Livet som "Blindstyre"...

"Vad har du gjort där?" 
"Var?"
"Där på armen?" säger vännen P och petar mig på vänster arm, så att jag ska förstå var hon menar.
Jag kikar ner mot min armbåge och ser att där är ett stort rött märke och ett halvläkt sår.
"Ingen aning!" svarar jag. 
(Senare på kvällen kom jag på att det var ju när jag sprang in i den halvöppna toalettdörren hemma hos Mr F. Det var jag själv som inte hade stängt den ordentligt, så jag kunde inte skylla på någon annan.)

På mitt ena knä har jag haft ett rejält skrubbsår i en månads tid. Jag trampade snett på en kantsten jag inte såg trots att jag försökte vara väldigt försiktig just då och skrapade därför upp knät rejält på stenplattorna.

En morgon fann jag ett enormt blåmärke i brösthöjd när jag skulle hoppa in i duschen och tänkte: "VAR i hela friden kommer det där ifrån?" Det gjorde lite ont, så jag måste ha slagit i någonstans. Fråga mig inte var...

I morse när jag steg ur sängen haltade jag lite med högerfoten och det gjorde ont. "Måste ha stukat den, men NÄR hände det?"

Konstaterar att det där är vardag för mig. Jag kan inte skryta om att jag är en extremt försiktig person som smyger fram genom tillvaron, utan jag kliver på i ganska rask takt. Därtill "luras" mina ögon eftersom jag faktiskt KAN se när jag tittar rakt fram. Att jag missar precis allt som befinner sig en centimeter bredvid, över eller under de få kvadratcentimeter lilla synfält jag har (och där jag faktisk KAN se) glömmer jag konstigt nog bort många gånger. När jag är pigg och utvilad flackar jag runt med blicken och scannar av omgivningen och sedan får hjärnan och minnet fylla i det som fattas. Är jag det minsta trött, stressad, oförberedd eller om ljusförhållandena är "fel" funkar inte den strategin.

Alltså händer det flera gånger dagligen att jag gör något av detta: Snubblar på saker - cyklar, barnvagnar, stolar, bord, slarvigt placerade vikter på gymmet. Går in i saker - dörrar, bord, glasdörrar eller stora fönster, dörrkarmar, öppna skåpluckor (AJ!), nedfällda diskmaskinsluckor (AJ som f-n!), träningsmaskiner på gymmet, speglar, lustiga små skyltar där det står "varning för halt golv" (och eftersom jag missar DEN skylten händer det sig förstås att jag halkar på nämnda golv). Trillar handlöst - nerför trappor (Usch och fy!), på trottoarkanter, över kantstenar, över betongsuggor (Ger hemska blåmärken!), över idiotiskt utplacerade affärsskyltar (så kallade "gatupratare"), över blomkrukor, över cyklar (Gör fruktansvärt ont!).

Oftast händer detta liksom "i farten" och jag har inte tid att känna efter vad som hände. Ibland hejdas jag en stund och grimaserar eller fäller en liten tår, men allra oftast skakar jag av mig det med en liten svordom inombords och fortsätter som om inget hänt. Senare påminns jag av ett blåmärke, av att blodet rinner från ett sår, av att jag känner en smärta någonstans och många gånger har jag ingen aning om vad som hänt. Det är inte heller ovanligt att jag har fula fläckar eller hål på mina kläder och jag kan inte för mitt liv påminna mig om när det hände eller vad det är för fläck. Det är tråkigt när nyaste tröjan har en stort hål mitt fram eller när favoritkjolen har fått en fläck som inte går bort. 

Rosa tröja med en lila och en rosa
blomma över ett par små hål.

Vit tygblomma över en fläck på en beige kjol.

          På senare tid har jag börjat sy på små tygmärken över fläckarna/hålen för att slippa övertrassera mitt redan ansträngda klädkonto. Vilket får mig att känna mig som en klumpig treåring emellanåt med plåster på knäna och färgglada lagningslappar på kläderna...

Å andra sidan: Om jag alltid satt inomhus och inte vågade röra mig ur fläcken av rädsla för att "tänk om det händer något obehagligt", vilket liv vore det? ;-)