Storm

Igår söndag var jag och pojkvännen F ute och njöt av ett underbart sommarväder. Det var sol, 18*C varmt och i rosenträdgården på Krapperups slott blommade rosorna som om någon hade betalt dem för det. 














Ryktena hade dock startat för några dagar sen och igår var det ett faktum: Stormen S:t Jude intog Storbritannien. Under dagen har stormen bytt namn till Simone och fortsatt in över Danmark på sin väg mot den svenska västkusten, där jag bor.
  

Vi har väl alla kikat lite på internet under dagen samt följt massmedias varningar. I Danmark stängde man både Lille Bält- och Store Bältsbron sedan ett antal lastbilar vält där. Öresundsbron är också stängd. Samtliga tåg i Skåne ställdes in i eftermiddags, så strax efter lunch sa vi hejdå till en pendlande kollega som var tvungen att försöka ta sig hem. Chefen beslöt att vi alla skulle packa ihop så snart vi stängt kontoret och skynda hem innan takpannorna började flyga.

Så det gjorde vi. Jag avbokade kvällens träningspass på Sats och tog sats emot vindarna hemåt istället. Krasch! (Ett fönster for upp i en lägenhet på femte våningen.) Wooiiiiooowwww! (Vindens vinande.) Krrrssscchhh krscchh kkrrrrrsccccchhh wappa woappa woppa flappa! (Plasten på byggnadsställningen i huset mittemot fladdrade oroväckande mycket.) Åtta-tio byggnadsarbetare i gröna självlysande västar och vita bygghjälmar stod och såg bekymrade ut. (Tänker de ta emot när den faller, eller?) Kschhhh, kschhhh, kschhhh! (Löven samlar sig i stora sjok tillsammans med plastpåsar och annat skräp runt mina fötter.) 

Jag kommer helskinnad hem och hoppas att det som finns på min balkong stannar där!!! Än så länge (Peppar peppar, ta i trä!) har jag ström kvar i hela lägenheten. Kollar på nätet där varenda bekant i geografisk närhet rapporterar sina stormobservationer. Jag tar av mina Höron* men det blir inte tyst för det. Det låter som om jag står under en motorväg. Eller, det låter som ett åskväder. Ett dovt mullrande med ett och annat bankande inslag, vilket snarare får mig att titta mig runt i lägenheten för att kolla att det inte är någon här. Nä, fy! Jag väljer att ta på Höronen* igen. Nu hör jag hur stormen tar i med all kraft där ute. Det viner och mullrar så det står härliga till. Det smäller och bankar och jag undrar om inte soptunnorna just for in i bilarna som står nere på parkeringen. Ljudet är kusligt att höra, men frågan är om det inte var värre när jag nästan inte hörde det alls... 

Jag tar fram min mobiltelefon och skickar ett sms till min bror som bor ute på landet. Han svarar att han stormsäkrade vad han kunde under förmiddagen och att han befinner sig inomhus nu. Bra. Som den storasyster jag är, vill jag ha lite koll på att alla är i säkerhet. Jag har plockat fram ett par ficklampor för att vara beredd om nu strömmen skulle gå. Å andra sidan, är det någon som kan klara sig ypperligt utan ljus i lägenheten så är det ju faktiskt jag. Jag är van att känna mig runt längs väggarna och har memorerat hur min lägenhet ser ut, nästan i detalj. Och om lampan i kylen slocknar, så lovar jag att jag finner något ätbart i den ändå ;-)

Jag försöker kika ut genom fönsterna men jag har (lyckligtvis, säger jag just nu) mina fönster österut/norrut och vindarna kommer från havet, västerifrån. Jag konstaterar att jag hör betydligt mer än jag ser av ovädret. Kanske jag ska ta av Höronen* i alla fall och koka mig en kopp varmt te.

Precis som så mycket annat här i livet (DövBlindhet t.ex.) finns det hur som helst absolut ingenting jag kan göra åt det, annat än att "gilla läget" och rida ut stormen. Om jag surrat balkongmöblerna (accepterat den vita käppen) och stängt alla fönster ordentligt (lärt mig nya strategier) så har jag gjort mitt för att minska skadorna. Spillrorna får jag samla ihop imorgon.



*Höron är min benämning på kombinationen Hörapparat och CI