Hälsa och friskvård

Många som lever med dövblindhet har av naturliga skäl svårt att komma utanför sin egen dörr och att aktivera sig blir ibland väldigt svårt, ja faktiskt till och med en omöjlighet. 

För att råda viss bot på detta anordnas det aktivitetskurser för folk med dövblindhet, såväl utomhus som inomhus. Det kan vara skapande - att måla eller tillverka något i silversmide, det kan vara IT-kurser eller kurser i olika former av kommunikation, tex teckenspråk och taktilt teckenspråk. Det kan också vara en kurs på temat "hälsa och friskvård".

Det senare fick jag förmånen att själv delta på under en vecka i augusti. "Men vad då, du hittar väl på massor av saker!" tänker du då. Jo, förvisso har jag nära till gymmet där jag tränar några gånger i veckan. Visst brukar jag och pojkvännen gå ut på vandringar, det är sant. Visst har jag och pojkvännen paddlat någon gång och visst har vi cyklat på en tandemcykel nån gång. Visst hände det tills för några år sen att jag gav mig iväg ut på dans. Vad som troligen ingen har märkt mer än jag själv, är att mycket av detta inte alls sker så ofta som förr. Mycket av detta sker definitivt inte om jag inte har något sällskap. 

Kursen hölls på Mullsjö, en liten mysig ort några mil utanför Jönköping med mycket sport- och friluftsliv kring. Dit måste man åka tåg och som tur är hade jag sällskap av min goda vän M, som är en van tågresenär och som har full koll på hur man följer vilket spår man ska ta sig till, vilken perrong tåget stannar vid och om det är tågbyten, eventuella tågförseningar eller annat via olika appar i mobiltelefonen. 

Den här resan hade vi tur som slapp oväntade incidenter och hamnade i Mullsjö på utsatt tid. Där möttes vi av några ur kursledningen som skjutsade oss och bagaget till Mullsjö folkhögskola. 

Då vi kom fram tilldelades vi varsin egen tolk/ledsagare som skulle hjälpa oss under veckan och därefter fick vi våra rum. Snabbt dumpade vi väskorna och begav oss ner till första samlingsmötet. 

Vi var åtta deltagare med olika grader av dövblindhet från spridda delar av landet. Två personer hade ledarhundar med sig. Slingor till hörapparater, teckenspråkstolkar och vad som var och en kunde behöva fanns också på plats. Programmet för veckan var högst varierande: Vi cyklade tandemcykel, vi kastade varpa, vi var ute på riktig långvandring i skog och mark där några passade på att plocka svamp medan jag tryckte i mig tonvis med lingon, det var frågesporter av olika slag, några paddlade storkanot (Jäklar vad roligt det var - tänk er själva: En sitter längst bak med rodret och försöker styra medan de övriga tolv frenetiskt paddlar åt varsitt håll!), några red på islandshäst, vi tränade vattengympa och vi dansade bugg! 

Röda lingon i det gröna

En träbrygga i Mullsjö-sjön under gråblå moln

En röd och vit trästuga speglas i vattnet

Tretton personer försöker paddla samma kanot

Nu har jag inte räknat upp mer än en bråkdel av allt vi hittade på, men OJ så SKOJ! En annan väl så viktig sak med veckan var att vi med hjälp av några tolkar satt i samlingsrummet på kvällarna och diskuterade olika ämnen. Eftersom några av oss är helt döva och teckenspråkiga samt synskadade, några är mycket gravt hörselskadade men också synskadade, några är blinda men även gravt hörselskadade osv, så kommunicerar vi alla på olika sätt. De flesta talar med rösten, medan några endast använder teckenspråk. Några har tillräckligt fungerande hörsel med sina hörapparater eller cochlea implantat (jag) att de kan föra ett normalt talat samtal i optimal miljö, men här var vi alla så väldigt olika. 

Dock möttes vi här som jämbördiga individer eftersom vi alla fick den hjälp från tolkarna som behövdes för att kunna delta i konversationen. Något som var väldigt viktigt var också att vi kunde diskutera våra olika livssituationer med andra personer som visste precis vad vi pratade om. Det var skratt och nickanden, det var pepp och det var aha-upplevelser. Vi utbytte erfarenheter och vi tog till oss av råd och idéer från varandra. Sådant som ingen av våra närmaste, familj, vänner eller arbetskamrater där hemma som inte lever med dövblindhet kan förstå. 

Det här var första gången någonsin som jag hade en egen tolk/ledsagare och jag ska vara ärlig: Utan tolken hade jag inte haft lika mycket behållning av veckan. Man ÄR beroende av att få veta mer om sin omgivning, både visuellt, men också att få veta vad som sägs, för att kunna vara fullt delaktig. Det vet jag förstås sedan tidigare, men jag har alltid varit en envis person med mycket "kan själv" i mig så jag har hängt med så länge jag kunnat och sedan "stängt av", dragit mig undan eller helt avstått när det inte längre har fungerat. 

