Säg mig du lilla fågel...

...där mellan almens blad: Hur kan du ständigt sjunga och ständig vara glad? Jag hör din röst var morgon, jag hör den varje kväll. Och lika ren är stämman och tonen lika säll.

 Lång dag på jobbet, på vägen hem gick jag inom affären och handlade lite nödvändiga saker. Tonfisk, toapapper, keso och sånt där ni vet...

Det är den 26 april. Om några dagar firar vi Valborgsmäss och Första Maj, men jag har både fleece och vindtät jacka. Tidigare idag regnade det. Så får jag höra fågelsång. Ljuvlig fågelsång från en koltrast inne i buskagen någonstans. Det är helt omöjligt att hålla tillbaka ett stort leende som drar sig mot båda öronen =) 

För ganska exakt två år sen träffade jag Claes Möller, en av landets, ja världens, främste öronläkare och forskare på just Ushers syndrom. Jag berättade för honom att jag snart skulle operera in Cochlea Implantat och han sa: "Ja, då kommer du att få höra fåglarna sjunga!" Jag minns så väl att jag tänkte: "Fåglar? Jag vill väl inte höra fåglar heller, jag vill höra människor." Jag sa det inte högt, och det är jag glad för idag, för idag vet jag att det sällan behövs mer än fågelsång för att göra en mörk dag ljus igen!

När jag går där på trottoaren med en kolsyrepatron under ena armen och ett paket toarullar under den andra armen tänker jag att livet är både sprudlande och sprittande och samtidigt mjukt, lugnt och lent som en barnarumpa. Jag lyssnar till koltrasten och är nära att börja vissla tillbaka till honom. Vet ärligt talat inte varför jag inte gör det egentligen, för jag vill inget hellre än att vissla! Vi hade en så fin konversation förra året, jag och Herr Koltrast. Mitt leende blir ännu större.

Ingen av de jag möter har någon aning om varför jag ler så stort, men faktum är att alla ler tillbaka =)))

.