Nämen... Jag KAN ju vissla!

För många år sedan upptäckte jag att jag inte längre kunde vissla. Jag tänkte att läpparna var torra och stela, så jag smorde dem med cerat och gjorde nya försök. Provade att forma läpparna på olika sätt. Smorde lite mer och grimaserade men trots detta inget ljud. Förvisso heter jag Lindblad, men så vackert som min namne Jan Lindblad, har jag ändå aldrig kunnat vissla, så det var egentligen ingen allvarlig förlust att just jag tappat den förmågan. Försökte busvissla istället, men inte ens då fick jag ur mig något ljud. I och för sig har jag aldrig varit någon hejare på att busvissla heller... Kanske därför jag var singel så länge? Lyckades ju inte ens med konststycket vissla efter en snygg karl ;-)

Jag slutade i alla fall försöka med visslandet, eftersom jag ändå inte kunde...

Så häromdan när jag satt där i mina tankar gjorde jag ett försök till att blåsa lite igen och plötsligt lät det ju jättehögt! Jag provade igen och försökte få till lite melodier. Det lät exakt som det gjorde förr. "Jag kan visst vissla!" tänkte jag och försökte mig på lite fler melodier. "Vad konstigt! Plötsligt kan jag vissla igen, som jag inte kunnat på flera år! Vadan detta?"

Då slog det mig!!!

Jag har ju kunnat vissla hela tiden, men helt enkelt inte kunnat höra det och därför trott att jag inte kunde... Nu, med mitt CI kan jag ju höra de där höga tonerna! "Ja, harregu" tänkte jag "mycket ska man höra innan öronen trillar av!" =)

(Fotograferat av min syster Carolina på Fredriksdals Julmarknad 2010)

I helgen har det varit traditionsenligt Julfirande på Fredriksdal. Såsom lycklig innehavare av årskort brukar jag flitigt bevista denna inrättning, gärna alla tre dagarna i rad. I fredags vandrade jag tillsammans med brorsbarnen på den lilla vägen mellan lagårn och Lillarydsgården när jag hörde ett väldigt vackert, men konstigt plingelingande. Hästskjutsen passerade och då insåg jag vad plingandet var... Det var ju bjällror på hästskjutsen! "Va!? Har de bjällror på den?" frågade jag. "Javisst!" blev svaret. "Har de alltid haft det?" frågade jag, för hästskjutsen åker ju runt där vid varje tillställning.
"Ja, de är alltid där." Mycket ska man då höra innan öronen trillar av...

I fredags morse på väg till jobbet hörde jag en massa ljud, som jag snart förstod var några kajor som gick runt där i snön och letade efter något ätbart. Sen hörde jag ännu mer ljud och tittade upp där jag fick syn på ett gäng fiskmåsar som flög runt och bråkade med kajorna om bästa platsen i trädet. Detta är ljud som jag har kunnat höra tidigare och närmast funnit vara jobbiga och skräniga. Där och då var det plötsligt vackra ljud, för jag har ju inte kunnat höra dem på länge. Jag blev liksom medveten på ett nytt sätt om en del av alla andra varelser som befinner sig runtomkring oss och som har sin vardag och sina vardagsrum ovanför oss i träden i parken på väg till jobbet =)  Se där, mycket ska man då höra innan öronen trillar av.

I förmiddags över te och tidning hörde jag ett litet försynt "pling" och sa till pojkvännen: "Du, antingen fick du eller jag ett sms." "Nej, det var jag som tog ett kort på ljusen i fönstret", sa han. "Låter din kamera så?" frågade jag då. "Ja, hör här:" Så fick jag höra plinget igen. Enligt honom har den alltid låtit så. Mycket är det, som man ska få höra innan öronen trillar av...

På spinningen härom morgonen hörde jag ett par takter av en låt jag inte hört på en herrans massa år. Så fort jag hört de första takterna sa jag till mig själv: "Det är ju 'You're the voice' med John Farnham, han från Australien. Den låten har jag inte hört på evigheter. Undras om jag kommer ihåg texten?" Så började just den låten jag tänkt på och då jag kunnat texten en gång i tiden, hade jag ganska lätt för att faktiskt höra VAD han sjöng! Vilken känsla! Jo, det är fortfarande mycket man ska höra innan öronen trillar av...

Igår hävdade pojkvännen att snöflingorna som kom häromkvällen var så stora att han kunnat höra när de landade. (Ljuger han för mig, eller?) Om det är sant, då vill jag också kunna höra det. Jag frågade häromdagen sexåriga brorsdottern hur kvittrande fåglar låter och hon svarade att "Det låter jättefint! Har du aldrig kunnat höra det?" "Nej", svarade jag...

Ärligt talat önskar jag verkligen att öronen ALDRIG trillar av, för jag har insett att det finns massor av ljud kvar där ute som jag ser fram emot att få höra. Sån't som jag ALDRIG någonsin har hört och sån't som jag glömt bort att jag faktiskt har hört!

My life is so good these days!!!