Jag fick verkligen tillfälle att öva upp mina teckenspråkskunskaper, och min tolk/ledsagare var jätteduktig på att låta mig prova på det där med att ha ledsagarhjälp i min egen takt. Vi provade taktilt teckenspråk, som är svårt, men i kombination med läppavläsning och haptiska signaler*** får man väldigt mycket information utan att varken höra eller se... För mig som är ny på detta var det emellanåt ALLDELES för mycket information. Tolken meddelade det hon såg och hörde och jag som inte vare sig ser eller hör ens en tiondel av vad en normalhörande ser och hör var helt överväldigad över hur mycket information jag missar bara vid ett enkelt middagsbord.

*** Haptiska signaler är ganska enkla tecken som utförs taktilt på arm, ben eller rygg. Det kan tex vara en rumsbeskrivning eller det som sker "vid sidan om talet" tex att den man talar med nickar "ja" "nej" "ok, jag nickar och har uppfattat vad du sagt" "den du talar med gäspar stort" eller också ersätter det smidigt något man snabbt vill säga utan att störa, tex "vill du ha kaffe" "X reser sig och går iväg nu". JA! Det där sista: Det är jätteviktigt att berätta när någon kommer men även när någon går iväg! Eftersom den dövblinde inte kan uppfatta det, så är det inte snällt att låta denne fortsätta att tala med ingen alls.

I normala fall består min värld av ett tunnelseende på cirka fem grader, dvs som om en normalseende skulle kika genom några sugrör. Hörseln beror på situationen, men en person kan jag nästan obehindrat tala med i optimal ljudmiljö. Är det flera personer som pratar missar jag hela samtalet, likadant om det tex är musik eller trafikljud i bakgrunden. 

Går jag ut och äter buffé blir jag först jättestressad över hur jag ska lyckas ta mig fram till buffén utan att krocka med alla människor som springer kors och tvärs, sedan går det åt massor av energi och tid åt att försöka få en uppfattning om vad som finns på buffén och bara en sån sak som att få reda på vad maten innehåller, eftersom jag har några allergier känns som en omöjlighet. Ibland finns det små skyltar som det står skrivet på vad det är men texten brukar vara pytteliten och svårläst. (När jag väl lyckats få mat på tallriken brukar jag få syn på något annat någon annan stans som hade varit godare och som jag hellre velat ha...) Därefter kommer nästa bekymmer - balansera en tallrik med mat på och kanske även ett glas dricka tillbaka till bordet utan att krocka eller spilla maten på golvet. Och sen gärna hitta tillbaka till min egen plats.

Här i Mullsjö fick jag stöd av tolken som började med att berätta vilka som satt vid bordet och var de satt, hur bordet var dukat och hur rummet såg ut runt omkring oss. Sedan fick jag haka fast i tolkens arm för att på smidigaste sätt ta mig till buffébordet. Tolken gav mig en snabb överblick över vad det fanns för mat att välja på och jag kunde fokusera enbart på det som lät gott. Därefter hakade jag åter fast i tolkens arm och vi kom snabbt tillbaka till bordet. Medan vi sedan åt återgav tolken att A och B som satt mittemot mig pratade om svamparna de funnit under dagens utflykt och att C som satt två steg bort berättade för D om sin fruktskörd i kolonin samtidigt som hon upplyste mig om att E, F och G på min andra sida pratade om träningskläder och att H och J satt och kände på äpplena och löven som ingick i bordsdekorationerna. Jag blev HELT MATT! Är det såhär mycket en normalhörande och normalseende uppfattar vid ett middagsbord?! Samtidigt?! Dessutom kan en normalhörande/-seende uppfatta allt detta utan att spilla maten i knäet eller stöta till vattenglaset så att det välter ut över bordet?! 

"Snälla låt mig fokusera på att hitta kycklingfilén på tallriken med gaffeln och på att undvika att välta dricksglaset. Min hjärna har banne mig inte plats för allt det här andra också samtidigt..." 

Men JODÅ, visst KUNDE jag också hänga med så som alla ni andra gör tack vare tolken. Naturligtvis följer ingen av er hörande och seende alla de där fyra pågående samtalen runt middagsbordet SAMTIDIGT. Ni väljer ut ett av dem, det som ni finner intressant, och deltar i det. Det gjorde även jag efter ett tag när tolken gett mig "menyn" över de olika pågående samtalen. Att kunna titta ner i tallriken samtidigt som man lyssnar, det kan man förvisso göra om man hör normalt. Här tog vi alla lite fler pauser i ätandet, så att vi kunde lyfta blicken och avläsa teckenspråket eller lägga ner gaffeln en stund för att teckna taktilt. 

En annan sak som jag blev varse, var hur smidigt det kan vara med ledsagning om personen som ledsagar vet hur man ska göra. Små, små försiktiga signaler och jag förstår genast hur jag ska gå, om det är en trappa eller om jag ska ta ett steg åt sidan för att undvika något. Inte ett ord behöver sägas för att jag snabbt ska förstå och inga konstiga stopp eller snubblingar förekommer. Tänk om det kunde anordnas en enkel liten ledsagarkurs för våra närmaste en kväll? DET hade säkert uppskattats vida omkring. 

Summa summarum har det varit det en väldigt givande vecka på många plan, där hälsa och friskvård inneburit mycket, mycket mer än det rent fysiska. Ett stort TACK riktar jag nu till alla som såg till att jag fick uppleva den här veckan! Tack P, tack M, tack J och alla de andra tolkarna, tack till kursledningen och alla deltagarna! Jag citerar "Terminator": "I'll be back!"