Nu är våren på gång och i samband med det kommer det en massa små flygfän. Sådana där små som man bara känner krypandes på kroppen, men knappast ser...
Läste en annan blogg häromdan, av Anette, som på ett mycket lättfattat sätt beskriver just det här med hur synfältet krymper, och blev då påmind om att: "Ja just det, insekter har det ju blivit färre av på sistone! Eller inte..."
Jag kan fullständigt få spatt på sommaren när jag försöker sola och det kommer envisa kryp och kliar på ryggen i ett, i ett. Jag kliar och rycker i spasmer för att få bort dem, jag springer runt ett varv, men likväl är de där.
Dock finns det insekter som kanske INTE väljer att sätta sig på mig i första hand. Dem ser jag inte.
Till exempel fjärilar, som är så vackra. Det är väldigt sällan jag lyckas få syn på en sådan. Getingar är kanske vackra, men desto mindre kul att ha närkontakt med. Dem ser jag inte. Och eftersom jag inte heller kan höra dem, så finns de inte?! Väl?!
Minns alldeles speciellt en situation förra sommaren när jag var med syskonbarnen och deras mamma på Zoo i Köpenhamn. Vi satte oss vid några bänkar och skulle äta medhavd matsäck. Barnen hade korvmackor och saft i tetrapack. Jag hade mjukost i tub, som jag klämde ut på ett tunnbröd och rullade ihop. Till detta dracks bubbelvatten på flaska. Tydligen var det många getingar som försökte äta vår mat. Barnen for omkring och skrek. Deras mamma är inte heller något fan av getingar och snart var de alla tre försvunna. Bara jag och getingarna var kvar. Om det nu fanns några getingar? För jag, som varken såg eller hörde några getingar, jag satt ju lugnt kvar och åt min matsäck. Visst, eftersom jag var medveten om att det kunde finnas getingar, så kollade jag noga varje tugga innan jag satte mackan mot munnen, men som sagt: Den som inte syns, den finns inte. I varje fall inte förrän den sticks ;-)
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar