En lång process(or)

Nervöst, roligt, spännande, oroligt osv. Många känslor var inblandade i måndags, då det till sist var dags för den första tredagars inkopplingsprocessen.

Dagen började med att Sofie tog ett nytt audiogram på mitt vänstra öra. Hmm operationen tog visst bort mycket av den hörsel jag hade tidigare, cirka 25dB(deciBel).  =(  Är du intresserad, har jag lagt in bild på detta ovan. Det vänstra auidogrammet är från mitten av september, strax innan op. Nu är det så, att dB-skalan är logaritmisk, så 25dB är egentligen mycket mer än det låter som.

Jag fick sitta på en stol framför teknikerna Anders, Sofie och Anna samt Alois, killen från Innsbruck som även var med under operationen. Med en magnet kopplades mitt implantat till en dator som de andra satt och tittade på. Så fort den slogs på kunde jag höra ett antal toner, ungefär som när en högtalare på järnvägsstationen eller i varuhuset slås på. (För att man skall uppmärksamma att någon har något att säga. Sen hör man ju ändå inte vad som sägs. Hur många, ärligt talat, kan egentligen uppfatta vad som sägs i högtalarna på en järnvägsstation???) Tillbaka till rummet med datorn: Jag bara log när jag hörde det här ljudet. "Oj så fina toner! Som musik, nästan!" Och det hörde jag genom skinnet i skallen ;-) De andra fyra satt koncentrerade och tittade på dataskärmen medan jag som satt på motsatta sidan började fundera på om jag inte egentligen blivit kopplad till en apparat som kunde läsa mina tankar??? Om 50 år kan vi kanske det, vem vet? Ett chip i skallen och uppkoppling till en dator. Hoppas att jag tänkte snälla tankar...!

Sen började iaf processen med att koppla in processorn: Jag fick lyssna på ton efter ton (tio till antalet) och ange var jag tyckte ljudnivån räckte. Därefter skulle jag jämföra dem med varandra så att de lät lika högt. De högsta diskanterna fick de dämpa lite, för där höll jag på att hoppa i taket, så obehagliga var de. Tänk naglar över svarta tavlan, eller tänderna mot en nagelfil.

Efter denna justering slogs så "ljudet" på. URK! Återigen liknelsen med järnvägsstationen. Hör ljud, men VAD??? I den mån jag kunde uppfatta att det var tal (jag såg ju att läpparna rörde sig) så var det något i stil med R2D2 eller Kalle Anka tjattrandes inne i en tunn plåtburk. Om jag ska beskriva det mer detaljerat så kan jag säga så här. Tänk er ett antal metallstänger med något olika längd. Sedan står någon och slår nätt på dem med en metallpinne. Vet inte hur ett vindspel låter, men jag skulle tro att det beskriver ganska bra vad jag menar. Jag hörde absolut ingen skillnad på om det var Alois (engelska med tysk brytning) eller om det var Sofie (skånska) som pratade. Inte heller kunde jag urskilja om det var någon som pratade eller om det var ett klädesplagg som rasslade.

Jag kopplades ifrån datorn och fick sätta på mig min nya "hörapparat". Den är tyvärr gråsvart, jag som hade velat ha en orange ;-) På bilden ovan kan du se den. Som du ser, är den mycket större än min vanliga hörapparat (som iofs är gammal, och relativt stor den med) men det beror mest på det långa batterifacket, som innehåller tre stora batterier istället för ett litet. Magneten är stor som en femkrona. Knappar för volymkontroll och programbyte är avskalat och finns på en separat fjärrkontroll (stor som en mobiltelefon) som jag alltså måste bära med mig och inte får tappa bort. Alois sa att när och om jag behövde serva apparaten, skulle de försöka byta vissa delar till orange, om jag ville. Ska fundera på den där färgen en gång till... Anders sa att "Du är vår första EAS-patient, så du ska få allt du vill ha. Vi ska alltid ge dig det bästa." Synd jag inte såg till att få det på pränt med hans underskrift ;-) "Såja, nu ska du försöka ha denna på så länge du orkar idag, lyssna på allt och försök lära dig vad det är du hör. Du kommer att bli trött, men det är bara att kämpa på. Vi ses imorgon igen och då gör vi nya justeringar." Ungefär så uttryckte sig Anders och jag vandrade ut i solskenet. Kände inte något lyckorus inte. Shit! Är det för det här jag har offrat den lilla hörsel jag hade???

Fick sms från pojkvännen som undrade om jag ville att han skulle komma förbi. OM jag ville? Vilken fråga! Han passerade på hemväg från jobbet och vi pratade en stund. Klok som han är, upprepade han mitt eget mantra, som jag just där och då alldeles hade glömt: "Bättre offra den hörsel du hade, för detta du har fått nu. Om några år hade du förmodligen ändå varit helt döv och då hade det varit försent för implantatet. Nu har du en chans att fortsätta kunna höra. Eller hur?" Jaja, jag vet att han har rätt. (Varför ska han vara så jäkla förnuftig?!)

På kvällen försökte jag lyssna på TV:n med det var helt hopplöst. När jag tog av apparaten hade jag ett nytt tinnitusljud: Samma bakgrundssus som jag hela tiden hör med implantatet...

