fredag 19 juni 2015

Trädfilosofi


Utanför min lägenhet finns en park och i denna park står bland annat ett antal vackra kastanjeträd. Jag dristar mig faktiskt till att kalla den kastanj som står närmast min balkong för "MIN" kastanj. Den blommar så vackert och den utgör ett bra skydd när blåsten ligger på. Eftersom balkongen varken har tak eller väggar är det kastanjen som fått utgöra mitt "skydd". Dessutom skyddar raden med kastanjer mot insyn och fungerar som en ljuddämpande vägg mot den ganska trafikerade vägen på andra sidan parken.

En dag i vintras tappade en av kastanjerna en gren. Denna gren la sig på taket över en bil. Inte bra... För några veckor sen hände precis samma sak med en annan gren. Och en annan bil. Nu är det inte ens vinter. Ja, vädret kan ju diskuteras, men det är i varje fall inte vinter i almanackan. Inte bra... 



Dagen därpå när kastanjerna var bara någon dag från att stå i full blom och jag såg fram emot att få njuta av den härliga doften därifrån gick jag ut på balkongen och fick syn på orange avspärrningar, en lastbil med den obehagliga texten "SÅGBIL" och en man i orange kläder och hjälm på huvudet. "NEJ NEJ NEJ! TA INTE MIN KASTANJ!"

Jag kände hur jag nästan fick tårar i ögonen och var på god väg att gå ner och agera militant trädkramare innan förnuftet slog till.

Sådan är livets gång. Vi ska alla den vägen vandra och om man är ett träd eller ett djur kan det helt lagligt hända att man får hjälp att avsluta sin tid på jorden. 

Jag stod där på balkongen och följde fascinerat hur herr Sågbil ensam medelst en fjärrkontroll styrde en jättestor griptång och knep av gren efter gren som han sedan lastade på lastbilsflaket. Mindre än en arbetsdag senare var två träd bortforslade i små små beståndsdelar och kvar fanns bara ett par låga stubbar och lite sågspån.

Särbon F försökte trösta mig med att "det växer snart ut nya grenar". Jag må vara ledsen över träden men jag är banne mig inte dum. Det begriper jag väl att det inte växer ut ett nytt träd ur en femton centimeter hög stubbe! Två av de fyra fina träden är borta och nu i veckan togs även det tredje ner...

Det fick mig att fundera lite filosofiskt över livet och vad vi lämnar kvar här på jorden när vi är borta. Vad vill vi med våra liv och när är vi nöjda med det? 

Min filosofi är att det ska vara så roligt som det bara kan vara att leva och mitt mål är att få uppleva så mycket som det bara är möjligt. Inte ska vi heller bara "nöja oss" utan även sträva efter nya mål. Enligt min mening så är det först när vi verkligen anser oss "nöjda" som vi är beredda att bli den där stubben.

Med andra ord: Unna dig saker - det kan vara en timmes massage, en promenad längs stranden, träffa vänner, dricka två koppar espresso varje dag mm. Välj bort saker som är tråkiga, saker som stjäl energi, saker du inte gillar helt enkelt. Om det är något du av någon anledning inte kan välja bort, välj då istället att ändra din inställning till detta. 

När jag sen sitter där i min gungstol på ålderns höst, då vill jag ha massor av roliga saker att drömma om och se tillbaka med glädje på. Jag drömmer mig tillexempel ofta tillbaka till vår semesterresa förra sommaren när vi var i Yellowstone National Park och när vi reste längs Californiens kust. (Lovar skriva mer om det snart.)

Därför är det nu hög tid att lägga upp planer för nästa långresa. 2016, det var väl det vi sa, F?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar