. Käppen får ligga kvar i väskan.
Jag följer det upptrampade spåren genom parken. Det är väldigt bra att ha spår att följa, för då kommer man rätt. Oftast. Men inte idag. Tydligen. Jag går vidare samtidigt som jag tänker att: "Nu kommer snart det där graffitimålade staketet här till vänster. Staketet som omgärdar arbetsplatsområdet intill badhuset." Så halkar jag till. Bambi på hal is känns fjuttig i jämförelse. Mina tjusiga piruetter hade fått 6,0 poäng i den gamla konståkningsskalan. Många piruetter fick jag till men av någon konstig anledning höll jag mig upprätt. Om någon såg mig och lyckades filma mig, så ligger den filmen ute på Youtube med en halv miljon visningar vid det här laget. Hade jag å andra sidan drattat på ändan hade jag istället fått 6,0 på Richtersskalan. Och Youtubeklippet hade haft dubbelt så många visningar...
Hur som helst, jag stapplade vidare, för jag detta var ju den uppkörda vägen till stationen. Sen kom jag fram till ett stängsel och ingenstans fanns någon möjlighet att komma vidare. "Vad nu då? Men vänta nu... Här är ett staket på min högra sida. Det är inte graffitimålat på den här sidan, men det ser precis ut som det jag letade efter." Jag hade alltså lyckats följa ett uppkört spår i snön som tagit mig innanför byggarbetsplatsavspärrningen! Nej! Här insåg jag att jag hade minst tvåhundra meters snorhalt stapplande tillbaka igen för att komma ut ur mitt fängelse. Jag funderade faktiskt på fullt allvar på att försöka klättra över det tre meter höga staketet. Nånstans skulle det väl gå att klättra? För det kändes säkrare att klättra än att halka tillbaka de där extra tvåhundra meterna. Som sen var ytterligare tvåhundra meter på andra sidan staketet. Där jag borde ha gått från början...
Gaaah, så arg jag var - på mig själv. För OM jag hade varit smart i morse, så hade jag bytt ut doppskon på käppen till den där stora stora kulan (biljardbollen) redan då och då hade jag använt käppen i snön och kunnat lyfta blicken från marken OCH sett att jag inte borde travat innanför den där avspärrningen...
När jag sent omsider lyckats ta mig ut ur parken mötte mig Lunds vackra kullerstensgator. Vackra men ack så svåra att käppa sig fram på. Doppskon, som fort blir rejält snedsliten fastnar varenda meter. Sen kommer det med jämna mellanrum flera hundra år gamla fåror som fortsätter rakt över trottoarerna för att avleda vattnet från stuprören. Lunds centrala delar är så fylld av historia och bara tanken på att handikappanpassa gatorna smärtar mig. När jag till sist kommit förbi värsta kullerstenarna, fällde jag ut käppen och tog tåget hem.
Förresten, måste bara berätta om min mörkerkörningstaktik de sista åren jag hade körkort. Jag såg ju som sagt inte ett skit i mörker och undvek i det längsta att köra i mörker. Ibland blev jag överrumplad av mörkret ändå, men se då tog jag sikte på baklyktorna på bilen framför. Smart va? Det som inte var så smart, var att bilen framför inte alltid hade samma mål som jag, och mer än en gång svängde av motorvägen in på en avfart till en by dit jag inte skulle. Många nya platser fick oplanerade besök av mig på den tiden...
I nästa blogginlägg har jag utmanats av Anne-Maj att skriva om något SMART jag gjort som DövBlind. Smart!? Haha, hon är rolig den tösen! Japp, jag har naturligtvis bett om extra betänketid ;-)
torsdag 29 november 2012
Energi kvar till fler roliga saker...
Man tycker ju att jag vid det här laget borde vara både van, vis och klok, men jag har några saker som jag ständigt kämpar med:
1) Min vita käpp. Jag tar inte upp den ur väskan förrän det är nästan lite för sent, för mörkt eller för trångt. Den är en jättebra vän och den gör oerhörd nytta, men visst motstånd finns kvar hos mig. Tobbe (se nedan) funderade över namn på den och jag tänkte genast "sVÄN" (uttalas Sven)... Kanske fungerar det bättre om jag tänker så?
