Simultankapacitet... Det är ett ord som vi kvinnor ofta skryter över att vi besitter. I verkligheten kan man diskutera huruvida det bara är ett fint ord som vi tycker att det är kul att svänga oss med eller om vi faktiskt behärskar detsamma?
Själv blir jag nog snart tvungen att revidera det hela lite grand...
Jag har tidigare berättat om hur en helt vanlig onsdag kan te sig i mitt liv. Nu ska jag berätta om en helt vanlig måndag. Den måndagen som var i förrgår kan jag berätta om tex. (Alltså dagen efter den förste april då jag blivit grundligt lurad av min pojkvän, på ett så pinsamt sätt att jag inte tänker prata mer om den saken.) Måndagen började med att jag snoozade som vanligt i sisådär fyrtiofem minuter. Masade mig så småningom upp, klev in i badrummet, satte i badkarsploppen och började fylla karet. Det brukar ta sin lilla tid, så under tiden gick jag ut i köket och stoppade in en mugg te i micron samtidigt som jag mätte upp havregryn och vatten i en djup tallrik. Gröttallriken bytte plats med temuggen och jag gick vidare in i vardagsrummet för att slå på datorn.
Efter att ha scrollat och läst nyheter en stund vid datorn kom jag på att gröten stod i micron och OJ, den hade visst kokt över. Blev till att samla ihop kladdet som flutit ut över brickan och diska lite. Tillbaka till nyheterna på nätet. Vänta nu... Höll jag inte på att fylla badkaret?! NEJ! Men JO, så var det! Badrumsmattan var genomdränkt! Fick vrida ur efter bästa förmåga och sen torka upp golvet.
Nu var alltså teet kallt... In med det i micron igen en sväng medan min lekamen tvagades. Tillbaka till köket, teet hade stått en stund och svalnat, men nu pallade jag inte värma om det en tredje gång, så det drack jag halvljummet. Gröten då? Jo, den hade stelnat och kallnat, men det är så jag brukar äta den, den slinker ner i alla fall. Antingen ståendes vid diskbänken, eller framför datorn. Kan dock avråda från att dricka te eller kaffe vid datorn! Det händer så lätt olyckor där, kan man säga. Jag rekommenderar inte heller att dricka rödvin framför datorn! Inte för att jag brukar göra det en måndag morgon, men jag nämner det för säkerhets skull.
Borstade tänderna, fluffade till håret och skulle smörja in mitt ansikte. Tog en klick i handen och råkade slänga en blick mot spegeln strax innan jag fick upp händerna mot ansiktet. Hoppsan! Av med glasögonen först! La dem på toalettlocket, som INTE VAR NERFÄLLT! Tur det var spolat i alla fall... Ok, smörja ansiktet först, men NEJ, jag hade fått fatt i tandkräm! Inte så mysigt i ansiktet, kan jag berätta...
Irriterad for jag in i vardagsrummet och klädde mig - förhoppningsvis i matchande färger. Ljuset i vardagsrummet kunde varit bättre... Fönsterna är så smutsiga att man fortfarande tror att det är filmjölkstjock dimma, trots att det varit klart väder i en vecka nu. Känns inte som om det är någon idé att tvätta fönsterna heller... Ute på gatan står det nämligen stora grävmaskiner och gräver. De gräver nya hål varje dag och har hållit på så i ett halvår, minst. Fattar inte när de ska bli klara? Kastade ett nytt öga på datorn, fastnade på en intressant artikel... OJ vad tiden går! Till jobb!
For ut med jackan halvöppen, handskarna i ena handen och en ganska hög adrenalinnivå. För var dag finns det nya hål där ute på gatan och var kväll har några andra hål grävts igen. Jag hinner aldrig lära mig VAR jag ska se upp mest. Just nu är trottoarerna på båda sidorna uppgrävda och gående ska försöka samsas med biltrafiken i makadamen mitt på nånstans. Ja, utom där det är hål förstås. Varför jag inte går en annan väg??? Men det finns ju ingen annan väg att gå - de gräver på de andra vägarna här också! Vita käppen får vara framme för det mesta. Men vänta, det är nåt som inte stämmer? Vad tysta grävmaskinerna är idag? Nog borde det höras när grävskopan trycks ner i makadamen - och motorerna - nog brukar de brumma rätt högt? Åååhh, jag hade glömt hörapparaterna uppe i lägenheten! Hur kan en person som i princip är helt döv ge sig till att gå hemifrån utan Höron!? De låg i torken över natten, så jag tänkte väl inte på dem. Tillbaka hem igen, upp för trapporna i ilfart, nerför trapporna i mindre ilfart. Det är "farligare" att gå nerför upplever jag det som, så då går det inte så fort.
Nio dagar av tio kommer jag till jobb med andan i halsen och en puls högre än Turning Torso. I bästa fall ramlar jag in på klockslaget halvnio, men ofta hinner hon bli både en och två minuter över halv... =/
Någon som är förvånad? ;-)
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar