"Vira Blåtira"

"Vira Blåtira" är vad F kallar mig just nu...

På vägen ut från hissen efter mötet med H på DövBlindteamet ser jag att den automatiska dörren står öppen. Jag som är aningens sen till lunchen med några dövblinda vänner tar snabba kliv mot dörren för att hinna ut innan den stängs. Jag hinner INTE! Trots att jag har min vita käpp i handen missar jag att dörren slår igen med full kraft. Den slår igen rakt i mitt ansikte. 

Det känns som en evighet innan jag förstår vad som hänt. Jag står dubbelvikt och känner mig som om jag ska svimma medan jag famlar med fingrarna mot mitt ansikte. Får fatt i glasögonen som hänger på trekvart. De är alldeles nya och min första tanke är: "Måtte de vara hela!" Det var de. Helt var däremot inte mitt ansikte. Jag känner något vått som rinner nerför kinden och ser att det är rött. Blod. Jag känner också en stor bula som växer under mina fingrar strax under ögat. Ett blodkärl har brustit och bulan är snart stor som en vindruva. Öppnar ögat och kan se ljus. Ögat är uppenbarligen helt. Kinden är däremot inte hel. Tänderna då? TÄNDERNA!!! Skräcken fortplantar sig som en värmevallning igenom kroppen innan fingrarna kan konstatera att det inte är några skador på dem.

Klockan tickar och jag vet att mina vänner väntar på mig där på restaurangen, så jag har inte tid att gå tillbaka och leta upp en toalett och spegel. Jag öppnar den tunga dörren igen och tar mig ut i solen. Medan jag käppar mig fram över kullerstenarna med högerhanden, torkar jag om och om igen av blodet som rinner i ansiktet med vänsterhanden. Det tar tio minuter att komma dit jag ska och utanför står P som genast förstår vad som hänt, ger mig en kram och leder mig till toaletterna så att jag kan tvätta av blodet.

Alla de andra, som ju också har dövblindhet börjar diskutera blåtiran:
"AJ! Ja, det där känner vi igen!" 
"Men, vad hände?" 
"En dörr, ja usch! Vi vet hur det är."
"Men det skyller väl alla på, som har en blåtira? Att det är en dörr..."
"Menar du att vi dövblinda är lovligt villebråd, då? Så att våra partners kan ge oss en lusing ibland och sen säga: 'Onej, jag har inte slagit henne! Hon har bara dövblindet och har gått in i en dörr som vanligt. Det gör alla synskadade med jämna mellanrum.' " 

Vi skämtar lite till för att avdramatisera våra respektive blåtiror och sen avslutar U med veckans bästa kommentar innan vi byter samtalsämne: "Har du inte lärt dig vid det här laget att du alltid ska ha en isbit med dig i fickan!" =D

Dagen därpå är jag och F på stan tillsammans med tusentals andra för att heja på löparna i Helsingborg Marathon. Vi går arm i arm och F känner hur han får ilskna blickar medan jag får medlidsamma blickar. "Om det är så att jag får ilskna blickar, så får jag ta det." säger F "Det tyder i så fall på sunda åsikter hos folk." (Fast, det var nog mest på skämt han sa så, för inte trodde någon att F verkligen var den skyldige, så glada som vi var denna soliga dag, F och "Vira Blåtira".)

På måndagen var det kollegornas tur att undra vad som skett. "Gått in i en dörr." Det låter så ofantligt fånigt att svara så, trots att det är precis vad som hänt. Kollegan T rådde mig att smeta tandkräm på blåtiran, så skulle det blekna. "Tandkräm?" sa jag, men tänkte att T är norrlänning och där har de kanske inte bara surströmming och pitepalt, de kanske sitter på några riktigt fina husmorsknep som vi skåningar ännu inte känner till. 

Eftersom jag nu börjat tycka att det är lite jobbigt med alla blickar och frågor kring blåtiran, tänkte jag att tandkrämsknepet kan vara värt att prova under natten i varje fall. Den tandkräm jag just nu använder är blå, så nog såg det märkligt ut att smeta på BLÅ tandkräm i ansiktet. Minten i tandkrämen var så stark att ögat började tåras och när tårarna rann nerför ansiktet tog de med sig den blå tandkrämen så att det såg ut som jag blödde blått blod. (Nej nej, icke är jag blåblodig; farfarsfar var en enkel repslagare i Flen medan morfarsfar var statare i Fleninge...) 

Om nu inte tandkrämen gjort den nytta den verkligen var tänkt för, så kan jag meddela att örngottet åtminstone doftar fräscht av mint... 





(Översta bilden visar blåtiran dag två, medan med undre bilden visar blåtiran dag sex, efter att jag provat tandkrämsblekning. Det har förvisso bleknat men är i gengäld utspritt över halva kinden. Min morfar sa alltid: "Det går över tills du gifter dig!" Det hade han fullständigt rätt i. Det lär det göra.)