2) Att be om hjälp. Varför förstår jag inte, för häromdagen kom jag på mig själv med att tänka: Om någon ber mig om hjälp, tex en person i rollator som ber mig hålla upp dörren, en äldre person i en butik som inte kan se prislappen osv, då gör jag självklart det. Jag blir stolt över att personen frågade just mig och jag blir stolt över att jag faktiskt kan hjälpa vederbörande. Så VARFÖR skulle då inte en person som jag ber om hjälp när jag inte ser eller hör, kunna bli lika stolt över att faktiskt kunna hjälpa mig? Just det! Lyssna på mig själv! =)
I lördags fick jag så äntligen träffa Tobbe från rpblogg. Han fick utrett att han har Usher först för mindre än ett år sen och har redan utan knussel anammat både begreppet dövblind och sin vita käpp. Den grabben är väldigt klok. Härligt! Jag har mycket att lära av honom! =) Tänk så häftigt att två personer med en hel generations åldersskillnad (Det är jag som är den gamla här...) som inte träffats förut kan ha så trevligt och så mycket att prata om =) Vi satt och snackade oavbrutet tills vi blev utslängda för att caféet skulle stänga ;-) Hahaha! När vi gick ut därifrån var han snabb att fälla ut sin vita käpp, medan jag tänkte "Nej nej, en liten stund till ska det gå. Det är minst en kvart tills solljuset avtar helt." Så stötte jag till något med axeln och sa: "Oj, ursäkta!" Vände mig om och tittade på en manshög växt i en kruka utanför caféet... Trots det åkte käppen inte fram i ljuset (som nu hunnit bli mörker) förrän jag en kvart senare vandrade hemåt på shoppingstråket.
Idag var jag på Ikea med en kompis, S. Jag tackar för trevligt sällskap, armen jag fick kroka i och hjälpen att hitta inne på det kusliga, stora varuhuset. Tack också för att du hjälpte mig att göra av med drygt 800:-. Det hade jag aaaaldrig klarat själv ;-) Ärligt talat, alla köp var genomtänkta, kom inte hem med en enda onödig grej! Visst blev det ett par spontanköp, men inte ens de var onödiga. Svårt är det att be om hjälp, men S är en av de närmaste vännerna och hon har lärt sig hur jag fungerar och det var en ynnest att få lov att ta emot hjälpen och armkroken. Sen erbjöd hon sig att följa mig sista biten från bussen när det hunnit mörkna och jag sa "Tack så mycket!" istället för "Nej men det behövs inte, jag kan själv!" För visst kan jag, men det blir många gånger jobbigare för mig. Med två stora fullastade shoppingkassar hade den vita käppen dessutom varit väldigt svårmanövrerad.
Och se: Därefter hade jag krafter kvar till ett spinningpass! Det var svettigt så innan första halvtimmen gått hade jag hunnit hinka i mig mer än en liter vatten. Efter träningen var jag inom Hemköp för lite proviant och när jag kom ut från affären var det bråttom ;-) Vattnet jag druckit ville liksom inte vara kvar... Tror jag slog nytt rekord i vita-käppen-löpning. Valde den lite längre vägen hem, men den är planare, utan konstiga trottoarer och innebär dessutom ett tryggt övergångsställe över sista korsningen. Allt för att kunna småspringa med den vita käppen. Om någon såg mig och har märkliga tankar om huruvida en "blind" kan springa, så bjuder jag på det! =)
"Jag lovar härmed att träna träna träna på att ta emot/be om hjälp i fler situationer, så får jag ork och energi kvar till andra, roligare saker!" =)
Etiketter:
Ledsagning,
Omvärld,
Spinning,
Usher,
Vita käppen,
Vänner
fredag 12 oktober 2012
Jag säger bara: Barn!
I somras var det födelsedagskalas i släkten. Brorsonen K, sex år, hade fått för sig att han skulle spå oss alla i handflatorna. Vi fick alla lite märkliga spådomar av honom, men vad kan man förvänta sig av en sexåring? ;-)
| Självklart har jag alltid en påse morötter i grönsakslådan! |
"Jaha K, vad ser du i min hand, då?" frågade jag. "Jooo, det står att du ska äta morötter!" "Va, står det i min hand att jag ska äta morötter?" "Ja, du ska äta morötter!" sedan fnissade han lite. Övriga familjen var lite konfunderade över detta, att jag skulle äta morötter. Det blev långa utläggningar om hur jag skulle kunna odla morötter i spannar på balkongen, det höll på att bli kvällens längsta diskussion tills någon frågade lite mer på allvar: "Men du K, varför ska Tina äta morötter egentligen?"
