Jaha... Just precis DÄR** och NYSS lyste allt igenom: Det som tyder på min känsla av att ibland vara otillräcklig och att inte duga som jag är. Sunda förnuftet förstår ingenting av detta medan Tina sitter med sin "Jantelag" och "Du ska inte tro att du är något"...
Ända sedan jag gjorde mitt senaste audiogram som visade på en tydlig försämring av min kvarvarande hörsel på mitt hörapparatöra har jag gått runt och varit lite ledsen. Jag sattes i ljudboxen med hörlurar. I ljudboxen får man höra ett tut eller ett pip och så fort man hör något ska man trycka på en liten knapp så att audionomen utanför den ljudisolerade boxen ska notera att man uppfattat signalen. Det kom inga ljud på evigheter och till slut hörde jag egna ljud (tinnitus) och eftersom jag försökte göra så bra ifrån mig som möjligt (min gamla invanda känsla av att jag alltid vill vara "bäst") så tryckte jag på knappen lite här och lite där. Jag blev såklart avslöjad av audionomen som inte ens hade lagt på något ljud just då...
Sen kom samma känsla när jag skulle lyssna på enstaviga ord med mitt CI. Jag ville göra så bra ifrån mig som möjligt och lyssnade så hyperkoncentrerat att när jag första gången tappade bort ett ord som jag inte ens kunde skicka iväg en gissning på vad det skulle vara, fick panik. Det slog slint i skallen på mig och allt bara flimrade för ögonen medan den inspelade rösten fortsatte att rabbla ord i oförminskad hastighet. Jag ville skrika "Stoppa bandet NU!" men efter något som kändes som en evighet men som antagligen bara var tre-fyra ord, lyckades jag samla mig igen och fortsätta upprepa det ord jag tyckte mig ha hört. Resultatet blev att jag "bara hörde" 72% av orden med enbart CI, vilket måste anses förbannat bra för en döv person! Men, jag var förstås inte nöjd. Nöjd är jag bara när jag har 100% rätt. Vilket jag begriper att jag ALDRIG kommer att kunna uppnå när det gäller min hörsel. Det säger ju sig självt. Det är bara jag som inte begriper det.
När jag kom hem var jag chockad över mitt stora hörseltapp på "hörande" örat och tappade bort mig lite i koncentrationen den närmaste tiden därefter. Jag drabbades av det där barnsliga "otillräcklig" "duger inte" "värdelös" som kommer över mig ibland.
 |
| Glidmina = Koblaga |
Därefter kom en period med ihållande migrän i flera veckor. Så snart detta var över skulle jag och pojkvännen ut och vandra. Då stukade jag foten... Vi hade alltså vandrat över trädrötter, stock och sten på Kullaberg. Vi hade med god marginal hoppat mellan och över "glidminor" (koblagor), vi hade sträckt oss ut över stup för att få fina bilder, vi hade klättrat över träräcken och hoppat över lerpölar. Vi hade fotograferat "farliga" djur (kor) och sträckt oss in bland björnbärstaggar för att komma åt de största bären. Allt hade gått finfint utan några allvarligare tillbud än en mindre bula i pannan (trädgren) och skrapat knä (halt gräs). De sista hundra meterna till bilen var vägen asfalterad. DÄR trampade jag förstås snett i ett hål som jag inte såg. Jag har gått en vecka nu och förbannat mig, för att detta skulle inte ha hänt om jag inte hade haft denna förbaskade Usher som gör att jag inte ser som man "ska". Ibland kommer såna ilskna tankar över mig.
Sen händer det saker som tyvärr tillhör livet, men som också tar stor plats i tankarna. Min "moster" gick bort för några veckor sen :'( Och igår kunde jag konstatera att det var precis tio år sen en annan nära anhörig och bästa vän gick bort :'( De tankarna gör att man får perspektiv på livet.
Livet, som alltså går vidare. Igår innan vi öppnade bankkontoret drog jag med mina kollegor på en halvtimmes morgonpromenad där vi alla njöt av höstsol och höstfärger vilket slutade med att vi nu har en härlig tavla med vackra löv, bär och kottar på väggen i vårt fikarum. I morse var jag på spinning trots min stukade fot och jag kan nu gå nästan utan att halta. Audiogrammet som visar min dåliga hörsel kan jag inte göra något åt. Däremot kan jag sätta igång processen att kanske få ett CI på det andra örat också? Bloggen skriver inte sig själv. Det är jag som får göra det. Förra helgen fikade jag med min vän Tobbe och hans lilla dotter Alva som tecknade "Tina snäll" på teckenspråk. Dessutom fick jag en kram av henne när jag skulle åka hem. (Naaww, sånt gör mig lycklig!) Jag måste också intala mig att jag är inte så värdelös som jag själv inbillar mig från tid till annan. Det finns faktiskt folk som tycker om både mig och det jag kan åstadkomma. Ibland vågar jag till och med tro att jag själv gör det. <3
Förresten, när jag besökte Tobbe fick jag ett exemplar av hans egen bok "520 dagar". Jag är så privilegierad! Den lovar jag återkomma jag till i ett annat blogginlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar