tisdag 31 oktober 2017

#MeToo


Under de senaste veckorna har internet flödat av diverse #MeToo-inlägg. Min första reaktion var att "jag skulle minsann inte skriva om något sånt trams", som att någon klappat mig på rumpan ute på krogen (för just det har förstås hänt mig också), men sen insåg jag att det är inte det det här handlar om. Det handlar istället om hur vissa (oftast män i överordnad position) behandlar andra (oftast kvinnor) med någon slags könsmakt

NU är det kanske äntligen dags att göra upp med det värsta jag själv upplevt i denna genre för att kunna lägga det åt historien. Genom att ta upp det i ljuset en gång för alla, mentalt skjuta det äckliga svinet i pannan och därefter begrava honom två meter ner under jord så kanske, kanske jag äntligen kan komma över det. För det som hände mig har påverkat mig långt mer än jag någonsin kunnat tro. Det är väldigt tydligt när jag tänker tillbaka. Under långa perioder tänker jag inte på det alls, medan det under andra perioder kommer över mig och jag får åter tillbaka den där känslan av att inte kunna andas. Många, alldeles för många av mina yngre år försvann i ett slags vacuum där jag bara "överlevde". Det kan låta fånigt, men det tog många många många år innan jag vågade lita på en man igen.

Vi går tillbaka i tiden, det måste ha varit -91 eller -92, jag tillhörde de unga i banken. Vi hade ganska nyligen fått en ny kontorschef och hela gänget var ute på "After Work". Minns svagt att jag drack några klunkar av en öl, vilket jag normalt inte gör, men det kan ha varit så att vi bjöds på mat och dricka på restaurang i stan. Vi kanske till och med var inom ett dansställe? Som sagt, den tidigare delen av kvällen minns jag inte så noga.

Den senare delen av kvällen minns jag däremot oroväckande detaljerat. Jag, som redan på den tiden hade nedsatt syn och saknade mörkerseende, tyckte det var lite kusligt att gå hemåt i mörkret när vi skulle bryta upp. Det var innan jag hade min vita käpp. Jag bor på promenadavstånd från centrum i en upplyst stad, så jag var inte alls främmande för att promenera hem. Buss eller taxi känns fånigt när det tar en kvart att gå. När chefen snabbt sa: "Jag har ju min övernattningslägenhet ovanför backen, vi kan ha sällskap", så tänkte jag inte så mycket på det mer än att det var tryggt att som synskadad ha någon att hålla i armen. 

När vi kommit upp för backen och det var dags för mig att korsa övergångsstället och chefen skulle fortsätta framåt sa jag: "Tack, vi ses på banken imorgon". 

"Du kan väl följa med och se hur min lägenhet ser ut?" föreslog chefen då. 

"Njae, klockan är mycket, vi ska jobba imorgon. Och dessutom, varför skulle jag följa med dig dit? Det kan ju misstolkas."

"Hahaha, nej herregud, vad tror du? Jag är ju din chef! Jag tänkte bara att det kunde vara kul att få visa någon hur fint jag har fått det i min lägenhet. Jag följer dig hem sen, så att du kommer säkert hem."

Åh, vad pinsam jag är! Så dumt! Givetvis hade han inga såna tankar, han är ju betydligt äldre, gift och har tre halvvuxna söner. Självklart kan jag lita på honom, vi jobbar ju ihop. Han är ju min chef. 
"Okej... Men bara en liten sväng, det är redan sent och jag ska orka stiga upp tidigt imorgon"

Ett par hundra meter bort ligger så huset där övernattningslägenheten är. Chefen är allmänt trevlig och vi pratar jobbrelaterade frågor. Han frågar vad jag är intresserad av och jag berättar att jag hoppas få lära mig mer om kredithantering. Så kommer vi fram till lägenheten och jag som inte vill stöta mig med min nye chef förbereder mig på en snabb sväng inom hallen och köket så att jag kan säga "Vad fint du har det" för sen vill jag bara hem. Det hela börjar kännas väldigt fel, trots att han själv tydligt påpekat att "Herregud, vad tror du? Jag är ju din chef!" 

