I veckan skulle jag och T resa till ett gemensamt möte hos NKCdb (Nationellt Kunskapscenter för DövBlindfrågor) i Lund. Vi stämde träff på Kuntpunkten i Helsingborg. "Ok, klockan 9:00 vid de stora tidtabellerna innanför ingången." "Ja, perfekt. Tåget avgår 9:12."
Jag hoppade på bussen 8:49 och fumlade nog lite när jag kom in på bussen: "Hej! Jag ska till Lund." sa jag till chauffören, som knappade lite och sen bad mig hålla mitt kort mot kortläsaren. Sen förstod han att jag inte såg att det tydligen kom ett kvitto nånstans, så han sträckte sig halvt över mig, för att fånga upp kvittot på min sida, tog fatt i min hand och la snällt kvittot i handen. "Trevlig resa!" hörde jag honom ropa efter mig när jag gått en bit bakåt i bussen. "Tack så mycket!" ropade jag tillbaka till den trevliga chauffören. "Vilken bra början på den här dagen", tänkte jag.
Käppen hjälpte mig att bana väg utanför Knutpunkten, som vid den här tiden på förmiddagen var ganska välbesökt. Innanför dörrarna stod jag och spanade efter T. Det tog en bra stund innan ögonen vant sig vid det lite svagare ljuset och jag fick syn på honom tjugofem meter bort. Han stod med sin käpp (Kitt, heter den) och spanade lika ivrigt efter någon (mig) åt andra hållet. Jag käppade mig fram till honom och vi lät "sVän" och "Kitt" hälsa på varandra.
T hade redan tagit reda på vilket spår tåget skulle komma in på, så vi tog armkrok och tog oss nerför rulltrapporna. Jag märkte att folk reagerade på att vi var två med vita käppar... De som inte var djupt försjunkna i sina mobiltelefoner flyttade på sig.
Tåget kom in i god tid. Då detta tåg kom från Göteborg och skulle vidare till Kastrup var det ett extra långt och extra fullsatt sådant. Vi blev inte påsläppta i första taget, för här gäller det för alla att kasta sig fram för att få en chans till sittplats.
Jag och T gjorde vårt bästa för att inte tappa bort varann och de som befann sig på tåget försökte snabbt vända bort blicken så fort de såg oss som letade sittplats. När vi hade passerat halva tåget som jag gissar var åtta vagnar långt kom vi till förstaklassvagnen. Där var det gott om lediga platser. "Här" sa T "här är platser". "Men du" tecknade jag åt honom på teckenspråk (för nu var jag generad) "det är ju första klass!" T låtsades att han inte förstått vad jag tecknade och vi satte oss ner på varsitt brett och mjukt säte. "Ja vadå, det är ju ingen som reser sig. Det här struntar jag i. Det har vi rätt till. Annars får de väl säga till oss." sa han, som om han gjort detta förr.
Biljettklipperskan kom förbi och muttrade åt T (trots att hon såg båda våra vita käppar) att det faktiskt var första klass. "Förvisso" sa T "men det är ju INGEN som reser sig." "Fnys, det finns faktiskt platser i de sista vagnarna" var hennes svar. Som om två blinda skulle leta sig igenom precis HELA tåget. Icke. Vi blev sittande och det tog inte lång tid innan vagnen var smockfull av stående personer i gången. Man kan fråga sig varför tågen alltid ska vara så fulla. De vet ju hur många som reser, då får de väl att anpassa antalet vagnar efter det. Eller?
Snabbare än fort var vi plötsligt framme i Lund och det var längesen jag uppfattat en tågresa såhär smidig. Kanske för att jag alltid annars åker ensam och att ensam ha fullt fokus på allt som händer är otroligt stressande. Nu var vi i alla fall två. Att ha en sittplats istället för att stå och bli undanknuffad av folk som man varken ser eller hör var ju också underbart! Absolut att jag ska satsa på sittplats fler gånger. Om jag så ska behöva sätta mig i förstaklassvagnen... Jag gick ut före T och han blev plötsligt av med mig. Jag är van vid att andra håller koll på vart jag tar vägen, men här var vi två som var lika synskadade. Utanför tåget tog T tag i min arm och min vita käpp svepte undan några hälsenor på väg bort från plattformen. "Hit ska vi!" sa jag och tog snabbt fokus på den väg jag kände till mot Domkyrkan. T berättade om sin ungdoms dagar i Lund och pratade om det ena utestället efter det andra medan jag var fullt fokuserad på vägen. Vågade inte vända blicken vare sig åt höger eller åt vänster för risken att tappa bort mig. T som har en bruten tå (förlåt, det glömde jag ju alldeles bort) beklagade sig lite över att jag sprang så fort (jag brukar det, det är en av förklaringarna till alla mina blåmärken). "Du missade ju Burger King och stället jag berättade om där vi tog en öl ibland och..." "Burger King? Nej, nåt sånt såg jag definitivt inte..."
Framme vid Domkyrkan sneddade jag åt höger över torget och sa att "jag tror det är därborta". "Vänta jag har med mig min iPad, vi kan kolla kartan där." sa T. "Äh, det behövs inte, jag har memorerat kartan där hemma." (Så som vi DövBlinda gör, förberedda in i minsta detalj.) Ja, så var vi framme. Huset hittade vi. Dörren var låst. "Här är en porttelefon." Vi läste oss gemensamt till "B0005" men inget hände när vi tryckte på knapparna. Efter en stund kom en tjej som också skulle in i fastigheten, så in kom vi.
