Det var en tidig sommarmorgon nu under semestern. Pojkvännen hade tagit sin cykel och begett sig på lång träningstur och jag som numera inte längre vågar cykla, valde att ta till apostlahästarna istället. Med sköna joggingskor, keps, solglasögon och till sist den vita käppen ihopvikt i ena handen begav jag mig. (Jag får känna mig för när och om jag tycker jag behöver veckla ut käppen. Kan jag ta det lugnt och ge mig tid att se mig för har jag inte samma behov för den.)
Några hundra meter hemifrån ligger Pålsjö Skog, där det finns underbara stigar att promenera på eller om man hellre vill det, att jogga på. Denna tidiga morgon hade solen ännu inte hunnit bli riktigt varm, så det var verkligen jätteskönt. Det första trädet jag mötte innan jag klev in på skogsstigen var en lind, som just då doftade något alldeles fantastiskt! Väl inne i skogen kände jag mig nödd och tvungen att knipsa av en fläderblomma som jag höll i handen och sniffade på då och då under promenaden.
Trots att jag först fick för mig att jag var alldeles ensam i skogen förstod jag med en gång att så inte var fallet. Det prasslade i löven, duvor kuttrade och koltrasten sjöng. När jag passerade bron över järnvägen kom ett tåg rasslande förbi. Lite senare mötte jag en ensam morgonjoggare som hälsade "godmorgon" och detsamma gjorde förstås jag.
Min rygg bråkade med mig (den gör så varje morgon) och jag pausade lite för att sträcka ut den, väl medveten om att det kommer att släppa snart, bara jag rör mig. Plötsligt fick jag syn på något märkligt på marken där jag stod. En slemmig halvt ihoprullad sak, åtta-tio centimeter lång. Mina suddiga gråstarrsögon trodde först att det var en mätarlarv, så jag bestämde mig för att fotografera den för att kunna se den bättre på datorskärmen när jag kom hem. Det visade sig senare att även fotot blivit väldigt oskarpt, men en kompis kunde berätta för mig att det var en pantersnigel och att sådana är mördarsnigelns fiende. Därmed är den min och många andras vän. Var rädd om dem!
Med tiden och kilometrarna lättar ryggvärken och jag kan snart gå riktigt upprätt. Jag möter några fler flanörer och joggare. Några har hörlurssladdar i öronen och de är så introverta att de inte varken ser eller hör något utanför sin egen bubbla. Andra både ler, nickar och hälsar. Ljuden blir fler, ett par ankor simmar runt i en damm och jag hör deras kvackande. Längre in i skogen hörs något som jag tror är en gransångare och snart överröstas gransångaren av ett porlande som får mig att förstå att jag just passerar bäcken även om den inte går att se på grund av all grönskan.
Någon har satt ut lappar till en tipsrunda. Jag roar mig med att läsa några av frågorna. "Vilken av dessa växter tillhör de fjorton viktigaste i en överlevnadssituation?" Som gammal scout tänker jag att "det här är en fråga för mig" men när jag läser svarsalternativen blir jag förvirrad: 1) Maskros X) Nässlor 2) Våtarv. Jag vet att man kan äta maskrosor, att nässlor innehåller mycket järn, men VAD är våtarv? Kanske jag till och med trampar på sådant i just detta nu utan att veta vad det är?
Nästa fråga roar mig desto mer, även om jag inte kan svaret här heller: "Hur många skulle gifta sig med samma partner igen?" 1) 20% X) 50% 2) 80%. Alltså, VILKA är det som har tillfrågats i enkäten? De som fortfarande är gifta med samma partner, de som separerat eller...? Jag hoppas verkligen att svaret är minst 80%, speciellt om de tillfrågade fortfarande är gifta med varandra. (Vilka märkliga funderingar på en tisdagsmorgon!)
En mamma kommer joggande med sin dotter i sittvagn. Den lilla tösen vinkar och jag vinkar förstås tillbaka. En man i träningskläder kommer förbi och frågar på bruten svenska hur löpslingorna går och om det finns någonstans han kan lägga påsen med extratröjan. "Äh, lägg den här bakom, det är väl ingen som rör den." sa jag. En kvart senare är jag klar med mitt pass och mannen jag just pratat dyker upp igen, lite svettig efter att precis avverkat tvåkilometersrundan. Vi hälsar, den här gången igenkännande.(Lite "deja vu" blev det ett par veckor senare när en man på bruten svenska kom fram till mig och kompisarna på stranden och sa: "ursäkta, jag ska bara ta min påse som jag gömt här". Det var inte samme man. Och inte samma påse. Denna lilla påse som grävts ner i sanden bakom några stora stenar innehöll definitivt inte några träningskläder, om man säger så...)
Jag fortsätter hem och passerar tennisbanorna. "Smack - smack - smack" låter det i mina öron när racketen träffar bollen. Nu är det inte långt kvar tills jag är hemma hos pojkvännen där duschen väntar.
Vi kommer hem nästan exakt samtidigt och efter duschen njuter vi en fantastisk frukost på fruktsmoothies och massor av grönsaker till mackorna.
"Sådärja, klockan är bara elva och vi har en hel dag framför oss. Vad ska vi göra nu?" "Tja, vi kan väl ge oss iväg på en tur till Söderåsen. Det är ju hyfsat väder. Vad säger du?"
Vissa dagar är GULD!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar