tisdag 14 oktober 2014

Resfeber (Avsnitt 4 - GPS:en)


Första natten i USA fick vi - tack vare allt strul på LAX (Los Angeles Airport) och förseningen till Salt Lake City - endast två timmars sömn. Morgonen därpå var det dags att åka tillbaka till Salt Lake Citys flygplats för att leta upp våra resväskor som "försvunnit" samt hämta ut hyrbilen. 

Medan F jagade ifatt väskorna hos American Airlines passade jag på dricka kaffe och käka en yoghurt. Hade jag vetat då hur förmiddagen skulle fortsätta, skulle jag ha druckit minst två koppar kaffe till ;-)

Vi köade en stund hos Avis där vi bokat hyrbil. När det till sist var vår tur, började tjejen bakom disken sin stora försäljningskampanj. Jag teaterviskade till F på svenska: "Men vi HAR ju både beställt och betalt en bil redan. VET hon inte det?" "Jo, men hon försöker kränga på oss en större och dyrare bil." "Nej tack, ingen bensinslukare!!!" Därefter tvingade hon oss att köpa till en slags extra försäkring. Ok, 300:- för en vecka var väl ingen förmögenhet, men var den nödvändig? Hon hade i och för sig kunnat sälja sin fars begagnade kalsonger till oss, bara fick vi nyckeln till bilen snart. Vi ville inte tillbringa mer tid på flygplatsen.

När F signerat och betalt försäkringen och en slags extra "deposit" fick vi ÄNTLIGEN bilnycklarna och en väska med en GPS i våra händer. Vår bil skulle stå att finna på parkeringsplats D46. Vi klev ut i garaget och hittade en riktigt tjusig mörkgrå Chevrolet Cruze där F lyckades med konststycket att öppna bagaget vid första försöket och vi packade in våra väskor.

Sedan satte vi oss i bilen och började justera sätena, något som visade sig vara lättare sagt än gjort. När jag slutligen hittade spakarna på passagerarsätet visade det sig att förarsätet inte alls såg likadant ut. F satt med knäna under hakan och muttrade lite. ;-) När han suttit sådär obekvämt en stund och tryckt på lite knappar kom han på att han skulle ha en sak i väskan som nu låg i bagaget. Då gick det inte att öppna bagageluckan! Vi var båda mäkta irriterade och sura över nonchalansen från Avis' personal som för det första varit oerhört arroganta inne på uthyrningskontoret, och för det andra helt lyste med sin frånvaro ute i parkeringsgaraget. Nu hade vi behövt ha någon som kunde visa oss hur bilen fungerade. 


Eftersom det F skulle ha i bagaget inte var livsnödvändigt, struntade vi i det just då och körde ut ur garaget. (Jodå, senare kom vi på att det inte går att öppna bagaget när bilen ligger i drive-läge.) F satt fortfarande med knäna i en märklig vinkel, inkrupna i armhålorna... F som i normala fall INTE kör bil med automatväxel, lyckades "trampa ner friläget" ett antal gånger vilket såklart resulterade i tvärbroms och en fruktansvärt sur Tina i passagerarsätet. ;-) 

Jag plockade upp GPS:en ur väskan vi fått och konstaterade att den var helt urladdad. Efter några minuters letande hittade jag cigarettuttaget och kopplade in manicken. Nu skall tilläggas att varken jag eller F någonsin har jag har använt en GPS, så det blev min uppgift att knappa mig fram i menyn på den. Tro det eller ej, jag fick in hotelladressen i West Yellowstone med ett antal "blip, blip, blip, blip". När jag sedan tryckte på en knapp som bad manicken visa oss vägen målades det upp en karta med en rosa väg, som jag utgick ifrån att vi skulle följa. 

GPS "Turn left on Lincoln".
Jag "Vadå Lincoln? Var är Lincoln?"
F "Jag får se på GPS-en!"
GPS "In four miles turn left on Lincoln."
Jag "Hur många miles sa hon?"
F "Ge hit GPS-en!"
Jag "Ja men du kan inte både se på den och köra. Håll ögonen på vägen."
F "Men vrid den hit så jag kan se!"
Jag "Det går inte att se ett skit på den när den står där uppe på fönsterbrädan. Ser du nåt alls på den? Solen bländar!"
F "Men vrid den lite hitåt. Ge mig..."
GPS "Blip blip blip blip blip"
Jag "Vad nu då? Den håller på att lägga av! Den tappar ström när du inte kör. Rusa motorn lite, så att den får ström.
F "Rusa motorn?! Jag står vid ett trafikljus och det här är en automatväxlad bil!" 
Jag "Ojdå, en automatväxlad bil har inget friläge...?"
GPS "Blip blip blip blip blileliiip..."
Jag "Jaha, NU dog GPS-en helt."
F "Ge hit den!"
Jag "Nej, nu har jag den. Håll koll på var vi kör istället. Attans. Den går inte igång."
F "Men slå på den igen, då!"
Jag "Jamen det går inte. Den kan inte hitta någon position när bilen är i rörelse. Vi måste stanna nånstans och starta om GPS-en."
GPS "Blip blip blip blip blip blip blileliiip..."
Jag "NEJ inte nu igen!"
F " Ge hit den, sa jag ju!"