"Jo men alltså, Tina kan ju inte se så bra. Hon ser bara så här:" sa han och gjorde en slags kikarsikte framför ögonen. "Och sen har hon inget mörkerseende heller och morötter är bra för synen!"
Total tystnad uppstod en lång stund. Denne sexåring hade fullständig koll på sin fasters seende och dessutom kopplade han samman morötter med bra syn!
Barn alltså! De är ju helt underbara!
Idag när jag gick bort till gymmet för att träna en timmes spinning minns jag att jag mötte några elva-tolvåringar som var ute och gick, men reflekterade inte mer över dem. Inte då i alla fall. Klockan var fem och kvart över fem skulle träningspasset börja, så jag var väl lite halvstressad.
När passet var över, gick jag inom Hemköp och handlade och när jag kom ut därifrån hade det blivit såpass mörkt att jag vecklade ut den vita käppen. Halvvägs hem, på ungefär samma ställe som tidigare mötte jag ungarna igen. Två killar och två tjejer. Grabbarna vinkade åt mig. Jag stannade och frågade dem om de ville något. "Nej, vi skulle bara kolla om du kunde se oss." "Ja, jag är inte helt blind" svarade jag. "Men HUR ser du då?" frågade grabb nr 1. Då förklarade jag att jag bara kan se i en smal tunnel men att jag där ändå kan se ganska detaljerat. "Jaha, men vad är det för något?" frågade han vidare. Tjejerna höll sig lite i bakgrunden och grabb nr 2 började springa runt för att se om jag hade någon koll på honom. Jag förklarade lite förenklat att jag hade en ögonsjukdom. "Jaha, men vad är det du har där i örat?" kom nästa fråga. "Jadu, det är mina hörapparater. Jag är hörselskadad också." "Jaha! Ja, men du får ha det så bra! Hejdå!" sa grabb nr 1 och alla vinkade och gick vidare i samlad tropp.
Barn alltså! De är ju helt underbara!
Tänk så enkelt livet skulle vara om vi vuxna var på samma sätt!
Etiketter:
Barn,
Hörselskada,
Mörkerseende,
RP,
Spinning,
Usher,
Vita käppen
torsdag 20 september 2012
Var sak på sin plats! Eller inte...
I förra veckan hade vi en raid på bankkontoret där jag jobbar. Vi hade stor städkväll, möbler som var "onödiga" fick lämna plats till annat ändamål, kundplatser bytte rum, skrivbord flyttades lite, skåp bytte plats osv. Det blev jättefint, jag kan inte säga annat.
Jag var förvisso inte medbjuden till planeringen av lokalerna, men berörs med mina synhandikapp desto mer av förändringarna. Jadå, på många platser blev det som sagt både finare och luftigare, men att flytta ett skåp ett par decimeter innebär att jag under några veckor framöver kommer att springa in i dem och slå mig ett antal gånger innan jag "lär mig" var de står. Fem blåmärken tror jag är en normal inlärningsnivå för höfter, knän och tår... Slår jag i huvud, axlar eller armar brukar inlärningstiden "bara" vara tre blåmärken eller blodviten. (OBS! Viss ironi kan ha förekommit i föregående två meningar!)
Jag har tidigare nämnt att jag scannar av bilden framför mig och sen "kommer jag liksom ihåg" hur det ser ut. När förändringar sker, som ommöblering tex, går det åt massor av energi för mig att på nytt lära in hur omgivningen ser ut. Detta sker naturligtvis på bekostnad av annat (hörsel tex), som också behöver min fulla uppmärksamhet för att funka... =/
Som om det inte var nog, så håller Hemköp intill min arbetsplats också på att möblera om "för kundernas skull"... Men hallå, det är inte för kunderna, utan för Hemköps skull, tro inget annat! De flyttar på de produkterna de främst vill sälja så att jag som kund ser dem först. På grund av nämnda synproblem föredrar jag att handla i en och samma affär, där jag lärt mig hitta sakerna. Nu är jag vilse både på jobbet OCH i "min" mataffär =(
Och som om inte det heller var nog, har det börjat mörkna på kvällarna, så jag måste ha käppen med mig för att ta mig hem från träningen eller jobbet. Ännu har jag inte riktigt fått in det i skallen att käppen måste vara med i väskan när jag lämnar hemmet på morgonen, så ibland har jag famlat mig hemåt med fler blåmärken som följd...
