torsdag 12 juni 2014

En sjukvårdserfarenhet fattigare...


Jag fick hem en lapp från Vårdcentralen där jag blev erbjuden möjlighet att ta cellprov. Detta var inte på min "egen" vårdcentral, utan en som ligger en liten bit bort. Denna vårdcentral ligger i en låg byggnad från 70-talet, med mörka trädetaljer och små fyrkantiga fönster i långa korridorer och bländande armaturer på väggarna. 

När jag kom innanför entrédörrarna hade jag såklart svårt att hitta. Jag tyckte mig se en receptionslucka, så jag gick dit, men det var ingen där. På väggarna fanns upptejpat en massa hemmagjorda, laminerade lappar (såna som blänker och är omöjliga att läsa) och vilken av lapparna som informerade om vart jag skulle kunde jag inte utröna. Efter en stund hörde jag en röst alldeles i närheten som frågade om jag skulle till provtagningen. Jag snurrade runt runt och letade efter en kropp till rösten, men det var ingen där! "HÄR är jag, HÄR... HÄR...!" Med total avsaknad av riktningshörsel var det en hopplös uppgift, men efter några piruetter sänkte jag blicken ett par decimeter och fann en kvinna som satt ner på en bänk. 

Jag sa vart jag skulle, men hon som också var patient, skulle inte till samma avdelning, så hon visste inte var det var. "Men det ska finnas personal här någonstans, jag har sett dem innan", berättade hon. 

Så fick vi syn på en ung tjej i vit rock och jag frågade henne vart jag skulle gå för att ta cellprov. "Du ska dit" sa hon och viftade lite med armarna. I det halvdunkla ljuset såg jag ingenting, och till sist hörde jag kvinnan på bänken säga åt henne: "Men hon ser ju inte, hjälp henne!" Jag som vid det här laget var helt konfys av allt det röriga hade blivit märkbart irriterad och sa till tjejen i vita rocken "Vad tror du att jag har min vita käpp till?!" 

Nu var det alldeles uppenbart att tjejen inte hade en aning om hur hon skulle bete sig. Frågan var om hon ens visste vad man hade en vit käpp till? Så jag frågade om jag fick hålla henne på armen så kunde hon gå med mig dit jag skulle. Väl där blev jag släppt och tjejen försvann. Där hon lämnat mig var det helt öde och tomt och jag började leta runt igen. Efter en stund kom tjejen i vita rocken tillbaka. "Eeehh, nej, du skulle visst inte hit, kom med mig så ska jag visa vart du ska." Så sprang hon iväg igen. "Hallå! Kan jag få hålla i din arm!" "Eeeeh, jaa..."

"Du får hjälp av Daniela här i luckan" sa hon och försvann igen. "Daniela i luckan" var en starkt parfymerad tjej i dryga tjugoårsåldern med heltatuerade armar, vilket jag tyckte såg väldigt ofräscht ut i den där kortärmade vita sjuksköterskerocken. "Daniela i luckan" överlämnade några papper och en liten nummerlapp till mig med små siffror och hänvisade mig sen till "väntrummet där borta". Trots att "Daniela i luckan" såg att jag hade vit käpp, frågade hon varken om jag kunde läsa lappen eller berättade vilket nummer jag hade fått. Visst, sånt kan man fråga själv, men hade jag sett ännu sämre hade jag troligen inte ens vetat att det var en nummerlapp hon gav mig. (VAR fanns väntrummet, förresten???) Nu var unga tjejen i vit rock i alla fall snabbt framme och visade mig vart jag skulle. 

Som väl var kunde jag läsa ut nummer 074 på min lapp men var fanns nummertavlan??? Jag letade mig runt men fann ingen. Så hördes en tydlig röst säga: "NUMMER FYRA". Det tog en stund för mig att inse att det fanns flera olika nummerserier beroende på vart man skulle. En kvinna i vit rock kom och viskade något svagt. Jag upptäckte att damen bredvid mig reste sig upp och kvinnan i vita rocken sa med något högre röst: "Nummer sjuttiofem, ja. Kom med mig här." Jag funderade på om jag skulle resa mig och ropa: "Vänta vänta, jag har SJUTTIOFYRA!", men jag kunde inte veta hur många olika nummerserier det fanns, så jag lugnade mig. 

En kvart senare kom kvinnan i vita rocken tillbaka och då sa jag till henne att jag var hörselskadad och bad henne prata högre. "NUMMER SJUTTIOSEX" skrek hon då. "Men, jag har sjuttiofyra, när är det min tur?" "Jaha, ja, då tar vi dig nu istället..." 

