För vem behöver ha kvar den tryckta klasströjan från avgångsåret på gymnasiet 1981?! Vem behöver ha kvar personaltidningen från oktober 2005?! Vem behöver spara de kortkorta kjolarna i storlek 38 från 1999?! Nej just det! Kasta!
Bland pappershögarna hittade jag gamla brev och försjönk i riktigt goda minnen. Dessa brev kommer jag däremot ALDRIG att kasta. Ett av dem var från min nästkusin Anita, som skulle firat sin femtioårsdag igår om hon hade fått leva. 1989 var vi på en jättehärlig semester tillsammans i Skottland. I det sex sidorna långa handskrivna brevet går planerna och diskussionerna varma inför vår resa. En resa som vi aldrig glömmer av flera skäl. På båtresan mellan Esbjerg och Newcastle träffade vi på ett par tyska killar som vi kom att tillbringa delar av vår resa med. Den ene blev så småningom Anitas make. =)
Ett bröllop, tre barn och fjorton år senare, gick min fantastiska, älskade kompis bort i cancer. Vi hade känt varandra i hela vårt liv, vi hade massor gemensamt, vi träffades ganska sporadiskt men varje gång vi sågs tog vi vid där vi slutat sist. Vi hade brevväxlat sedan vi var gamla nog att skriva. Vi var båda naturälskare, gillade paddling och campingliv. Vi lyssnade på samma sorts musik, vi var båda väldigt förtjusta i och duktiga på att sy kläder osv osv.
Via regelbunden kontakt med din mamma vet jag att dina barn har det bra. Jag är övertygad om att du är med dem och håller ditt vakande öga över dem.
Anita (Annie), denna sången sjöng din vän Erland på ert bröllop. Det är din sång. "Annies song" av John Denver:
Stor kram - jag saknar dig oerhört och tänker på dig ofta, ofta... Hoppas du hade en fin 50-årsdag! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar