Hur självständig är man egentligen som DövBlind?

I tisdags var jag nere på stan i ett ärende hos Synsam. Jag hade tid bokad klockan nio, men var tidig och konstaterade genom att kliva uppför trappan och känna på dörren att de inte hade öppnat ännu. När jag klev ner igen för den branta trappan utan räcke, såg jag "fel" och missade det sista trappsteget, där jag såklart stukade foten och föll handlöst ner på gatan. Inget ovanligt när det gäller mig... En äldre morgonflanerande herre kom genast till min hjälp och fick upp mig på fötter igen. Tack tack, du snälle man! Senare informerade personalen på Synsam mig om att nästa gång kunde jag ringa på knappen till vänster, så skulle de öppna en annan ingång åt mig, UTAN trappor. Just den här fastigheten är K-märkt och därför får inte trappan byggas om. Det är inte heller tillåtet att sätta dit en trappräcke. "Kulturkrock?"


Jag har varit på resande fot vid några tillfällen på sista tiden. Inte bara resande "fot" utan även på resande "vinge". Jag har nämligen flugit lite kors och tvärs. 

Först var jag i Danmark, närmare bestämt i Aalborg på Jylland, där jag höll ett föredrag kring min DövBlindhet. Dit och hem hade jag sällskap med en av kuratorerna på DövBlindteamet, och han är såklart van vid "såna som jag": DövBlinda som tror de "kan själv"... Jag fick hanka fast i hans arm när jag kände att jag behövde det. När jag trodde att jag skulle fixa det själv, då snubblade jag och knäckte min käpp, något jag berättat om i ett tidigare inlägg.

Nästa gång jag flög var från Ängelholm till Arlanda, för att hålla ett annat föredrag om DövBlindhet i Uppsala. Då hade jag sällskap med en av mina DövBlindvänner, Tobbe, som är mycket tuffare än jag. Han hade sett till att vi möttes av assistans när vi kom fram till Arlanda. "Assistans" innebär att någon kommer och möter dig vid planet och ledsagar dig till bagageutlämning, till taxi, till annan gate vid byten osv.

Vi fick varsin arm att hålla i och traskade därmed snabbt som tusan igenom Arlanda till taxin. Eller, rättare sagt: Till utgången där taxichauffören skulle hämta oss. Vi var tidiga, men såg att det kom in folk med griffeltavlor: "Ericson", "H Smith", "AB xyz" och eftersom vi i taxibeställningen skrivit att vi var två personer med DövBlindhet var vi så klart helt säkra på att vi också skulle bli hämtade av vår chaufför. Assistans-personalen hade ett jäktigt schema, så vi skickade iväg dem medan vi väntade. Och vänta, det fick vi göra...

Efter tjugo minuter - en halvtimme började vi bli lite stressade själva. Tobbe - som ju är den modige av oss - plockade upp sin telefon och ringde upp bolaget som beställt taxin åt oss. Själv ringer jag inte i telefon numera annat än till närmaste familjen. På jobb har jag annan teknik till mina Höron, så där talar jag förstås i telefon, men inte annars. Sms är min grej. Långt om länge fick vi besked på att vi skulle gå ut utanför och gå till en taxistation där taxin väntade på oss. Va?! Alla andra fullt seende och hörande blev hämtade där inne, men vi som har DövBlindhet, vi ska ut och LETA efter nån taxistation och jaga ifatt bilen!!! Katastrofalt dåligt av dem! 

Nåja, vi lyckades lokalisera bilen. När vi väl fått fatt i den, ja DÅ steg chauffören ut och skulle "hjälpa" oss in i bilen. "Hallå! Det är väl inte NU det är svårt att hitta!", ville jag ropa åt honom.

Hemfärden gick desto smidigare. På Ängelholms flygplats sa assistans-personen att: "Vad, du ser ju?!", när jag kommenterade något jag såg i fjärran. "Använd inte assistans om du ser någonting alls, din snyltare!", tyckte jag nästan att hon sa... Nej, det sa hon förstås inte, det var bara mina dumma tankar som spelade mig ett spratt. Istället tog jag mig tiden att förklara mitt tunnelseende för henne.

Så kom då resan till Wien för ett par veckor sen. Reste med en gammal barndomskompis, G, som har känt mig från det jag var fem år, då jag både såg och hörde nästan normalt. Under åren som gått har förutsättningarna försämrats drastiskt medan jag har varit duktig både på att kompensera och på att kamouflera. Vi har träffats lite mer sporadiskt sedan vi blev vuxna, så att det har blivit så fruktansvärt dåligt med min syn och hörsel har hon såklart svårt att ta till sig och förstå. Jag är ju för henne den jag alltid har varit. Så jag bestämde mig redan hemma för att den vita käppen ska vara framme hela tiden under resan. Wien är inte hemma. När jag snubblar på trappor hemma, vad kan då inte hända i en helt ny stad och i ett annat land?

Redan när jag äntrade ingången till Kastrup med vit käpp och resväska dök den första "hjälpen" upp: En dansk man såg hur jag lyfte huvudet mot taket och letade efter informationstavlan. "Har du brug for hjaelp?" "Tack, vad snällt! Nej, jag har min väninna med mig."

