Lånebarn

Hej! Jodå jag är tillbaka igen. Jag har varit ute och rest lite i världen... Men nu är jag här igen. Lovar skriva om Resan, men det kommer i annat inlägg. Nu ska jag berätta om hur det kan vara att vara barnvakt i några timmar. Ur mitt dövblindperspektiv ;-)

"Barnvakt" det låter något det - barnen i detta fallet har redan uppnått åldern åtta (pojke K) och tio år (flicka E), så de är ganska självgående.

Jag är moster åt tre grabbar kring tjugoårsåldern och faster åt dessa två. Eftersom jag - tyvärr - inte har några egna barn, är det mina fem syskonbarn som jag är stolt över - och skryter om såklart - när mina vänner eller kollegor pratar om sina ättelägg.

Ibland händer det att jag får den äran att vara barnvakt - eller som jag kallar det: "får låna dem" - och det gör jag mer än gärna. Fast, visst händer det att jag är otroligt nervös att något ska hända, som tex i somras när jag och de "små" badade i havet. De befinner sig mer under vattenytan än över den och jag blir alltid lika orolig varje gång de försvinner ur mitt synfält.

Häromkvällen skulle i varje fall E och K komma hem till mig några timmar då föräldrarna var upptagna med annat.

Vi började med att fika lite melon. Jag stod vid köksvasken och skar upp melonen och när jag var klar kallade jag på E och K. Jag hörde dem inte, så jag gick runt i min lilla lägenhet och letade efter dem. "Var är ni? Är ni ute på balkongen, eller?" Rätt som det var upptäckte jag dem där de satt och små-fnissade vid köksbordet. De hade suttit där hela tiden, men hamnat utanför mitt synfält... Jag hade alltså återigen tappat bort dem, fastän de bara befann sig några decimeter ifrån mig.

Därefter skulle vi gå ner till stadens centrum där E skulle spela klarinett under en timme. Vi gick den lugna vägen genom en park och hade på så vis endast ett övergångsställe att passera innan vi var framme. En åttaåring och en tioåring håller kanske inte gärna i handen längre, vilket jag helst hade önskat för att ha fullständig kontroll på var de var, så det var en aning nervöst att hålla på att vända huvudet åt alla håll för att se var de var, för att avläsa på deras läppar när de pratade och för att samtidigt försöka hålla koll så att jag inte trampade fel eller krockade med något. (Jajaja! Käppen var med! I väskan... Jag inser ju alldeles TYDLIGT nu i efterhand att där gjorde den inte speciellt stor nytta.)

När vi kom fram till lokalen där E skulle spela var där en massa barn och en del föräldrar. För mig som var ovan i den miljön var det lite nervöst. Plötsligt förstod jag att ett annat barns mamma pratade med mig. (Hjälp! Du ska inte prata med mig! Jag är ingens mamma och dessutom hör jag inte här!) När jag såg hennes blick som var fäst mot mig och att hennes läppar rörde sig som om hon pratade med mig - jag gissade att det handlade om att barnen skulle kunna ha sällskap hem efter spelningen - förekom jag henne snabbt: "Jag är E:s faster. Hon ska inte åka hem direkt efter spelningen utan stanna hos mig i stan." Hoppas nu att det var det hon frågade om!

Jag och K satt med och lyssnade en stund medan de fyrtiofem barnen i tio-elvaårsåldern spelade i blåsorkestern. Det var ett fantastiskt ljud för mina CI-öron. Barnen var knäpptysta och satt som små tända ljus. Ja, när de inte spelade, alltså. De två "ledarna" talade lugnt och sansat till dem. Musiken de spelade var så samstämd och mysig - jo, detta passade verkligen mina CI-öron! 

Efter en stund gick jag och K iväg och handlade kvällsmat på Ica. K lät mig hålla honom i handen, vilket kändes väldigt tryggt för mig nu när käppen låg i väskan. (Hhrrmmm...) Vi gick runt där i affären och K hjälpte mig att hitta det vi skulle ha. Det gick mycket fortare än när jag handlar själv och får leta i evigheter hylla upp och hylla ner. När jag betalade varorna upptäckte jag att K under tiden packat ner varorna i kassen - en väluppfostrad åttaåring, minsann! =D

Vi mötte upp hans syster, E, och gick i samlad tropp hem till mig för att käka kvällsmat. Tryggast var att promenera samma väg tillbaka, igenom parken. När vi var ett par hundra meter hemifrån öppnade sig himlen och inom ett par minuter var vi rejält genomblöta. Vi gjorde vårt bästa för att komma hem så fort som möjligt, men nu immade mina glasögon igen. Båda barnen skrattade gott åt mig när jag famlade mig fram där i ösregns-dimman. (Käppen låg fortfarande i väskan...) 

Så fort vi kom in i min lägenhet klev vi ur allt det våta och svepte in oss i varsitt stort, torrt och varmt badlakan. Medan barnen fick roa sig en stund framför varsin dator/iPad fixade jag till kvällsmaten och sedan satt vi och hade det mysigt i köket med varma smörgåsar och morotsjuice.

Sedan fick faster en Instagramlektion av tioåringen. "Nu ska du 'lajka' mina bilder!" Muspekaren for som en speedad geting över skärmen och jag hann nästintill inte fatta någonting, men om ni undrar varför Tina, femtio-plus, har 'lajkat' en massa "duckface"-bilder så hävdar jag i alla fall att jag är totalt oskyldig!!!