Mycket Hirudoidsalva går det åt... Men vi kan säga så här: Jag hittade chokladhyllan på Hemköp igår och utan att jag ens märkte hur det gick till fanns det lite choklad med hem i shoppingkassen och det funkar -kortsiktigt- som energipåfyllare och dessutom nästan lika bra som Hirudoidsalva mot blåmärkena...(!)
.
Etiketter:
Arbetsmiljö,
Handikapp,
Omvärld,
RP,
Städning,
Vita käppen
onsdag 18 april 2012
Gubbjävel! Version 3.1 och 3.1.½ (Var kommer de alla ifrån?)
Igår tidig kväll, solen sken ganska skarpt i ögonen. Knatade bort till busshållplatsen. Skulle iväg en sväng för att dansa salsa. Humöret på topp.
Buss dyker upp på hållplatsen, jag som kommer utifrån solljuset ser nästan ingenting. Jag upplever det som mycket mörkt i bussen. Känner mig fram med händerna, hittar kortläsaren och lyckas betala med busskortet. Sätter mig därefter ner på närmaste platsen, den längst fram i bussen alldeles vid dörren, till höger i färdriktningen, eftersom det inte sitter någon där.
Men bussen kör inte iväg. Istället hör jag en ilsken röst som ryar. Vad är det som händer, tänker jag och får till sist syn på att chauffören vänt sig mot mig. Vad nu då? Jaja, jag får väl ta fram busskortet igen. Han ville väl se legitimation eller något, eftersom jag har ett så kallat Servicekort. Här bör nämnas att chauffören talar med mycket svår brytning och eftersom jag hör så dåligt som jag gör, har jag mycket svårt att uppfatta vad han säger.
"Vad sa du?" frågar jag.
"Oppta!" skriker han åt mig och reser sig ur förarstolen.
"Ursäkta men jag hör inte vad du säger."
"Oppta!" Nu har jag lyckats få in hans ansikte i synfältet och lyckas medelst läppavläsning få fram följande: "Den platsen är upptagen!"
"Va?" säger jag, för där sitter ju bara jag.
"Den är upptagen! HAN ska sitta där!" Och då får jag syn på en förskrämd pojke i sex- sjuårsåldern som står i gången intill chauffören.
(Varför pojken står där och inte sitter på "sin" plats förtäljer dock inte historien. När jag senare ser likheten mellan dem förstår jag att det är busschaufförens son. Det får jag ganska klart för mig senare när jag hör pojken prata med chauffören och detta sker på ett för mig helt obegripligt språk.)
"Ehh, jaha... Alltså, jag är synskadad. Jag hade ingen aning om att den platsen var upptagen."
"Nej, jag förstår det. Det är därför jag säger det till dig! Den platsen är upptagen, du får flytta dig! HAN ska sitta där!"
"Jaha, ja..." säger jag och reser mig upp.
"Du får flytta dig, HAN ska sitta där!" skriker "Gubbjävel Version 3.1" (Det är det namn jag nu i tysthet har gett honom.)
"Jaja, jag trodde den platsen var till för synskadade. Jag ska..." säger jag medan jag plockar upp min vita käpp ur väskan. Nu kan jag inte famla mig fram med händerna längre, nu måste jag ha min käpp, för att känna mig fram i den mörka bussen.
"Du får flytta dig, den är upptagen!"
"Jaja, lugna ner dig nu." säger jag alldeles lugnt medan jag vecklar ut käppen och går bakåt i bussen. Genast är det en person som reser på sig så jag kan få dennes plats istället. Undrar vad de andra i bussen tänkte egentligen???