Jag hade gjort incheckningen hemma så jag visste precis vilket säte vi hade i planet. Planering och kontroll är en del i överlevnadsstrategin för en med DövBlindhet, men var Air Berlins bag-drop var hade jag inte lyckats ta reda på. Jag fick syn på en man i självlysande väst och haffade honom. "Nummer syv-og-halvfems!" Ok, disk 97... När väskorna var lämnade gick vi direkt upp till säkerhetskontrollen, så skulle vi kunna dricka kaffe i lugn och ro sen. Där blev vi genast stoppade och skickade till en annan kö. En kö som gick FÖRE den långa slingrande kön! NU vet jag det! Jag ska aldrig mer veckla ihop käppen och bara hålla den jag reser tillsammans med i armen! Hädanefter ska käppen visas tydligt så att både jag och mitt resesällskap får smita före hela kön! =) 

Vid boardingen klev flygvärdinnan ut och hämtade mig: "Vi tar dig ombord först, ställ dig här först i kön." Ok, men då gör jag väl det då! Hehe... 

Något jag sedan noterade i Wien, var att alla, på ett helt annat sätt än här hemma, flyttade sig när de såg min käpp. De tog ett sådär lagom diskret steg åt sidan i god tid. På U-Bahn var det inte som på tågen här hemma, där folk kastar sig före mig, hoppar över min käpp och nästan knuffar undan mig vid på- eller avstigning. Nej tvärtom, de såg alltid till att släppa förbi mig först. Flera gånger när jag letade efter toaletter på café, restaurang eller liknande, kom personalen till min undsättning och ledde mig dig jag skulle. "So, die rechte Tür. Ich warte hier." "Oh, das ist so nett von Euch, aber das ist wirklich nicht notwendig. Vielen dank!" Mina gamla tyskakunskaper gick hem utan större problem, kanske för att jag slutat skämmas för grammatiska fel, utan bara babblar på.

Efter fyra dagar i Wien var det dags för hemresa. Vid säkerhetskontrollen blev jag väldigt väl omhändertagen. Mannen tog mig i handen och ledde mig medan han bekymrat undrade om jag inte hade någon som hjälpte mig. Jo, min väninna är här någonstans...? Men VAR? Att hon hade åkt på röd lampa och just då fick finna sig i manuell genomsökning visste inte jag ;-) 

Till sist släppte de henne och vi shoppade loss i tax-free. Som tidigare fick jag gå på planet bland de första. När vi kom till Kastrup möttes jag i flygplansdörren av en kvinna som frågade om jag var "Tina xxx?" "Eeehhh, jaaa..." Då noterade jag texten "Assistans" på hennes självlysande väst. "Kom med här, så ska jag hjälpa dig." "Jaha, ja... Tack..." sa jag och tog fatt i hennes arm. VEM som hade beställt assistans åt mig där har jag fortfarande inte en aning om! Inte var det jag, för jag hade ju G med mig... Kan det ha varit mannen i säkerhetskontrollen i Wien? För han såg ju aldrig att jag sammanstrålade med G efter att hon blivit "släppt"... Jaja, den frågan lär jag nog aldrig få svar på. Det slutade i alla fall med en mycket smidig tur i "golfbil" inne på Kastrup och ledsagning fram till bagagebandet. Den kvinnan visste precis hur en synskadad vill bli ledsagad! =)

Väl i Helsingborg, trötta och sega med en massa packning - taxfreeshopping såväl som lite annat - visade det sig att rulltrappan var avstängd! Folk gick uppför trappan i stora kliv och jag föreslog G att vi skulle leta rätt på hissen istället, när en ung kille med utländsk brytning kom fram till mig och sa: "Jag bär din väska." =) "Oj, tack vad snällt!" sa jag till den gullige killen. När vi kom uppför trapporna var G helt slut för att väskan var så tung. "Jag har faktiskt ont i armen!" "Jaha, jo..." sa jag. "Vadå, du fick ju hjälp!" sa G. "Jo... Jag fick ju det!" ;-) Och inte skäms jag för det heller! 

Jag funderade lite på det där, varför är det sån skillnad på Sverige och utlandet. Man behöver bara ta sig till Danmark eller Österrike för att märka skillnaden. På bussen hemma har jag vid exakt två (2) tillfällen erbjudits en annan persons sittplats när jag kommit med min vita käpp. En gång var det en liten asiatisk kvinna som knackade mig på armen och frågade om jag ville sitta. Den andra gången var det en mörk kvinna i muslimsk sjal som erbjöd mig sin plats. 

Är vi så pass "självständiga" i Sverige och är allt så tillrättalagt för att ingen med funktionshinder ska behöva "känna sig utanför" numera? Vi låtsas inte längre om att någon går med käpp, sitter i rullstol eller annat, för numera ska vi minsann behandla alla lika. Ingen ska särbehandlas. Inte ens positiv särbehandling är längre ok. Alla verkar tro att alla som har någon slags handikapp "kan själv", så ingen bryr sig längre om att ta hänsyn. Men vi kan inte alltid själv. Om tågen byter spår, då hör vi inte. Vi hittar kanske inte till nästa perrong om vi inte hunnit memorera spårkartan ordentligt innan. Vi hinner inte leta efter trappor eller hissar vid förseningar. Om hissen slutar fungera, hur gör en person med rullstol då? Jag får en känsla av att folk helt enkelt inte vågar erbjuda sin hjälp för att inte "kränka" den synskadade eller den haltande. Men snälla, erbjud hjälp om ni vill, vi kan alltid artig tacka nej om vi inte vill ha hjälpen. Det svåra är banne mig att tacka "JA", vilket jag tränat på ett par gånger nu. Oj, vad jag sparat energi på att våga tacka "JA" till hjälp! =D

Kan tillägga att till nästa flygresa, Ängelholm-Bromma om tre veckor, då ska jag boka assistans!