Berätta eller tiga?

"Jag tycker inte du ska berätta för vem som helst att du hör dåligt. Så fort någon person pratar med dig som du inte hör, så berättar du att du är hörselskadad. Du stänger ju alla dörrar direkt. Sen om du råkar gå på någon för att du inte ser dem, nöj dig med att be om ursäkt, berätta inte att du är synskadad."

"VA??? Vad menar du med det?" Jag blev närmast chockad och alldeles ställd av kommentaren. 

"Ja men du stänger dörrarna. De vågar inte prata mer med dig sen, för de tror inte du ska höra dem alls."

Hallåååå! Vad är alternativet? Att jag inte säger något och därmed inte uppfattar det de säger och vart leder det? Jo, till att folk tror jag är dum i huvudet istället och VEM vill fortsätta ett samtal med någon som inte fattar någonting? Nej just det! Bland det absolut värsta jag kan tänka mig är att folk ska uppfatta mig som ointelligent, för DET är jag INTE! Och det där med att inte berätta om min synskada, vad tjänar jag på det? Folk som stirrar på mig som om jag är helt dum för att jag går mitt framför dem där jag "borde" sett dem. Är det inte bättre att förklara än att uppfattas som en idiot och ibland få höra elaka ord från dem? (Jadå, det finns tyvärr massor av sådana personer där ute...) Personligen skulle jag önska att fler kände till det, så att jag åtminstone fick en ärlig chans. 

De personer som inte vill prata med mig för att jag är hörselskadad, tja, de kan jag egentligen vara utan, men ibland måste man kanske umgås med dem ändå eftersom det kan vara vänner till vänner. Det är inte alltid så att man kan undvika dem alla. SÅ stor är inte staden jag bor i. 

Jag har alltid, nja kanske inte alltid, men de senaste åren i alla fall, berättat om mina handikapp och i nio fall av tio har detta varit positivt för mig såvitt jag vet. Den där tionde kan egentligen kvitta, för "alla kan ju inte älska alla här i världen"... (Dessutom har jag tillbringat alldeles för många år med att försöka dölja och kompensera vilket tar massor av energi i anspråk utan att leda någon vart.) 

Nu till frågan: Är det någon mer som tycker att jag gör fel som berättar??? Är folk i gemen sådana att de helst undviker att umgås med folk med handikapp? Hur ska jag kunna bli accepterad om jag INTE berättar om mina hörsel- och synproblem? De syns inte alls på mig, men de märks ju - om inte genast, så ganska snart - genom att jag kanske beter mig lite "märkligt". 

Kommentera gärna, för nu är det jag som behöver moraliskt stöd. 

.