Jag funderade inte så länge på om jag skulle följa med eller om jag skulle stanna hemma, utan bestämde mig ganska snabbt för att jag faktiskt skulle hänga med den här kvällen. Vi skulle hålla till nere vid havet på gångavstånd hemifrån så OM det skulle kännas jobbigt med syn- och hörsel skulle det vara ganska enkelt att promenera hem.
Eftersom hösten inträtt och det numera blir mörkt ganska tidigt, var vi de enda på golfbanan. Vi valde att spela i lag om två-tre personer enligt reglerna "Texas Scramble". Då alla balanserade ett glas vin eller en öl och chips i den ena handen och spelade med en golfklubba i den andra handen får jag nog anse att vi alla hade samma "handicap" när vi gick ut på banan.
 |
| På greenen mellan två stora stenar finns hålet jag ska sikta mot. I bakgrunden skymtar ett höghus. |
Minigolf - eller "bangolf" som det heter i finare kretsar ;-) - är en av få sporter som jag kan syssla med där jag inte påverkas så mycket av att jag har en synskada. Eftersom jag ser i ett tunnelseende är det ganska lätt att se VART bollen SKA. Jag blir inte heller distraherad av någonting utanför, eftersom jag inte ser mycket annat än just hålet. Man kan väl säga att jag är en medelmåttig minigolfspelare. Efter hand som kvällen gick skymde det allt mer, men mina kollegor var rara och jag fick hålla dem i armen så att jag lotsades till rätt bana. Min boll var vald med omsorg, dvs den var neonrosa. Vårt lag vann faktiskt en knapp seger och jag kan stolt säga att jag bidrog med min tredjedel till den vinsten. =D
Middagen intogs på en restaurang nere vid havet men när vi kom fram hade det redan mörknat, så det var väl mest tångdoften och vågornas brus som påminde oss om var vi befann oss.
Vi hade reserverat ett långbord för elva personer och som huvudsaklig belysning fanns ett antal värmeljus mitt på bordet. Jag placerade mitt vinglas snett till höger framför mig och vattenglaset intill, så att jag visste exakt var jag hade dem. (Många gånger har jag svept ner inte bara mitt, utan även bordsgrannens glas. Inte kul.) När kycklingfilén jag hade beställt kom in upptäckte jag att jag inte alls kunde se vad som fanns på tallriken. Värmeljusen bländade mig alldeles, så jag flyttade på dem, men hade ändå svårt att se vad som fanns på tallriken. Kollegan O, som satt bredvid mig la märke till hur jag kämpade, så han tog mig på armen och tog sedan resolut tag i min tallrik. "Vänta nu här Tina, nu vrider jag din tallrik. Så, klockan tolv och in mot mitten har du din kycklingfilé, under dem ligger det kokta potatisar med sås och till höger har du grönsakerna."
!!! TACK !!!
 |
| RP-sanning nr 065. "Om jag har svårt att se något, tänk dig en enorm klocka framför mig. Berätta för mig var på klockan som sakerna finns ." Bilden har jag hittat på http://rptruths.wix.com/rptruths |
Restaurangen var inte så högljudd som många sådana kan vara, så jag kunde följa med ganska hyfsat i vad de närmaste bordsgrannarna pratade om, jag visste vad jag hade på tallriken, jag hade varit delaktig i minigolfen och vinet var gott. Stämningen var glad och jag var inte trött, så när jag förstod att tre av kollegorna ville gå vidare och ta en drink till tänkte jag för ovanlighetens skull: "Jamenvisst, klart att jag ska följa med!"
Vi hamnade på en pub som man väl inte kan påstå är dövblind-optimal, men det var så mysigt att bara sitta där och vara en i gänget att det faktiskt inte gjorde mig något att jag varken såg något eller hörde vad de pratade om. Hahaha, egentligen är jag inte så säker på att de andra gjorde det heller, men de drack goda öl, sa de. Som tur är bor kollegan A inte så långt från mig, så jag fick hålla i hennes arm hela vägen till ytterdörren. Själv hade jag bara druckit Schweppes på puben och hade således INGEN huvudvärk när vi sågs på banken några timmar senare.
Tack alla för en riktigt trevlig kväll! =D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar