Magic Manic Monday

Igår hände något fantastiskt!

 Jag släppte ner locket på toastolen... (Stopp nu, det var inte DET som var det fantastiska, vilket det däremot hade varit om pojkvännen hade gjort det ;-) Nej, läs fortsättningen på meningen:) ...och hörde dunset när locket ramlade ner, på det vänstra, opererade örat. (Nej, alltså... Locket ramlade inte på örat, men jag kunde HÖRA ljudet av locket med det vänstra örat.)

 Jag blev så chockad, att jag lyfte locket flera gånger och släppte ner det igen, nu med ett finger i mitt högra öra för att vara på den säkra sidan. Jodå, jag hörde det!

 Sedan hämtade jag min hörapparat till vänsterörat och gjorde om det. Med ett stort leende i hela ansiktet for jag runt i lägenheten och bankade och knackade lite över allt. (Tur ingen såg mig!) Jag hör igen!!! Inte lika bra som tidigare, där är något biljud eller vad jag ska kalla det. Biljud hmmm fel ord, det surrar inte som bin och det är inte billjud heller... "Burkigt ljud" kanske är en bra beskrivning?

 Dagen innan hade jag tyvärr tvingats ställa in en träff med mina indiska vänner, som skulle till Helsingör under måndagen. Jag var så trött och slut - orkade absolut ingenting och kände mig nästan som om jag hade feber. Det snurrade i huvudet och jag trodde jag blivit sjuk.

 Först hade jag alltså känt mig helkass och i nästa stund (nja, ett halvt dygn senare) var jag glad som en speleman. Hörselåterkomsten kanske var förklaringen?

 I fredags hade jag iaf fått träffa indienvännerna en stund på en salsapub i stan tillsammans med ett större gäng salsafreaks. Pojkvännen var med och tur var väl det, för förutom att vara just "min pojkvän" agerade han snällt både ledsagare och tolk åt mig. Jag beställde en mojito till mig och en öl till honom i början av kvällen. Först var stället hyfsat upplyst och musiken mycket svag i bakgrunden och jag kunde hänga med någotsånär. Sedan blev hela stället som förbytt, när ägaren skruvade upp ljudvolymen och släckte ner belysningen för då skulle dansen börja. "Inte kan man dansa om man syns, heller", verkar vara den allmänna uppfattningen. "Oh shit!" DÄR och DÅ blev jag handikappad på riktigt! Så snart jag dansat ett par danser (Folk undrar ofta hur jag egentligen fixar det, men det går...) var jag nöjd och ville därifrån. Pojkvännen dansar inte. Hans motto är "Den som inte har råd att sitta i baren, får dansa"... Fick han "BaraVara" passera sitt favoritställe på vägen hem, så var han glad. Klart han fick; där beställde vi en Ramlösa till mig och en öl till honom i slutet av kvällen.

 På lördagen läste jag i tidningen att fredagen den 15 oktober hade det varit "Vita käppens dag". Jaså??? Visste inte jag... I en artikel i Helsingborgs Dagblad stod att läsa: "Allt fler fyndiga hjälpmedel underlättar de synskadades liv. Datorer och mobiler pratar och indikatorer talar om färgen på olika material." Jodå, det är jättebra för dem som kan höra bra, men vad finns det för oss andra???

 I samma tidning läste jag att lördag den 16 oktober var det "Hörselskadades Dag" så jag gick ner till Stadsbiblioteket för att få lite information om det senaste på hörselfronten. Mycket blåtand är det numera i mikrofoner och annat. Många hörselhjälpmedel har dock utrustats med vibratorfunktioner numera. Tack för det! =) Jag menar, vad har en hörselskadad som dessutom är synskadad för glädje av blinkande lampor?

 Jag är bra på att fika, förresten. Tom väldigt bra, vill jag nog påstå =) En kompis som var på stan hörde av sig och vi sågs över en kopp te. I fredags fikade jag också ;-) Då med en annan Usher-kompis. Jag vet inte, men jag kan inte släppa tanken på att det måste se fånigt ut när vi kommer där med varsin käpp och dessutom använder lite teckenspråk när vi pratar med varann... Ibland inbillar jag mig att folk stirrar. Försöker att inte låtsas om det...

 I söndags fikade jag med pojkvännen på Råå Wärdshus och igår kväll fikade jag hos syrran. Det var nämligen så, denna märkliga måndag, att jag, som först känt mig sjuk och dödstrött blev så uppiggad av att jag plötsligt kunde höra, att jag bestämde mig för att ta bussen till "Köpcentrat".  När jag kom ut på trottoaren kunde jag tom höra att några tjejer kom gående bakom mig och att de passerade mig på min VÄNSTRA sida!!! Jo, men deras klackar smattrade och dessutom tjattrade de rätt rejält. Tonåringar gör det ;-) 

 På tal om köpcentrum: Jag fullkomligt hatar dem! Hemsk inomhusbelysning utan tillstymmelse till något dagsljus, spotlights som bländar, dålig luft, bänkar att snubbla över, folk som irrar än hit och än dit, dålig akustik, barn som gråter och skriker och helst inte heller vill vara där osv. Fast, tänkte jag, den 18:e har folk inga pengar kvar. Inga barnbidrag, inga löner och inga pensioner. (Som banktjm lär man sig detta rätt snabbt.) Lär bli rätt lugnt där en sen måndag em.

 Jag hittade naturligtvis inte det jag ville ha i affärerna, så jag gav mig snabbt ut därifrån tomhänt - inte ens en godisbit. Medan jag stod och funderade på vilken väg jag skulle våga promenera för att ta mig ner och hälsa på syrran i byn, så kom syrran och svågern! (Det hade börjat skymma och jag ville ju inte bli påkörd.) Snacka om märkligt! Jag besöker detta (Sveriges största?) köpcentrum max fyra gånger per år. Slutade iaf med skjuts hem till dem och FIKA! =)