Jag vecklade ut min käpp och bad att få hålla henne i armen när hon försökte knuffa mig framför sig i korridoren. Innanför hennes dörr bad hon mig sitta ner på en stol som var vänd mot fönstret, men jag vände ryggen från fönstret och tog på min keps, för solen gassade in igenom fönsterna. Hon viskade och ställde några frågor. Eftersom hon satt mitt i solljuset kunde jag inte riktigt avläsa vad hon sa, så jag sa en gång till att jag var hörselskadad. DÅ SKREK HON så att jag ryggade till och svarade "DU BEHÖVER INTE SKRIKA! Tala lugnt och tydligt och vänd dig mot mig så att jag kan avläsa på dina läppar vad du säger."

Efter att cellprovet var taget lämnade hon över en lapp och sa: "Du får svar inom sex-åtta veckor, men om du INTE får något svar, ska du ringa detta numret." "Jaha, men har du någon mailadress som jag kan kontakta i så fall. Jag är ju hörselskadad och kan inte tala i telefon." Då skrev hon motvilligt ner sin mailadress på lappen. När jag sen gick ut därifrån bad jag henne bara berätta om det var några öppna dörrar i korridoren, i övrigt skulle jag hitta vägen tillbaka ut igen. Vilket jag förstås gjorde, nu visste jag hur jag skulle gå...

Hade jag nu blivit kallad till min egen vårdcentral, så hade jag hittat, jag hade förmodligen träffat på personal som redan känner till min dövblindhet och jag hade inte behövt känna mig så vansinnigt handikappad som jag gjorde här. Dessutom har min vanliga vårdcentral ljusa väggar och bra belysning. 

En fråga till som jag ställer mig: VARFÖR är det så många inom vården som inte har en aning om hur man beter sig när man träffar på folk som ser och/eller hör dåligt? De, om några, borde väl ändå ha viss baskunskap???





5 kommentarer:

  1. Hej! Jag har precis hittat till din blogg tack vare ett tips från en föreläsare på Synrehabiliterarutbildningen. Jag har tidigare jobbat som både undersköterska och sjuksköterska. Nu är det väldigt länge sedan jag gick dom utbildningarna, men åtminstone på den tiden fick vi lära oss ytterst lite om synnedsättningar och hörselnedsättningar. Jag hade väldigt begränsade kunskaper om vad detta innebär innan jag började på min nuvarande utbildning i höstas. Man borde verkligen få lära sig mer om sånt i alla utbildningar där man kommer att jobba med människor.

    Trevlig blogg förresten! Här kommer jag nog att titta in då och då!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Maria,

      Kul att du gillar min blogg - här skriver jag om lite av varje, även om det mesta kretsar kring min dövblindhet.

      Intressant det du skriver förresten; att man under sjukvårdsutbildningen inte alls lär sig något om syn- eller hörselnedsättningar och visst kan jag förstå att det helt enkelt inte finns tid till att lära sig om alla sorters handikapp mm, det får man ta efter hand som man möter nya patienter. Det jag mest reagerade över är faktiskt det faktum att de jag träffade idag är sjukvårdsutbildade och då har man inom sig en naturlig känsla och empatisk förmåga samt en inbyggd förståelse för andra människor över lag (för annars väljer man väl ett annat yrke) och här verkade de allmänt förvirrade allihop... ;-)

      // Tina

      Radera
  2. Hej!
    Halkade in på din blogg idag. Läste detta inlägg nu och blev så himla ledsen över hur fel det kan bli och hur lite en del förstår.
    Jag jobbar som undersköterska på ett sjukhus och när vi får klagomål tas det alltid upp på kommande personalmöte så det är det enda jag kan säga - skriv till chefen för stället och berätta om din upplevelse. Det förändrar ju inte upplevelsen du tyvärr fick ha, men kan förhoppningsvis förändra för framtiden.
    Jag har en gravt synskadad pappa och en döv dotter och jag hoppas inte dom kommer bli behandlade så här i sina vårdkontakter. Måste vara en oerhört utlämnande känsla.

    Nu ska jag fortsätta läsa din intressanta blogg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Petronella!

      Ja, nog var det en märklig upplevelse jag fick på vårdcentralen... Tänker mig att "Daniela i luckan" och "unga tjejen i vita rocken" kan ha varit sommarvikarier, men icke desto mindre vårdutbildade, för annars hade de väl knappast jobbat där?

      Visst skulle jag kunna skriva till dem och berätta om min upplevelse, men jag undviker hellre att gå dit igen. Vill inte ställa till uppståndelse mer än nödvändigt. Kanske lärde de sig något när jag var där?

      Tack, du är mer än välkommen att fortsätta läsa min blogg. Med din erfarenhet av din pappas och din dotters respektive funktionshinder kanske den kan ge några extra aha-upplevelser ;-)

      Hälsar Tina

      Radera
  3. Hej! Många gånger undrar man om de inte skulle ha jobbat i tvätten istället!!!! Ha de gott!

    SvaraRadera