Äntligen kom den - och jag fick rå om den!

Jag berättade i ett tidigare inlägg om min batterihållare till CI:t som gått itu. Jag fick låna en reserv i väntan på ett nytt i orange. Eller vänta, jag säger brandgul istället. BRANDGUL! Det var nämligen så, att redan för drygt fyra år sen när jag fick mitt CI önskade jag mig ett brandgult, men den färgen fanns inte. Jag fick istället ett CI i den urtråkiga färgen antracitgrå, som ni delvis kan se här ovan.

Min kontakt på CI-teamet i Lund, S, skickade mig en ljusgrå reservbatterihållare när min egen gick itu och beställde under tiden ett brandgult till mig, men på grund av den ovanliga färgen beräknades leveranstiden från Österrike vara längre än vanligt. 
"Kunde jag vänta?" 
"Jomen självklart!" 
(Nu när tillfället infann sig vore det dumt att inte ta chansen till det där brandgula.) I nästa mail meddelade S att den brandgula batterihållaren beräknades anlända under hennes semester och att det var några små inställningar som skulle komma att behöva göras i den. (Batterihållaren inte bara är en hållare till batterierna utan häri finns även den akustiska hörapparatdelen till mitt EAS - CI/Hörapparathybriden som jag har.) Jag som inte ville vänta en dag längre än nödvändigt svarade förstås: 
"JA, det är klart att jag fixar det. Jag gick ju inte fyraårig teknisk linje på gymnasiet för intet!" 

Så kom då avin om att jag hade stort brev att hämta och jag for naturligtvis iväg till postutlämningen direkt på morgonen där jag hängde på låset. Väl hemma började jag fundera över om jag tagit mig vatten över huvudet, för här skulle alltså jag som också är gravt synskadad försöka mig på att skruva och ställa in fyra små rattar i en storlek av mindre än en millimeter vardera. 

Pojkvännen F lånade mig sitt förstoringsglas med superförstoring och en mikroskruvmejsel. När jag suttit en stund och begrundat de små skruvarna och delarna under ljuset från hans skrivbordslampa hojtade jag: 
"F, hjälp mig! Jag tror jag har fattat vad jag ska göra, men kan du hålla i förstoringsglaset?" 
Så höll vi på en kvart med något av det pilligaste arbete jag någonsin gjort medan F svor inom sig för att han hellre ville se "Tour de France" på TV. Jag vann kampen eftersom min längtan efter det brandgula CI:t vida översteg hans rätt att tillfredsställa sitt sportintresse ;-) 

Igår var vi på en kul ställe där de sålde små silverörhängen och jag fick syn på ett par jättesöta orange/brandgula som jag köpte bara för att de matchade mitt CI. Idag när jag kom hem från min träningsrunda sa F: 
"Men du, din sporttröja (röd/orange) matchar ju ditt CI!" 
"Men du, du tror väl inte jag väljer träningskläder av en slump heller!" kontrade jag med ;-)

Med andra ord är jag jätteglad att CI:t syns och jag vill gärna matcha det så långt det går för att visa att jag är väldigt stolt över mitt CI och att CI:t är en viktig del av mig. Dessutom vet jag att jag har massor att vinna på att INTE försöka dölja att jag hör jävligt taskigt - tvärtom.