Tisdag morgon när jag gick upp var jag jäkligt ledsen, men bestämde mig för att inte deppa utan ge mig ut på en längre promenad efter frukost. Stängde av högra hörapparaten för att försöka uppfatta ljuden enbart genom implantatet. Hamnade på Scandianvian Sportsmen (Ooo, vad jag gillar den affären!) där jag hittade ett par jättefina Timberlandskor som jag bara måste ha! Inte för jag behövde dem, men just då behövde jag "tröst". Ujujuj, blir inte kul närmaste månaderna när jag får ingen lön och bara ett mindre sjukbidrag från Försäkringskassan... (Tackolov för sparkontot!)

Efter lunch träffade jag åter Anders, som gjorde lite justeringar på min apparat. Vi höjde ljudnivån en del. Därfter var det dags för hörselträning med Kerstin. Hon började med att jag fick lyssna på olika ljud, såsom hundskall och en som går i en trappa. Låter likadant för mig, förutom att den som går i trappan håller en jämn rytm. Hon läste några ord och jag fick försöka tolka dem efter en lista med ett antal alternativ. När jag fick använda ögonen och läsa på hennes läppar gick det förstås jättebra - jag är en jäkel på läppavläsning =) Sen var det dags att försöka höra utan avläsning. Gick hyfsat bra det också. Jag kunde minsann höra  "visslandet" i bokstaven "S"! Konsonanterna är annars svåra. P, T och V låter likadant, men jag hör dem åtminstone! S, F, Tj, Sj låter nästan likadant det med. K hör jag inte alls. B och P kan jag nog skilja på, liksom D och T. Det blir en lååång process det här. Får räkna med ett till två år innan jag kommer att kunna höra med implantatet. Det är bara att träna så mycket som möjligt... Kerstin läste ur en bok och jag fick använda mig av båda öronen men utan avläsning. Jag skulle upprepa. Det gick bra, utom när hon läste upp de amerikanska orterna och namnen. Då kunde jag inte gissa lika bra.

Kvällen slutade med trevligt herrbesök över en mugg te. Sedan fortsatte jag kvällen med att träna med mitt implantat vid TV:n...

Onsdagen började med mer hörselträning hos Kerstin. Det gick faktiskt ännu bättre än dagen innan! =) När hon läste upp ett ord av åtta och jag skulle identifiera vilket av dem jag hörde, blev det rätt. Men så hörde jag henne säga ordet "domkraft" och kunde inte finna det bland de åtta orden. Det visade sig att ordet visst fanns på lappen, men bland några andra åtta ord =) Jag HÖRDE det alltså på riktigt!

Därefter fick jag träffa logopeden Jonas, mest för att kolla om jag hade problem med tal eller ont i nacken tex, för att jag spänner mig mycket. Hörselskadade kan ofta få problem med talet och låta lite nasalt eller kanske få ont i halsen för att de pratar så högt. Själv är jag medveten om att jag ibland inte har koll på vilken volym jag ska prata i, men efter ett par meningar brukar jag kunna känna in var ljudnivån ligger efter att jag jämfört med hur högt andra låter. Jag hör ju mig själv bäst, så ibland slutar det med att jag tom pratar för tyst! Ibland när jag pratar lite för högt, händer det att jag blir tillrättavisad på ett lite väl bryskt sätt, kan jag tycka. Det gör mig ledsen, för det är nästinitll omöjligt för mig själv att veta hur högt jag pratar och det stör mig! Om de bara kunde säga det lite vänligare... I vilket fall som helst, så hävdade Jonas att han inte kunde höra på mig att jag är hörselskadad, och han är ju ändå tränad. (Skönt!) Inte ens mina S hade han något att klaga på. Även om jag vet, att jag slarvar lite med dem ibland. Kantänkas låter de bättre när jag själv så småningom kan höra dem?

Nästa punkt på programmet var Anders, som skulle göra en sista justering på volymen innan helgen. Jag lyckades med konststycket att låta honom dra på volymen ytterligare ett snäpp, vilket tydligen var bra. Högsta diskanten fick han dock backa lite på igen. Synd egentligen, för med facit i hand, vill jag åter försöka öka på diskanten när jag ska dit igen på måndag. Nu hör jag inte längre klingandet när jag skramlar med nyckelknippan, eller plingandet av skeden mot kaffemuggen, som jag gjorde i tisdags. Rätt mysiga ljud ändå ;-)

På kvällen såg jag ett amerikanskt TV-program och försökte lyssna med implantatet inställt på T-läge (telespole, slinga). Med stöd av den svenska översättningen lyckades jag höra vad de sa för det mesta. Till och med när man inte kunde avläsa på dem! =D

Nu är det bara att träna träna träna. Fick sms av pojkvännen "Tålamod!" stod det. Jag letade febrilt i min mentala ordbok, men det ordet fanns bara inte... Nyss pratade jag med en kompis som sa samma sak: "Du får helt en enkelt ha tålamod!" "Hrmpf och fnys" kom det från mig. "Nä tacka fasiken för att du inte har nåt tålamod, för du är ju envisare än synden!" svarade hon...

Hmm och med den envisheten jag besitter så ska jag nock kunna lära mig höra med implantatet också!