En DövBlind på discobowling

En DövBlind på discobowling. Det är väl ungefär lika intelligent som att be en fladdermus simma fyra 25-meterslängder i en ordentligt upplyst simhall...

Igår kväll var hela gänget på mitt jobb - alla tolv - och spelade bowling. Himla trevligt hade vi! =D 

Bowling om man - som jag - har tunnelseende funkar sådär halvhyfsat. Jag kan på det relativt långa avståndet bort till käglorna (banan är 19,2m enligt Wikipedia) uppfatta dem nästan allihop och med bra belysning i lokalen så ser jag mittmarkeringarna på banan, så att jag inte rullar ut klotet i rännan direkt. Har jag sedan bara koll på vilken bana jag ska spela på och ger mig tid att sikta lite så KAN jag få en strike. KAN skriver jag, för det är inget som händer ofta. Och när det händer, så beror det långt mer på tur än på skicklighet.

Först ska jag leta upp ett klot i vilket fingrarna ska passa hålen någotsånär. Jag har inte direkt några tunna frökenfingrar, så när jag väl hittat ett klot som passar mina fingrar och skall lyfta det från hyllan inser jag allt som oftast att det väger bly och bättre skulle passa en stor och stark man än för mig. 

Igår kväll var inget undantag. Jag hade fått fatt i ett alldeles för tungt klot, men nu var vi ju där för att ha roligt och spelade inte på något blodigt allvar, så det var bara att bita ihop och LE brett. Kloten har alltid en lätt kletig och hal känsla efter banans oljebehandling och varje gång jag besöker en bowlinghall har jag glömt fadäserna från mitt förra besök, så jag tappar lätt klotet på banan. Studsandet ekar i hela lokalen. Duns-duns-duns låter det, allas ögon vänds åt mitt håll medan jag med rodnadens skam på mina kinder tittar ner i golvet och låtsas inte förstå att det var jag som åstadkom det där oljudet. 

Nåja, vi hade bara en timme på oss och var fyra som spelade på banan, så jag skulle väl inte hinna göra om det så många gånger innan vår tid var till ända. Första kvarten gick det sådär. Jag är en medioker spelare och låg sist i början, men sen fick jag lite fart på spelet och klämde till med en spärr och fick under några omgångar ned 7-8-9 käglor. Mellan spelandet stod vi och pratade lite i små klungor. Inte för jag hörde så mycket, men ibland var det någon som ställde sig nära och pratade direkt till mig, så lite småprat hängde jag med på. 

Så hände det som jag fasat för: Musiken drog igång. Hög musik i hela bowlinghallen. Efter musikens intåg stod jag mest bredvid och tittade på de stora TV-skärmarna där man kunde följa spelen digitalt. Koncentrerade mig på spelet istället och började få några mer poäng för varje gång. 

Jag visste i och för sig att det skulle kunna bli värre, men hoppades i det längsta att det bara gällde fredagar och lördagar. Inte torsdagar. Ack, så jag bedrog mig. Efter en halvtimme släcktes hela hallen ner och istället tändes en massa häftiga discolampor som blixtrade och flaxade runt överallt. NU var jag helt isolerad. Jag fick hjälp av kollegorna att hitta banan och att jag över huvud taget fick ner någon kägla ibland förvånar mig, för fyra gånger av fem åkte klotet ner i rännan. Jag hade absolut ingen aning om vartåt jag rullade klotet, mer än att jag hoppades att jag åtminstone hade näsan vänd åt rätt håll. Mellan spelen stod jag någonstans lutad mot en vägg och var helt isolerad, både ljudligt och bildligt. Det var liksom ingen större skillnad på om jag varit där och spelat helt ensam eller med tolv kollegor. Naturligtvis slutade det med att jag vann poängligan. Om man med det avser vem som fick minst poäng, vill säga... 

Discobowling

Nåja, den första halvtimmen var himla trevlig och ibland får man helt enkelt välja. Den här gången valde jag att följa med på en personalaktivitet istället för att stanna hemma som jag brukar. Jag var faktiskt förberedd på att det skulle kunna bli så här och därmed blir ledsna känslor lättare att hantera och mota bort. Efter spelet kommenterade någon av kollegorna min vita käpp och konstaterade att jag kunde tagit hjälp av den. JA! Nästa gång lägger jag ut käppen i mitten på banan och siktar mot käglorna samtidigt som jag låter klotet rulla längs med käppen! Vilken smart idé!

Vi hade bokat bord i restaurangen en trappa upp efter spelet och åt en god middag med ett glas vin till. Tolv personer kan inte ha ett gemensamt samtal kring ett middagsbord i en lokal med discodunk, så alla gjorde sitt bästa för att samtala med den eller de som satt närmast. Mina kollegor har alltmer börjat förstå hur min situation är och gör verkligen sitt bästa för att få med mig i samtalet. Jag uppskattar enormt att någon helt spontant vände sig mot mig flera gånger och upprepade för mig vad de andra nyss talat om. Det utan att jag ens själv påkallat det. TACK snälla du, det gjorde jättestor skillnad! Och TACK även till den kollega som lät mig haka fast i armen både på promenaden till bowlinghallen och hem igen. 

Vad vill jag säga med det här då? Jo, att det är inte min dövblindet i sig som avgör vad jag kan göra eller inte kan göra, utan hur miljön och omgivningen är beskaffad. Hade man i nämnda fall inte satt på musikanläggningen och låtit bli att släcka ner ljuset i lokalen, ja då hade jag haft ungefär samma möjligheter som mina kollegor att delta i den sociala samvaron samt spela halvdålig bowling. Fast nu är det såhär att: "Liten tuva stjälper ofta stort lass." Omvänt kan man konstatera att det är oftast ganska små förändringar som behövs för att fler ska kunna vara delaktiga.