Jag, C och lilla W bildade lag och svarade på kluriga frågor efter bästa förmåga. Vi vann tydligen inte tävlingen, men trevligt hade vi. Solen var som sagt på väg ner bakom trädtopparna, marken vi gick på var täckt av tjock och härligt mjuk grön mossa. På vägen tillbaka rundade vi en liten sjö där det finns kräftor. Solstrålarna blänkte i vattnet och det var alldeles lugnt. A hittade en liten söt groda som förevisades och W hittade en död mus som vi helst slapp titta på ;-)
Tillbaka i tältet var det lite skumt ljus och vid bordsplaceringen ville jag absolut ha F på min vänstra sida (det örat jag hör bäst på) för det kändes tryggast så. (Han fick agera både tolk och ledsagare, men jag tror inte det störde honom.) När femtio personer i blandade åldrar från fyra till åttiofyra år samsas i ett tält blir det förhoppningsvis snart ett väldigt sorl. Att alla pratar med alla är väl ett sunt tecken på att alla har trevligt. Tyvärr händer det sig då att jag mest sitter tyst och försöker följa med i blickarna för att KANSKE kunna avläsa vad någon säger. Ibland tolkade F, så helt utanför var jag inte.
Maten var himla god och stämningen som sagt riktigt trevlig. Att en trubadur (Nilla) samtidigt spelade gitarr och sjöng gjorde det SÅ mycket svårare för mig att höra vad som sades, men istället för att tycka att det var jobbigt, valde jag att fokusera på musiken. Det var inga problem att avläsa Nilla och då hennes repertoar denna kväll mestadels bestod av gamla härliga låtar som jag själv lyssnade på innan jag blev döv, så kände jag igen låtarna och satt och sjöng med istället.
Ni som har varit med ett tag kanske minns LP-skivorna? På innerfodralet fanns då alltid låttexterna och det var lätt för mig som hörselskadad att följa med och lära mig texten utantill. Dessutom har jag ju varit scout och den där känslan av att sitta runt en lägerbålseld och sjunga visor, det var den som infann sig den här kvällen. (Till och med myggen var med, det har jag kliande bevis på idag.)
Jag kan alltså en massa gamla låtar och numera är jag själv så gammal att jag fullkomligt struntar i om jag sjunger falskt. För att citera min kompis L: "Tänk om bara de fåglar som sjöng vackrast fick lov att sjunga. Tänk så tyst det skulle vara i skogen då!"
Nilla frågade mig om jag hade en önskelåt och då valde jag förstås en av mina favoriter John Denver's "Leaving on a Jetplane". Kvällen fortsatte med allmän allsång och flera önskelåtar spelades. Barnen lekte kurragömma och de vuxna drack kaffe med likör. När kvällen sedan gått mot sitt slut, sisådär närmre midnatt, tackade vi värden för en härlig kväll och beredde oss på hemfärd.
"Kom! Kom här, så ska jag visa dig något fint!" sa F när vi gick mot bilen. Jag tog honom i armen och han ledde mig ut i det totala skogsmörkret.
"Titta så fint!"
"???"
"Men titta rakt upp på himlen!"
"???"
"Rakt upp! Ser du inte...?"
"Nej... Vad för något?"
"Men... Neeejjjj, ser du inte alla de fina stjärnorna? =( "
"Nej, det är alldeles svart."
"Men... Det är massor av stjärnor. Som ett helt nät av stjärnor på hela himlen. Det är..."
"Nej, jag ser bara svart. =( "
"Men du såg ju den där stjärnan härommorgonen..."
"Ja, den såg jag, men det var den där jättestarka, stora stjärnan som såg ut som en gatlykta. Några andra stjärnor kan jag inte se."
Jag förstod hur ledsen F var för att jag inte kunde se den fantastiska stjärnhimlen, han ville ju så gärna att jag skulle få se den. Men tyvärr. Sen blev jag ledsen för att jag inte kunde glädja honom med att säga "ja, vad fint det är" och sen blev jag arg på den där Mr Usher som förstör så mycket.
 |
| Bild (som jag lånat på Internet) föreställande stjärnhimmel ovanför träden i skogen. |
Fast, jag har sett stjärnhimlen på foton och vi hade haft en jättetrevlig kväll, så egentligen gjorde det inte så himla mycket. Jag är i alla fall jätteglad att F fick se den fantastiska stjärnhimlen! =D
* Mr Usher är ett namn som min vän Tobbe har gett Ushers Syndrom, vår variant av dövblindhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar