Carpe Diem och sånt där...

Med begränsad syn och hörsel uppfattas man troligen av andra som disträ medan man själv hävdar att man är oerhört fokuserad. En sån som lever enligt "mindfulness"-läran och Carpe Diem och sånt där... Nej, det är inte alls medvetet, men väldigt härligt när det faktiskt sker!

Ett exempel jag kan nämna är en kollega som för ett par år sen berättade att hon sett mig komma gående i villakvarteret. Hon vevade ner sin bilruta och ropade på mig. Jag såg inget, hörde inget. "Och sen stannade du till, så jag trodde du sett eller hört mig. Men istället böjde du dig ner och luktade på en ros. Sen gick du bara lungt vidare." Jepp, that's me! =D Det är ofta jag stannar till och luktar på blommor som dyker upp i min väg. Dofter är förresten sånt som sitter väldigt djupt etsat i minnet.

Idag, augustis allra sista dag, gick jag och F längs Råå-å-dalen. Vi började vid Raus kyrka och gick mot Gantofta. När man kommer under E6:an finns det en laxtrappa där man aldrig ser någon fisk, men idag kom jag att tänka på den fantastiska TUR vi haft EN GÅNG tidigare när vi gick här. Vi stod och tittade och rätt som det var lyckades vi båda få syn på en jättestor lax som hoppade nån meter upp. Vilken fantastisk syn! Naturligtvis var det ingen av oss som fick denna syn på bild, men den är desto tydligare etsad på våra näthinnor.

När jag var på min senaste resa till lndien var jag och ett par brittiskor ute med en liten båt för att försöka få syn på delfiner. Jag satt beredd med kameran i evigheter, men när jag till sist stängt av den för att spara på batteriet, DÅ dök en delfin upp. Och inte bara det, den gjorde en sån där volt i luften som jag bara trodde de kan tränas till på cirkus. Inte fick någon av oss denna syn på bild, men den är desto tydligare etsad på näthinnan.

I somras var vi på Tropikariet. Där finns bland annat ett "nattrum" där man vänt på dygnet, så att man kan se hur djur som lever på natten har det. Dvs OM man kan se i mörker... (Inte jag, alltså.) Jag höll F i handen och vi stannade till vid ett räcke där jag efter en stunds letande (de har fejkat lite månljus där inne) lyckades urskilja en slags apa som åt mat. Medan vi stod där sa F: "Oj, här kommer det ett litet djur, här på grenen." "Var? Här?" frågade jag och stack ut ett pekfinger på måfå framför mig. Då känner jag att någon varelse, med små små små händer tar tag i mitt finger, kramar om fingret med båda händerna och försöker dra det till sig. Jag blir först lite rädd och drar tillbaka mitt finger. Sen sker detta två gånger till. Var gång jag tänker på denna händelse går det ett lyckorus genom kroppen!!! Det går inte att beskriva den där känslan man har när man får kontakt med ett vilt djur, men jag tror ni förstår, eller hur? Nu var det inget djur jag kunde vare sig se eller höra, men minnet är djupt etsat i mitt minne. På den GLADA sidan av minnet =) Det var förresten en flygpungekorre, fick jag veta, så jag har googlat. Den är jättesöt!

För ett par veckor sen var vi på utflykt i en park där det fanns både vackra insekter och vackra blommor. Där såg F trollsländor och till sist lyckades jag också få syn på en sådan. Men att försöka fånga en sån på bild är förenat med lika mycket tur som jag har på Lotto. Dvs nästintill obefintlig. Eller, tja, jag fick en bild som kanske kan motsvara en tjugofemkronorsvinst. Bilden måste förstoras jättemycket så kan man, om man har tur, se trollsländan strax under mitten av bilden. Som sagt, en tjugofemkronorsbild. ;-)

Lite senare satte vi oss på caféet i parken och F upptäckte en liten larv som kröp på hans arm. Han tog fram kameran och filmade den äcklig larven medan jag bara skrek: "Ta bort den! Ta bort den!" Sen råkade jag tyvärr se filmen med larven rejält uppförstorad på datorskärmen där hemma och DEN bilden önskar jag verkligen att jag slapp ha för evigt etsad på min näthinna! =/

.