F knappar nu på GPS-en och svär en stund, snurrar ihop sladdarna och kastar den i knäet på mig. "Den fungerar inte, vi skiter i den. Nu kör jag åt det här hållet."

Efter en halvtimmes körning utan vare sig GPS eller någon annan vägledning började vägen vi körde på smalna av. Ett och annat vägarbete uppmanade oss att köra på allt smalare vägar och till slut började jag leta efter solen, kolla på klockan och kalkylera lite.

Jag "Duuu... Vi borde köra norrut om vi ska till Montana."
F "Ja?"
Jag "Enligt solen kör vi åt sydväst."
F "Men det kommer nog snart en väg där vi ska svänga."
Jag "Vad förväntar du dig att det ska stå på den skylten då? Nej, nu vänder vi tillbaka igen till Salt Lake City!"

Jag plockar upp GPS-en igen och ger den en ny chans. 
GPS "Blip blip blip blileliiip..." 
Jag "@"#¤&%?..."
F "Lägg ner den där nu!"
Jag "Jamen... Jag skulle ju bara..."

Sådär fortsatte det i ytterligare en halvtimme innan vi hade tur och hittade en STOR väg som gick norrut. Den svängde vi ut på. 



Jag och F i kör: "JAAA! Vi har hittat väg 15 mot Idaho Falls!" 

Vi körde på breda raka vägar med allt mindre trafik. Landskapet bredde ut sig med höga berg i öster och väster om oss passerade vi Salt Lake (sjöarna). Vidderna var enorma, torr mark med lite boskap emellanåt. Efter Utah fortsatte vår färd vidare genom Idaho och jag började leta efter potatisodlingar, men några sådana såg jag då rakt inte. Är inte Idaho känt för sina potatisar?

När vi kom till Pocatello, hade klockan hunnit bli ett och vi var rejält lunchsugna. Pocatello ligger i utkanten av Fort Hall Indian Reservation. Inte såg man att det var ett reservat? Jag som hade förväntat mig indianhövdingar med stora fjäderdräkter till häst i varannan vägkorsning ;-) Vi körde smidigt av vägen och NU fanns här både bebyggelse, folk och restauranger. På "Applebee's" åt vi världens godaste sallad och här fick vi möta en service utav sällan skådat slag. Servitrisen som var nyfiken på var vi kom ifrån bjöd på en himla trevlig samtalsstund. 

Det var varmt den här dagen. Väldigt varmt. Miles började vi bli bekanta med, men farenheit hade vi ingen som helst koll på. Så fort vi stack näsan utanför bilens aircondition höll vi på att koka bort på ett par minuter. "84*F, vad är det i celsius?"


Efter ytterligare en stunds körande genom ödsliga landskap började jag mer och mer roa mig med att beundra dessa fantastiska lastbilar. De är enorma, med massor av krom och stora avgasrör på var sida om förarhytten. Jag fascinerades samtidigt som jag fick samma kusliga känsla som jag fick av filmen "Duellen" med Dennis Weaver i huvudrollen som gick på 70-talet. I filmen förföljdes han av en lastbil. Man fick aldrig se föraren, men lastbilen dök upp precis överallt. Snacka om psykologisk thriller!

När vi slutligen rullade in i West Yellowstone var klockan närmre sex och mörka moln tornade upp sig på himlen. Det spöregnade och temperaturen sjönk från 84 grader till 44 grader på ingen tid. Efter att ha installerat oss på rummet gick vi ner till hotellets restaurang, åt löksoppa och drack en "Old Faithful Lager". 

VI VAR FRAMME och framför oss väntade en hel vecka i Yellowstone National Park! Innan klockan åtta sov vi som klubbade sälar...

2 kommentarer:

  1. Oj, jag blir alldeles matt! L-M

    SvaraRadera
  2. Haha! Fast idag skrattar vi gott åt alltihop och har BARA positiva minnen av resan =D // Tina

    SvaraRadera