Lyckan i vardagen

Igår hämtade jag upp brorsbarnen, K 11 år och E 13 år. Först fick förstås vovven W - som är en basset - gå ut på en kiss- och sniffrunda innan vi lämnade honom att vakta hemmet. Vi började med att lyxa till det med en frukost i lugn och ro på ett närliggande konditori. Där bestämde vi oss för att vi skulle spela minigolf.

Minigolfbanan ligger 3-4 km norrut och efter tio minuters promenad längs havet konstaterade både K och E med förvåning: "Oj vad långt vi har hunnit gå på den här korta tiden. Hade W varit med hade vi inte ens varit halvvägs."

Två barn sitter på en stor
färgglad kudde. Mellan dem 
och havet syns en mur.

Vi valde dock att ta några pauser emellanåt även om vi inte var bassethundar. Det finns ett antal jättestora fyllda kuddar utplacerade längs hela strandpromenaden och de inbjuder till små mikropauser där man kan ligga och filosofera eller varför inte göra tjusiga svanhopp på dem medan en filmar i slow motion och alla tre skrattar gemensamt åt hur lustig det ser ut. Japp, faster hoppade också på kuddarna.

Medan vi promenerade blev vädret allt bättre och någon timme senare sken solen. När vi väl kom fram till minigolfbanan - var den stängd! =(

En pojke med ryggen mot fotografen
på väg att kliva nerför en stege i havet.
I horisonten syns den danska kusten,
i förgrunden står pojkens sandaler.

"Ååhhh, har vi gått hela den här långa vägen i onödan?" sa vi i kör medan vi gick ner till närmsta brygga och kikade mot det inbjudande vattnet. "Jag vill bada." konstaterade K krasst och tog av sig kläderna och hoppade i. Så enkelt det är att vara elva år och helt obekymrad om saker och ting. Jag och E diskuterade såna saker som en nybliven tonårsflicka diskuterar med en vuxen som inte är vare sig mamma eller pappa. Allt från att färga håret till mindre pinsamheter/hemligheter. 

En flicka med vind i håret, shorts
och mörk t-shirt står på en stenmur.
Bakom henne syns havet och en
ljus himmel med uppsprickande moln. 

Jag och K vid samma mur. Bakom oss syns havet, en
ljus himmel och fem vimplar i regnbågens färger som
vajar i vinden. Ännu längre bort kan man skönja
Pålsjöbadens gula badhytter ute i vattnet.

Efter K.s dopp vände vi inåt stan igen medan vi tog flera pauser på vägen. Både E och K har full koll på min taskiga syn och tog mig i handen så snart de förstod att jag hade problem att se. Jag behövde inte ens säga något. En sån härlig känsla!

Snart närmade vi oss civilisationen och vi som blivit törstiga köpte varsin dricka i strandkiosken. W kom lufsandes med sin matte som var hemma på lunchrast och vi slog följe resten av vägen mot hemmet. Nu var det väldigt tydligt vad barnen menade tidigare: Basseten W har stor kropp, långa öron som han snubblar på, en nos som är väldigt aktiv och korta, trötta ben. Efter var 25:e meter lägger han sig platt på marken och vill inte gå en meter till. Hmmm... Vänta nu, det där känner jag igen! Stor kropp och korta ben, snubblar lätt, näsan är viktigare som informatör än vad både öron och ögon är och man vill helst bara lägga sig platt på marken och vila var 25:e meter... Det där är ju jag! En väldigt bra beskrivning av mig! ;-)

Därefter gick barnen och jag vidare för att äta en enkel lunch och när jag sedan lämnat dem hemma hos sig vandrade jag hemåt och satte mig på min balkong en stund för att njuta i min oas av växter. Jag har fokuserat på sådant som doftar; där finns mycket örter såsom mynta, basilika, oregano, fransk dragon mm, men även jordgubbar (som dock aldrig mognar) och massor av lavendel. Jag har planterat pelargoner, bacopa, lobelia, klöver och daggkåpa. Det är lummigt och skönt med en färgglad plastmatta på golvet. Därtill finns flera olika ljuskällor i en hylla - både levande och batteridrivna - samt en ljusslinga runt balkongräcket. Lite här och var har jag placerat solcellslampor som tänds när det mörknar. Detta är mitt lilla extra rum som tyvärr nyttjas alldeles för sällan. Det saknas nämligen både tak och väggar och förutsätter alltså - för att det skall vara en njutning - att det inte vare sig regnar eller blåser. Idag var en sådan eftermiddag.

Ethel (Gunilla Poppe) och
Bill (Thomas Poppe) in action.

På kvällen var jag och Mr F inbjudna till en teaterföreställning på Poppegården i Domsten, strax norr om stan. Pjäsen spelas på innergården till Nils Poppes skånelänga, där det hålls en teaterföreställning varje sommar. Normalt går jag aldrig på teater, men eftersom F är granne med en av skådespelarna ville jag väldigt gärna se pjäsen. Jag var först lite orolig att jag skulle få problem med att höra/se föreställningen men är jätteglad att jag gav det en chans. Det var en liten intim föreställning med dryga hundratalet åskådare och endast sex skådespelare på en scen. Scenen var väl upplyst av dagsljuset samt av strålkastare från trädet bakom oss, så det var det inga problem att se. Man kände sig som om man satt mitt ibland skådespelarna och liksom deltog i pjäsen.

Norman (Per Holmberg) och Bill (Thomas Poppe)
sitter på varsin sida om ett vitt bord
framför ett korsvirekshus med vasstak.

Ljudet var alldeles ypperligt! Varje skådespelare hade varsin mini-mic och ljudkvaliteten var fantastik. Jag hörde säkert 75% av det som sades och kunde med lätthet fylla i resten. Pjäsen - "Sista sommaren" av Ernest Thompson var perfekt både i trädgårdsmiljön, men även som den intima förställning den var. Publiken skrattade, nickade igenkännande och nästan grät emellanåt. Tänk att författaren skrev denna pjäs redan vid 28 års ålder, en pjäs som kräver ett helt livs erfarenheter att få på pränt. (För trettiofem år sen fick filmen med Fonda/Hepburn flera Oscars.)

Efteråt tackade vi skådespelarna för en fin insats och promenerade ner till havet för att beundra solnedgången en liten stund. 

En brinnande solnedgång över havet i Domsten.

"Carpe Diem" - ett uttryck som passar alldeles perfekt för en sådan här underbar dag!