Gråstarrsfunderingar

Min tydligen alltmer tilltagande gråstarr har börjat ställa till det för mig allt oftare.

Jag kom in i badrummet en dag och såg något rosa ligga på golvet. Rosa? VAD äger jag som är ROSA??? Böjde mig ner och tog tag i den där rosa saken... Genast kände jag den mjuka härliga tjocka frottén av mitt ORANGE Lexington-badlakan.

Så fort jag kände och visste vad det var som legat på golvet såg jag den ORANGE färgen. Nu när jag vet vad det är, är det inte längre rosa jag ser när jag tittar på badlakanet, utan orange. INGEN annan färg än ORANGE...

Är det någon som förstår hur jag menar?

Detta gjorde mig konfunderad. Ögonen sa mig att badlakanet var rosa, men hjärnan sa: "Nej, det är orange!" Så fort jag visste att det var orange så kunde jag, hur jag än försökte, inte längre se badlakanet som rosa. Det betyder alltså, att i kombination med en annan vetskap förvrängs mitt synintryck till att meddela hjärnan något annat. Om någon då skaffade ett rosa likadant badlakan och bytte ut det utan min vetskap hemma hos mig, skulle jag alltså fortsättningsvis tycka att detta - i verkligheten rosa - badlakan var orange? I så fall betyder det att mitt minne förvränger bilden åt mig så att jag tolkar det jag ser till något helt annat.

Vilket är då det rätta?

Vågar jag då någonsin lita på att det jag ser framför mig verkligen är det som det ska föreställa? Eller blandar sig minnet och övriga sinnesintryck alltid in i tolkningen och förvränger bilden framför mig?

Hur är det med andra saker? Minnesbilder sitter ju inte bara i känslan av tjock frotté utan även i dofter, bakgrundsljud, smaker och annat. Är det kanske inte bara så för mig, utan även för andra människor? Detta fenomen kan säkert appliceras på en massa andra scenarion?

Tänk er tillexempel en vittneskonfrontation där gärningsmannen och en oskyldigt utpekad råkar bära samma parfym. Den utpekade behöver troligen inte vara exceptionellt lik gärningsmannen för att bli utpekad, men eftersom det är fel sinne som förmedlar synintrycket är det utan tvivel ingen annan än den "verklige" gärningsmannen som målsäganden ser framför sig...

Vi behöver förstås inte ta till så drastiska exempel. Vem har inte råkat ta tag i mjölkglaset i den yrvakna arla morgonstunden men istället fått fatt i juiceglaset. Finns det någon äckligare mjölk? Hjärnan säger ju att jag dricker mjölk, hjärnan "vet" ju att jag tog mjölkglaset, ögonen "såg" ju att jag tog mjölkglaset men tungan säger något HELT annat. 

Fast det är klart, upprepas detta tillräckligt ofta kan man nog lära sig tycka om sur mjölk också ;-) Och vem vet? Jag kanske kan lära mig uppskatta rosa badlakan?


.