Han låser upp dörren, föser in mig, stänger dörren om sig, låser med nyckeln och stoppar nyckeln i fickan. Vad i hela... Varför låser han? Vi ska ju bege oss ut igen alldeles strax! vet jag att jag hinner tänka innan han trycker upp mig mot väggen med hela sin tyngd. Han trycker sin mun mot min och hans händer har, innan jag hunnit förstå vad som hänt, letat sig in under min tröja, under min BH och famlar över mina bröst. 

Helvete helvete helvete! Vad gör han? Jag fryser till is och både känner och hör hur pulsen slår hårt hårt hårt. På något konstigt sätt blir jag helt paralyserad. Synfältet krymper till ett absolut minimum och jag vet inte hur många sekunder eller minuter det tar innan jag får upp armarna, trycker dem mot hans bröst för att försöka få honom bort ifrån mig. 

"Men vad...Neeej... Du är ju min chef..." lyckas jag få ur mig medan jag förtvivlat försöker fösa bort honom. Vad gör jag? jag måste ut härifrån NU! NEJ, jag vill inte vara här! Få ut mig! Tänk om han... NEEEJ!

"Nej men alltså... Ikväll är jag inte din chef", säger han medan han trycker sitt skrev mot mig. "Ikväll är jag Svin."
(Här säger han alltså sitt förnamn som jag fortfarande, drygt 25 år senare har väldigt svårt att uttala. Vi kan därför låtsas att han heter just "Svin".)

Åååhhh, nej! Helsickes skit! Hur kunde jag vara så dum att jag följde med! Hur kunde jag vara så dum! Vilken idiot jag är. Ja, jag har bara mig själv att skylla om jag blir våldtagen nu.
"Eeeehhh, vadå? Du heter visserligen Svin, men du är faktiskt min chef." Nu försöker jag låta så övertygande jag bara kan och tar till någon slags bestämd strategi, men min rädsla lyser tydligen igenom, vilket jag förstår av hans nästa replik.

"Du tror väl inte att jag tänker våldta dig?" 
Satan satan satan! Bara det att han ens tar upp ämnet "våldtäkt" gör att jag blir ännu mer skräckslagen. Nu får jag försöka ta till en annan strategi igen. Det här fungerade tydligen inte.

"Eehhh, nej det är klart att jag inte tror, men... Hjälp! Jag hade rätt - han har planer på att våldta mig! Alltså, jag... Jag är inte sån... Jag... Jag vill inte... hhrrmm... med nån som jag inte är kär i." försöker jag. Jag hoppas på att kunna prata mig ur det hela.

"Du ska bara veta att jag har hanterat den här situationen förr. Med framgång!" säger Svin då med en min som avslöjar ett stort ego.
"Med framgång?!" Framgång för vem?! Åååhhh, nej nej nej! Få bort mig härifrån NUUUUU! Hoppas verkligen att jag kan snacka mig ur detta...

"Ehhh, nej, men det kvittar. Det här skulle inte jag..." Så kommer jag på det! "Du är ju gift!" säger jag triumferande som om det skulle göra honom immun mot tankar på andra kvinnor.

"Hahaha! Det min fru inte vet har hon inte ont av." säger han då med ett överlägset flin i ansiktet. "Jag har som sagt hanterat den här situationen förr." Stackars fru! Och vilka är de andra stackarna som råkat ut för honom? Och som inte kommit undan? Shit! Jag måste härifrån innan...!

När jag äntligen lyckas vrida mig ur greppet flyr jag bort till en stol och fortsätter mina desperata försök att prata mig ur situationen. På något otroligt sätt lyckas jag genom mitt prat med att trötta ut honom och en eller två timmar senare har jag äntligen fått honom att låsa upp dörren och släppa ut mig därifrån. 