Huset som är från 1800-talet hade högt i tak, tjusigt marmorgolv, ekande akustik och färgglada, vackra fönster i trappan som dock inte gav det bästa ljuset. "Vem ska ni träffa?" undrade tjejen som släppt in oss och letade på en lista med advokatnamn som stod nedanför trappan. "Ingen av dem, men vänta, det brukar ju stå namn innanför dörren" sa jag och vände tillbaka. Det fanns ingen lista på hyresgästerna. "Äh, vi går väl uppåt, så hittar vi dem nog." På andra våningen upptäckte T symbolen för "Nationellt Kunskapscenter för DövBlindfrågor" (symbolen som påminner om en grön kanelbulle ;-) ) på en dubbeldörr. Det var glasrutor i dörren. Dörren var låst. "Ska man banka på glasrutan?" frågade vi oss. Jag letade runt och fann till slut en sån där röd lysknapp. "Hmmm, lysknappen har jag hittat i varje fall. Men vänta, det här är nog en ringklocka!" Två centimeter ovanför lysknappen fann jag en liten liten knapp där man klistrat en liten etikett med "NKCDB" och jag tryckte på den. Då kom H och öppnade med ett stort leende. Jag var alltför upptagen med att smälta det första intrycket av lokalen och överöste henne med tips på hur man skulle markera ringklockan så att DövBlinda skulle kunna hitta. H skrattade åt mig och min upprördhet och sa att det skulle de tänka på. "Fast, det är nästan aldrig några DövBlinda här, förutom de som jobbar här och de är helt blinda, så de struntar i vilket om lamporna lyser eller om fönsterrutorna bländar."
Vi gick husesyn i det vackra huset med den underbara utsikten mot Lunds Domkyrka. "Är man inte religiös redan, så blir man det nu." konstaterade jag. Golvet i stora salen var en underbar gammal stavparkett som man skulle bli tvungen att lägga heltäckningsmattor över för akustikens skull. I taket som säkert var fyra meter högt fanns jättevackra stuckaturer, så de hoppades åtminstone slippa sätta ljuddämpande plattor där. Ute på Lunds gator (och många andra gamla stadscentrum också förstås) är det kullersten överallt och där fastnar den vita käppen mellan varenda sten. Jag erkänner, det ÄR sorgligt när estetiken måste stå tillbaka för handikappanpassningen, men vad göra? Vi får försöka hitta en mellanväg ;-)
T gick före mig ut i korridoren efter L och H som skulle visa oss lokalerna. Då la jag märke till att T höll ut sina fingrar mot stolar, bord, väggar osv, precis som jag gör. Jag fick en aha-känsla när jag såg det och kunde inte låta bli att skratta högt. Jag gör det ju själv, men jag har nog aldrig lagt märke till någon annan som gjort så. Ett antal DövBlinda har jag naturligtvis träffat förr, men vi kanske alla har olika strategier. Och, nej, vi har ju faktiskt inte alla samma diagnoser, men jag och T ser och hör på ett ganska likartat sätt.
"Här är vårt arbetsrum. Vi ska klä om fåtöljerna, för den ljusgröna nyansen skär sig mot väggen." berättade L och H. "Vilka fåtöljer?" undrade jag, som nästan tittade rakt på dem. (Synfältet missar gärna såna där stora saker som fåtöljer...) "Nej, men de är väl snygga. Det måste vara billigare att måla om väggarna" sa den ekonomiska banktjänstemannen (jag). Ojojoj! Förlåt förlåt förlåt, inte visste jag att L och H valt den gröna väggfärgen - som dessutom var helt nymålad - med sådan omsorg! Pinsamt i kubik! Men töser, jag erkänner: Väggen matchar ju de två olika gröna Ittalaljusstakarna mycket bättre än vad fåtöljerna gör! =)
Därefter höll jag, T och H vårt väldigt intressanta och roliga möte. Med varsin mikrofon och hörselslinga missade vi inte mycket av det som sades. Det svåra tyckte väl jag var att inte snacka i munnen på någon annan. För rätt som det var så kom jag på något jag ville säga, också skulle jag behöva vänta på min tur! ;-)
Efter några timmar var vi klara för dagen och för att stilla hungern innan hemfärd fick T sin vilja igenom ;-) med ett besök på Burger King. Det var himla gott! När vi skulle ställa ifrån oss skräpet som det ju blir en hel del av på såna här ställen hade jag lyckats lokalisera avskrädesplatsen tjugo meter bort, vid ingången. "Ja, jag ser var det är!" sa jag och började gå med raska steg. T kopplar snabbt vad som är på väg att ske och ropar "Akta! Resväskorna!" och jag lyckas i sista stund undvika att lägga mig över tre-fyra stora svarta resväskor som står intill bordet bredvid. Stora resväskor någon meter framför mig ser jag inte, men avskrädesplatsen tjugo meter bort ser jag...
Plötsligt var vi tillbaka i Helsingborg och T:s buss mot Höganäs stod i startgroparna. Själv vandrade jag bort till Stadsbiblioteket för att få ordning på min lånekort. e-böckerna var utlästa och jag hade deckarabstinens!
Det löste sig och jag hittade till och med en billig tröja på H&M. Modig som jag var efter en hel dags tränande, använde jag käppen överallt och fick utomordentlig hjälp så snart jag efterfrågade det. "Ursäkta, men vad är det för färg på den här tröjan?" "Det är två olika nyanser av GRÖNT i den!" "Det blir fint!" sa jag och köpte den ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar