Saker som inte finns där, trots att jag "ser" dem. Eller tvärtom?

NN: Ärligt talat, Tina: Hur vågar du gå ut i trafiken utan käpp när du ser som du gör?


Jag: Jamen... Alltså... Jag ser ju rätt hyfsat där jag känner mig hemma och när jag vet var jag är. Ja, dagtid alltså. När det är mörkt eller mycket folk eller så, då MÅSTE jag ha käppen. 


NN: Hur mycket ser du då? 


Jag: Jag ser trottoaren och där framme till höger är ett vitt hyreshus med inglasade balkonger och här är en rad bilar och sen möter vi en person där framme snart och längs refugen i mitten är det en massa träd planterade och... 


NN: EN person där framme? Det är två personer, en pappa och hans unge. Du såg inte att han håller en unge i handen, va?


Jag: Ojdå. Nej... Hmmm jag ser... Men jag såg att vi mötte en person där framme!


NN: Jaha och vad mer? 


Jag: Ja, längre fram är ett övergångsställe och sen ett rött hyreshus.


NN: Men det huset vi passerar just nu, vilken färg har det? 


Jag: Vilket hus? Nej, jag ser inget hus om jag inte vänder mig dit. Okej då, jag ser så här om jag ska vara riktigt ärlig: (Här markerar jag ett område framför mig som blir till en knytnävsstor yta.) Såhär kan jag få in en bit av det röda huset där framme, fragment av en person på väg mot oss. Ju närmre personen kommer, desto mindre av honom ser jag. Också ser jag... Ja just det, jag ser att det är grå plattor på marken och att en grön bil står parkerad där borta. 


NN: Det är inte en grön bil, det är en papperskorg!


Jag: Ojdå... Hehe...


Jag: Alltså, men detta är ju vad jag ser om jag BARA riktar blicken rakt fram. Men det gör jag inte, jag flackar med blicken fram och tillbaka hela tiden. Jag scannar av omgivningen hela tiden. Konstant. Och så länge som ingenting flyttar sig, så är det ju inga problem, eller hur? ;-)

Faktum är att jag TYCKER (tror) att jag ser MYCKET mer än jag verkligen gör. Jag spelar mig själv en massa spratt hela tiden. Så fort jag blir det minsta trött och inte orkar flacka med blicken konstant, ja, då ser jag inte mycket... Och saker som rör sig fort, de hinner jag helt enkelt inte uppfatta alls. 


Senaste tiden har det pågått diverse byggnationer, reparationer, vägarbeten mm i trakten runt där jag bor och längs vägen till mitt jobb, som ligger 1.000 steg hemifrån. (Jag och min stegräknare ;-) ) Bland annat byggs det en ny skola och hela det kvarteret inklusive trottoaren som jag brukat gå på har inhägnats med ett stängsel. Nu måste jag gå på trottoaren på andra sidan vägen. Den känns inte lika trygg, för den är bredare = cyklisterna tror att den är till för dem också... Grrr! VARFÖR cyklar vuxna människor på trottoarerna i denna stan??? När jag har käppen händer de att de skamset hoppar av cykeln, men absolut inte alltid. Lika ofta försöker de cykla så långt ut de kan mot vägbanan för att lite obemärkt försöka snirkla sig förbi mig. "Hon är ju ändå 'blind', så hon kan ju liksom inte se att jag cyklar här på trottoaren, men bäst att hålla sig undan så jag inte får den där käppen i ekrarna", verkar de tänka. När jag INTE har käppen, förväntar sig trottoarcyklisterna däremot nästan utan undantag att JAG ska flytta mig för dem! Not! Glöm det! Det är möjligt att de använder ringklockan för att varna, men vad har jag för nytta av det? Den hör inte jag... 


De senaste veckorna har det funnits ett stort uppgrävt hål på denna breda trottoar. Även detta hål har varit inhägnat med stängsel. För att komma förbi har man haft tre val: 1. Gå ut i gatan - men den är ganska trafikerad, så det har egentligen inte varit något val. 2. Gå på andra sidan gatan - där bygger de skolan och där finns som sagt ingen trottoar alls. 3. Trycka upp sin lekamen i häcken och klämma sig mellan häcken och stängslet. Jag valde nummer 3. I flera veckor gick jag och tryckte mig mot häcken morgon och kväll på väg till/från jobbet. Det gick ganska bra ;-) Mötte inte så många trottoarcyklister under de här veckorna om man säger så ;-)


I torsdags i förra veckan gick jag samma väg som vanligt och när jag tyckte att jag gått mina cirka 100 steg, var det dags att trycka sig mot häcken och när jag gick där och tryckte mig upp mot buskaget kom jag att vända på huvudet och titta ner mot marken. Men vänta? Här ligger ju plattorna sida vid sida? Inget stängsel heller? Vad har hänt? De har fyllt igen hålet, lagt plattorna på plats så snyggt som om där aldrig ens varit något hål?! Hur länge sen var det? Hur många gånger har jag gått här förbi och tryck mig upp mot buskarna sen de fyllde igen hålet??? Åh, låt det vara så att de fyllde igen det igår kväll och att detta är första gången jag beter mig såhär! Så länge stängslet fanns runt hålet kändes det naturligt att smyga i buskarna, men nu vet jag inte riktigt... Snälla, snälla, LÅT det vara så att ingen har sett mig!!!














.