Vid det laget var jag så fruktansvärt skärrad att jag reagerade ytterst irrationellt, tänk: "Stockholmssyndromet". Jag visste att jag skulle få svårt att ta mig hem ensam i mörkret; dels kunde jag råka ut för någon annan "våldtäktsman" och dels hade jag ju väldigt svårt att se i mörkret. Pest eller kolera? Hur märkligt det än kan låta, så lät jag därför Svin ledsaga mig hem till min port så som han lovat mig tidigt på kvällen innan allt hände - men inte en meter längre! 

Första tiden efter den här händelsen - som jag kom undan med blotta förskräckelsen - mådde jag väldigt, väldigt dåligt. Jag kunde ju inte anmäla honom heller eftersom jag insåg att jag var i verkligt underläge på många punkter: 

1) Han var chef.
2) Han var man.
3) Jag hade mig själv att skylla. 
4) Det fanns inga vittnen.
5) Svin tyckte väl att det hela var "okej" eftersom jag låtit honom ledsaga mig hem.
6) Vem skulle få byta arbetsplats om jag anmälde? Inte chefen, utan jag. Och som synskadad var det inte läge att börja pendla till arbetet i en annan stad när jag bodde på gångavstånd från arbetsplatsen.
7) Jag hade ju nobbat denne "guds gåva till kvinnorna", så därefter behandlade han mig taskigt på jobbet genom att se till att jag absolut inte fick någon chans att förkovra mig i mitt arbete. Det gjorde i sin tur det ännu svårare att berätta för någon vad jag upplevt, för vem skulle tro mig om jag skvallrade nu? Det kunde ju snarast tolkas som en missnöjesyttring.

Jag teg och stretade på. Som tur var försvann han därifrån efter ett par år och jag har tack och lov själv aldrig behövt råka ut för fler "Svin" av denna rang. 

Vid ett tillfälle ganska snart efter att det hänt berättade jag faktiskt för en kvinnlig facklig företrädare vad som hänt för att få ett råd om hur jag skulle agera. I mitt upprörda tillstånd avslutade jag med kommentaren: "Den äckliga gubben!" Det enda svar jag fick från henne var: "Hade det varit okej om han hade varit yngre?" Jag blev helt stum och insåg att från facket skulle jag inte vänta mig något stöd. 

Det är alldeles givet att sådant här - och betydligt värre saker - förekommer i mycket större utsträckning än någon kan tro. Det som äcklar mig är att dessa personer kan få fortsätta år ut och år in. Och att folk som skall företräda de utsatta vänder sig emot dem. Får denna snedvridna kultur fortsätta råda så kommer vi aldrig att kunna vända skutan rätt.

Nej, det är NU eller aldrig! Ska det någonsin råda jämlikhet och respekt mellan könen är det hög tid att höja rösterna. #MeToo-kampanjen är så välkommen! (Måtte det bara inte bli en tillfällig fluga...) 




4 kommentarer:

  1. Helt Vidrigt. Och sådant multipelt(!) övergrepp, man/chef/ålder /facket.. plus synbegränsning. Uhh så sårbar man är ibland!
    Hur svårt ska det vara med lite normal RESPEKT människor emellan..
    Man blir galen. Och jag tänker man får vara tacksam så länge man har nån slags makt över sin självrespekt åtminstone, klarar leta upp sin inre tillvaro/styrka, oberoende vad som sker i det yttre livet. Tänker på det somliga fångar utvecklade i konc.lägren. Inte helt irrelevant jämförelse ändå när omvärlden är rutten tror jag, som en tidlös kraft om man får tag i den.
    Kram, Daniela

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Daniela, för stödet och kramen! // Kram tbx, Tina

      Radera
  2. Alltså... jag hoppas (eftersom jag tror på att de som är elaka mot andra någon gång i detta eller nästa liv kommer få tillbaks för hur de behandlar andra) att svinet får det riktigt jävligt framöver.
    Såna som han är inte värda ett skit!

    Kram till dig som är stark och klarar av att gå vidare!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte hur just detta svinet har det idag och jag vill inte veta heller. Däremot har jag har sett andra exempel på att Karma verkligen finns och det är en tröst i sig.

      Tack!

      Radera