Föreläsare <- Informatör -> Bloggare

Under många år efter att jag "kommit ut" som DövBlind och kommit i kontakt med Region Skånes DövBlindteam fick jag en massa ovärderlig hjälp och stöd från dem. Det var bland annat i form av kuratorssamtal, hjälp att skaffa olika hjälpmedel, träffar med andra dövblinda, teckenspråksutbildning mm mm.

På senare år har mitt hjälp- och stödbehov inte helt avtagit, men minskat betydligt sedan jag för nästan tretton år sen hade störst behov. Nu är det "payback time". Nu är det min tur att bidra till att informera om dövblindhet och att direkt eller indirekt stötta andra som kanske nyligen fått sin diagnos eller som inte haft kontakt med andra dövblinda tidigare.

Jag vill också passa på att slå ett slag för skrivandet (bloggandet) som egenterapi. Även humor fungerar ju terapeutiskt, vilket tagits upp i många sammanhang. Varför då inte kombinera de två - skrivandet och humorn?

Förutom att det har gått att länka till min blogg från Nkcdb:s hemsida, har jag deltagit som föreläsare vid några olika tillfällen. Förra året påbörjades en landsomfattande fortbildning inom Arbetsförmedlingens rehabgrupp. Där har jag, T och E fått äran att bidra genom att berätta hur det är att leva som dövblind. Jag har även jag fått resa till Jylland i Danmark och hålla föredrag tillsammans med H. Då bodde vi på slott, minsann. I höstas fick jag följa med H till Nord-Irland i en USB-sticka. Kvinnor som reser i USB-stickor är väldigt små i maten, så där missade jag middagen på slottet ;-) 

Imorgon flyger jag och T upp till Sundsvall där vi möter upp E, H och några till, för sista omgången med Arbetsförmedlingen. Det blir en lång dag. Upp innan tuppen för att hinna med flyget till Arlanda, där det blir ett snabbt byte till Sundsvallsflyget. Några timmar senare gör vi den omvända turen och lär vara hemma strax innan midnatt. Jag har kollat väderleksrapporten på internet och det ska tydligen finnas snö där uppe. Mitt mål, förutom att göra mitt bästa på föredraget förstås, är att tillverka snöänglar. Bildbevis kommer senare. 

För övrigt har jag kunnat informera även på

andra ställen. Bland annat intervjuades jag för ett par år sen av en tidning, "ETC/Malmö", med rubriken "Ser inte, hör inte". "Fältbiologerna" intervjuade mig för en artikel med rubriken "Friluftsliv med förhinder" i sin medlemstidning (inte många dövblinda sysslar med fågelskådning) och för ett par månader sedan ombads jag författa en artikel i en svensk/finsk tidning som heter "Vi hörs". Därutöver får jag ofta frågor och blir intervjuad av olika personer, studerande och andra intresserade via min blogg. Bloggen skrev jag ju från början i samband med att jag fick Cochlea Implantat, så många kontakter har det blivit i de frågorna, men det är himla kul att jag även kunnat bidra på mitt sätt när det gäller just dövblindheten i flera olika sammanhang. 

För det är ju så, att vi dövblinda faktiskt finns överallt, det är bara det att vi inte är så många. (Cirka 2.500 i Sverige.) Och vi syns kanske inte så ofta eftersom alltför många tragiskt nog sitter isolerade i sina hem. Helen Keller var den första som verkligen syntes ute i samhället. Idag har vi internet, tolkservice, möjlighet att få hjälp av ledsagare, mer avancerade hjälpmedel osv. Vi har långt ifrån nått en acceptabel nivå och med minskade ekonomiska anslag blir det inte lättare framöver, men med information hoppas jag kunna hjälpa till att lyfta fram frågan. Än så länge har jag ork och energi nog att tala för mig och mina dövblinda vänner. 

Men som någon sagt tidigare, det här med dövblindhet är varken vitt eller svart. Det är grått i alla möjliga nyanser. Inte "Femtio nyanser av grått" utan snarare "Tvåtusenfemhundra nyanser av grått" där var och en ser och/eller hör på sitt sätt.

Och en av dem är jag.
Föreläsare <- Informatör -> Bloggare.