Själv blev jag fruktansvärt ledsen. Ska JAG behöva få utskällning för att jag sätter mig på en - till synes - ledig plats, som dessutom är reserverad för just handikappade? Och är det riktigt att en busschaufför som inte kan få barnvakt till sin son ska få bete sig som han gjorde??? Visst, jag har rätt till Färdtjänst, men jag undviker det gärna om jag KAN åka buss istället, men om det är såhär man ska bli bemött av busschaufförerna, då kanske jag ska boka Färdtjänstbil framöver istället?
Ett antal hållplatser senare hoppar jag av bussen och går mot salsastället. För att komma dit måste jag bland annat korsa en gata via ett övergångsställe. När jag kommit över halva gatan kommer "Gubbjävel Version 3.1.½" (Välförtjänt namn även här.) körandes i en bil och klipper nästan fötterna på mig. Bilen kommer bakifrån mig och svänger alltså in till höger precis framför mina fötter. Jag blev så förbannad, så käppen råkade lyftas ett par decimeter från marken och "nudda" bilen. Med lite tur tror den gubbjäveln att han fått ett stort stenskott i lacken...
När jag sedan tog bussen hem igen möttes jag med ett stort leende från en jättegullig chaufför som sa: "Och du klarar dig själv, eller?" "Jajamensan! Tack!" sa jag, log brett där jag satt: På den närmaste platsen, den längst fram i bussen alldeles vid dörren, till höger i färdriktningen eftersom det inte satt någon där =)
.
onsdag 28 mars 2012
Gubbjävel! (Version 2.1.½)
När jag kom hem efter en tur på stan idag såg jag en snubbe sitta på trappen framför min ytterdörr. Bredvid honom stod en väldigt stor okopplad hund. Jag har viss respekt för hundar och kan ibland vara ganska hundrädd. Speciellt om jag inte alls känner ägaren. Den här snubben såg ovårdad och obehagligt smutsig ut. Som en uteliggare eller vad vet jag, en missbrukare? (Fick känslan av att han var bekant med kvinnan i frisörsalongen/hundnattiset/massageinstitutet här i närheten...)
Jag stannade en bit ifrån och sa: "Ursäkta men jag ska in genom den där porten, du skulle inte vilja vara snäll och koppla din hund?"
"Haha, nää det tänker jag inte alls göra!" skrattade snubben. "Och jag sitter så bra här, så lycka till med att komma in!"
Ehh, han måste driva med mig, tänkte jag... I samma stund började hunden kliva fram mot mig och jag blev riktigt rädd istället och backade, samtidigt som jag bad ägaren att genast ta rätt på sin hund. Min vita käpp fungerade som ett slags skydd framför mig, men nu var jag vettskrämd. Hunden slutade gå mot mig och gick tillbaka till sin ägare igen. Jag käppade mig fram mot dörren medan husse klappade sin hund, dock utan att flytta på sig en millimeter. Medan jag försökte sträcka mig över idioten på trappen för att slå in portkoden kallade han mig för "en bindgalen, hotfull idiot och att såna som jag borde spärras in". Själv försökte jag förklara för honom att jag faktiskt var rädd för hunden. Först efter fyra försök fick jag rätt på portkoden - pust!

Ursäkta, men nu har det väl ändå gått för långt!!! En hundägare med minsta vett i skallen visar förståelse och respekt för att andra människor faktiskt kan vara hundrädda och om man inte vill koppla sin hund, då bör man åtminstone ha begrepp på att gå undan med hunden. Speciellt när det, som i detta fallet, är en nyfiken hund som vill fram och "hälsa". Dessutom, ska en synskadad person behöva kallas hotfull och galen för att hon/han använder sin vita käpp? (En annan sak kanske om jag hade lyft käppen en halmeter och slagit vilt i luften, vilket jag med facit i hand kanske borde ha gjort? ;-) ) Nej, men jag menar: en uppfostrad och frisk hund med en frisk ägare bör väl ändå kunna klara av att det finns käppar, rullstolar, barnvagnar och annat utan att uppfatta sådant som hot. Jag försöker trösta mig med att han nog verkligen VAR en missbrukare - om nu det kan vara en tröst? För djur som hamnat i fel människors händer är inget bra.
VARFÖR VARFÖR VARFÖR råkar jag ut för såna här typer jämt och ständigt??? Är det magneten jag har fått inopererad i skallen som drar allt skrot till mig...?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

