Planera! Eller acceptera att saker blir som de blir...

Idag är det den sista dagen i maj 2018, den soligaste maj månad jag kan minnas. 

Tror faktiskt inte det regnat mer än tjugo minuter under hela månaden. Dessa tjugo minuters ihållande ösregn inträffade tio minuter in i grillningen i lördags kväll. F stod nere vid grillen och hade precis placerat havskatten på fiskhalstret. De flesta grönsakerna var grillade och nypotatisen kokt. Det var alltså bara tio minuter till fisken som fattades. DÅ öppnade sig himlen och det ÖSTE NER! F blev dyngsur inom några sekunder medan jag rusade upp på balkongen och skrattande tittade ner på spektaklet som utspelades på innergården. Till min förtret missade jag fotografera eländet. =D När fisken var färdig, F bytt om till torra kläder och vi satt oss vid balkongbordet för att äta slutade regnet tvärt.

Haha, som det kan bli när saker och ting inte blir som man planerat.



På tal om planerat så ska jag nu berätta om hur det kan bli när saker blir precis som man planerat: 
Min vän Tobbe har nu genomfört "Deafblind Challenge", paddlingen över Öresund som han planerat i ett års tid. Det projektet måste han vara otroligt nöjd med; i mitt tycke lyckades det över förväntan! I fredags eftermiddag var jag och trehundra andra personer nere i Helsingborgs småbåtshamn för att stötta projektet och möta upp honom. Syftet med projektet "Deafblind Challenge" var att visa att vi med dövblindhet faktiskt finns och att vi är precis som alla andra. Med rätt stöd och hjälp kan man som dövblind göra precis allt det som alla andra kan. Tobbe är frånskild med två små barn och har svårt att få umgås med sina barn så mycket som han önskar eftersom han behöver ha med sig ett par välfungerande ögon och öron när han är med barnen. Åtminstone så länge barnen är såpass små som de är nu. Genom att genomföra projektet med Öresundspaddlingen hoppas han få beslutsfattarna att tänka igenom ärendet en gång till innan de återigen avslår en dövblind persons ansökan om stöd. 

Här paddlar Tobbe utanför Helsingör.
I bakgrunden syns Kronborgs slott.
(Fotograf: Marie Walther)

Paddlingen skedde med havskajak och eftersom Öresund är såpass trafikerat som det är hade han två följebåtar. En kajak fungerade som LOTS och en kajak paddlades av en dövblindtolk som fungerade som Tobbes ÖGON och ÖRON. 

Själva paddlingen är kanske inte det jag mest imponerades av, det är faktiskt bara drygt fyra kilometer mellan Helsingör och Helsingborg, även om både trafikfartyg, vind och strömmar kan ställa till det. (Tiden: En timme, två minuter och 36 sekunder var fyra minuter och 38 sekunder längre än den tid jag själv satsat mina pengar på, så jag är lite sur på dig, Tobbe ;-) ) Nej, det som gjort starkast intryck på mig är att Tobbe ensam dragit hela detta projekt i land! För det VAR ett jätteprojekt! 

Tre kanotister fotograferade
bakifrån. Framför dem syns
Kärnan, Helsingborgs tydligaste
riktmärke. (Fotograf: Marie Walther) 

Först det svåraste: Att skaffa sponsorer till allt runtomkring, sedan att få uppmärksamhet och bli intervjuad av radio, tidningar och TV. Därtill var det massor av folk runtomkring som hade sin lilla roll i det stora pusslet och allt klaffade! Hela paddlingen filmades, det bjöds på korv, dricka, godis mm av sponsrande företag. Syn- och hörselhjälpmedel visades upp av olika företag, det fanns underhållning med musik på plats. Förbundet Sveriges Dövblinda hade tagit med sig fingerad optik för att besökarna skulle kunna prova på hur det är att orientera sig med begränsad syn och hörsel med hjälp av bland annat personer från Nkcdb (Nationellt kunskapscenter för dövblindfrågor). Helsingborgs kanotister var där och fixade och donade. På den danska sidan av sundet samlades Föreningen Danske Dövblinde och bjöd på champagne och kransekager (dansk delikatess) innan avfärd. Ja, nu har jag inte ens nämnt häften av allt kringarrangemang, men stort och välarrangerat var det. Dessutom lyckades Tobbe pricka in en av Helsingborgs allra soligaste dagar!

Tobbe sitter i sin kanot och sträcker
glädjestrålande upp armar och paddel i luften
efter genomfört lopp. (Fotograf: Totalt misslyckad, Tina)

Vad gäller min egen planering inför "Deafblind Challenge" var den inte så lyckad... Jag trodde jag tagit många fina bilder med min systemkamera. När jag kom hem kopplade jag minneskortet till min dator med stor skärm för att se de fantastiska bilderna på Tobbe i sin röda torrdräkt sittandes i en illgrön kajak på blått glittrigt hav med blå himmel i bakgrunden. Trodde jag... För någonstans på vägen hade jag tydligen lyckats komma åt inställningarna på kameran och i stort sett varenda bild var extremt överexponerad och totalt misslyckad. Nuförtiden styrs ju alla inställningar på kameror via en LCD-skärm som är omöjligt för mig att se, särskilt i vackert solljus.

Hädanefter får jag planera fotograferingen bättre, hur det nu ska gå till. Någon som har ett vettigt förslag?